Magdalena Andersson har hyllats närmats unisont i pressen sedan hon tillträdde. Valrörelsen gör att hon tvingas in i situationer hon är mindre bekväm med, till exempel direktsända TV-debatter. Det finns en hel del som tyder på att förtroendet för Magdalena Andersson är en ballong som håller på att spricka.

Hela perioden från det att Magdalena Andersson tillträdde som statsminister på Karl XII:s dödsdag, den 30:e november förra året, har varit som en enda lång medial smekmånad. Det har varit enkelt att framhålla hennes formella utbildningsbakgrund, med studier vid Handelshögskolan och Harvard. Hon lyckades till och med formulera några meningar på hygglig tyska vid en presskonferens nyligen.

Framför allt var hon dock Sveriges första kvinnliga statsminister, vilket gjorde att medierna kunde framställa det som ett objektivt samhällsintresse att hylla henne. Allt under att medierna samtidigt framförde det lögnaktiga påståendet att kvinnor granskas hårdare än män – trots att allt tyder på att motsatsen är fallet.

Att hennes politiska plattform var oklar och att hennes insats i intervjuer och debatter som finansminister inte alltid var särskilt imponerande, var det ingen som nämnde. Möjligen kunde någon nämna hennes lynniga humör, samtidigt som också detta kunde ses som ett slags styrka. Göran Persson är ett av flera exempel på politiker som inte framför allt gjort sig kända för umgängesvett.

Magdalena Andersson har sedan undvikit att hamna i debatter med sina politiska motståndare. Hennes roll har varit att hålla välregisserade presskonferenser om framför allt corona och utrikespolitik, presskonferenser som medierna lydigt återberättat utan någon större kritisk granskning. Hon har velat framstå som ett opolitiskt statsöverhuvud, snarare än den starkt partipolitiskt präglade regeringschef som är karaktäristisk för vårt politiska system.

Också Socialdemokraternas valrörelse verkar ha haft den utgångspunkten. Snarare än att driva en sakpolitisk valkampanj har Socialdemokraterna försökt att bedriva valrörelsen som om den vore en presidentvalrörelse med Magdalena Andersson som kandidat. Tanken är sannolikt att Magdalena Anderssons höga förtroende i jämförelse med Ulf Kristersson skall bära frukt.

Detta visar sig inte ha fungerat. En valrörelse befrämjar strid och har gett oppositionen nya möjligheter att bryta igenom med sakpolitiska förslag. Att då försöka framställa sig som en opolitisk kandidat, som står över den politiska striden fungerar inte. Desperata försök har gjorts att avbryta valkampen, bland annat genom att kalla in riksbankschefen som en del i Socialdemokraternas valrörelse, men det låter sig helt enkelt inte göras.

I stället exponeras Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas svagheter för alla och envar. Igår möttes Magdalena Andersson och moderatledaren Ulf Kristersson i en så kallad statsministerduell. Jag har ofta varit kritisk mot Kristersson och aldrig uppfattat honom som en stor politisk ledare, men här kom han till sin rätt. Han excellerade med breda allmänpolitiska kunskaper och formuleringsglädje, medan Andersson framstod som påtagligt blek och försiktig.

Det kan vara så att vad vi ser framför oss är att Magda-bubblan helt enkelt håller på att spricka, att det inte fanns så mycket bakom den yta varpå media projicerat alla möjliga föreställningar och önskningar. Oppositionen kommer i följande debatter sannolikt att fokusera helt och fullt på att attackera Andersson och det är inte helt osannolikt att den i detta blir framgångsrik.