25 sep 2020
Arne Lapidus
https://www.expressen.se/nyheter/lakare-och-polis-vittnar-om-bluffar-med-apatiska-barn/
Nu träder läkare och polis fram och berättar hur föräldrar bluffade med ”apatiska” flyktingbarn.
I den nya boken ”De apatiska barnen” vittnar de om hur snabbt barn blev pigga och friska när de kom bort från föräldrarnas kontroll.
– De berättar om saker som inte fick komma fram, som tystades ned på barnens bekostnad, säger författaren Ola Sandstig.
För runt 15 år sedan var frågan om så kallade apatiska flyktingbarn ett stort debattämne i Sverige. Det handlade om barn i asylsökande familjer som hade uppgivenhetssyndrom, som slutade äta, gå och prata.
Det ena lägret i debatten hävdade att det var bluff, att föräldrarna manipulerade barnen för att familjen lättare skulle få asyl. Den andra sidan ansåg att barnen var sjuka på riktigt, en inställning som godtogs av myndigheterna.
Berättar om utvisningar
I journalisten Ola Sandstigs nya bok ”De apatiska barnen – och samhället som svek”, utgiven på förlaget Mondial, framträder polis och läkare för första gången med namn och berättar om sina erfarenheter av ”apatiska” barn. Särskilt i samband med utvisningar när familjerna redan förlorat sin kamp för uppehållstillstånd och barnen därför inte längre behövde låtsas vara sjuka.
– Många läkare och andra i vården tycker att det är skönt att öppet kunna berätta om sina erfarenheter. Tidigare vågade de inte gå ut med sina åsikter, inte säga det högt. Det var ett enormt tryck att rätta in sig i fållan, säger Ola Sandstig.
– De var rädda för chefer och kolleger. De var jätterädda för att bli uthängda i medier och bli kallade rasister, säger han.
Drev igenom diagnosen
Enligt Ola Sandstig lyckades en grupp barnläkare driva igenom uppfattningen att barnen drabbats av uppgivenhet, en sjukdom med livshotande syndrom och en diagnos som nästan bara förekom i Sverige. Socialstyrelsen godkände diagnosen även om det också fanns andra läkare som opponerade sig.
Som mest, under åren 2003–2005, hade cirka 400 barn den diagnosen. Sedan förra året har ett 60-tal barn vårdats för uppgivenhetssyndrom i Sverige.
Läkaren Bertil Rosenquist fick 2013 i uppdrag att assistera Kriminalvården vid utvisningar. Han skulle ta det medicinska ansvaret för utvisade och följa med på planet.
Såg inga symtom
Bertil Rosenquist berättar i ”De apatiska barnen” hur han fick långa läkarintyg enligt vilka barnen var svårt sjuka och troligen skulle dö under flygresan. Men han såg inga sådana symtom, inte heller tecken på muskelförtvining eller liggsår trots att de enligt läkarintygen hade legat medvetslösa i två år.
Däremot verkade många barn ha drogats av sina föräldrar, säger han i boken:
”De flesta flygresorna tog 4–5 timmar, men med hämtning och avlämning spenderade de nästan en halv dag med barnen. Enligt Rosenquist var det ofta tillräckligt för att eventuella mediciner skulle sluta verka och dessutom släppte trycket från föräldrarna.
– Ofta berodde det på hur aggressiva papporna hade varit. Om man lät papporna vara i närheten fortsatte barnen vara apatiska. Men om man satte papporna längst fram på flyget och barnet med oss där bak märkte man redan efter ett par timmar att de öppnade ögonen och tittade upp.”
Vann Guldspaden
Förra året publicerade tidskriften Filter Ola Sandstigs reportage ”Ohörda rop”. Där berättar unga vuxna hur de tvingades spela apatiska som barn. En man säger att han som tolvåring hade försökt begå självmord sedan föräldrarna tvingat honom att sitta i rullstol ett helt år.
Föreningen grävande journalister tilldelade Sandstig 2019 års Guldspade i kategorin ”magasin” med motiveringen: ”För att med en synnerligen modig och oväntad granskning lyckats sticka hål på den rådande tystnadskulturen kring de apatiska flyktingbarnen.”
Ola Sandstig säger att reportaget bröt ett tabu. Efter publiceringen fick han kontakt med personer i vården som berättade öppet om hur barn manipulerats.
Tumult under utvisning
Joacim Örnberg började arbeta som gränspolis 2009 och var insatsledare i åtta fall med familjer med apatiska barn. Han skildrar i boken bland annat ett fall med en familj som skulle utvisas:
”De hade en dotter som enligt Migrationsverket var apatisk. Till en början var allt lugnt, men när pappan skulle tas i förvar i väntan på verkställigheten uppstod tumult och den apatiska dottern vaknade till.
– Under tumultet flög det apatiska barnet plötsligt upp och slog armarna om nacken på mig för att hjälpa sin pappa, säger han.”
– Barn var frustrerade, de tvingades in i situationer de inte valt själva. Läkare och andra blundade. De trodde att de hade barnperspektiv men i själva verket hade de föräldraperspektiv, säger Ola Sandstig.
UTDRAG UR ”DE APATISKA BARNEN”
Utdrag ur kapitel 20 ”På flyget hem” i boken ”De apatiska barnen” av Ola Sandstig, utgiven på förlaget Mondial.
I början var läkaren Bertil Rosenquist uppriktigt orolig. När han läste igenom intygen stod det att barnen han skulle ta hand om under utvisningen troligen skulle dö. De skulle kvävas på flyget eller de skulle avlida av svält någon tid efter landningen.
Även om han i början saknade kunskap om just apatiska flyktingbarn, var Bertil Rosenquist en erfaren läkare. Han tog sin läkarexamen 1985, blev specialist i allmänmedicin och hade i över 20 år drivit en egen läkarmottagning. Dessutom hade han en mängd olika uppdrag åt landstinget och arbetade ibland som akutläkare.
Under 2013 blev Rosenquist tillfrågad av några sjuksköterskor om han var intresserad av att ta uppdrag från Kriminalvården och assistera vid utvisningar. De skulle bära det medicinska ansvaret för personerna som blev utvisade, i de fall där sjukdom förekom, och göra en överlämning till eventuell vårdpersonal i
hemländerna. Bertil Rosenquist tackade ja till erbjudandet och snart stod han inför dilemmat med de apatiska barnen.
Alla uppdrag började med att han läste igenom läkarintygen. De intyg som kom från organisationen Läkare i världen var de mest dramatiska. De bestod ofta av fyra till sex tättskrivna sidor där den intygsskrivande läkaren återgav en berättelse och hur sjuka barnen hade blivit i samband med avvisningsbeslutet och hur illa det skulle gå om de utvisades. Nästan lika pessimistiska var intygen från BUP i Skellefteå. Intygen från Sachsska på Södersjukhuset var visserligen illavarslande, men inte lika dramatiska. Alla läkare verkade i alla fall överens om att barnen led av den livshotande sjukdomen uppgivenhetssyndrom.
Men där fanns sällan något konkret att ta på. När Bertil Rosenquist exempelvis åkte med ambulanstransporter i Stockholm fanns uppgifter om blodtryck, puls, vikt, längd samt andra viktiga data om patienterna. Nu stod det bara att barnen inte kunde prata, att de var medvetslösa och att resan i princip skulle inbära att patienten dog.
– Det var obehagligt. Jag kände att nu bryter jag mot barnkonventionen, jag blir av med min läkarlegitimation om jag åker. Det var nästan som om man inte litade på sig själv, säger Bertil Rosenquist.
Men samma patienter som i läkarintygen framstod som dödligt sjuka kunde plötsligt börja kommunicera när Bertil Rosenquist undersökte dem i hemmet inför resan:
– Jag hade en femtonårig kille som låg helt apatisk. Jag gnuggade honom i bröstet och klämde på örsnibbarna men han reagerade inte. Men när jag tog ett EKG började plötsligt tårarna rinna ner för pojkens kinder. Då öppnade han munnen och sade »doktorn kan du sitta kvar här ett tag«.
Pojken var från Georgien, han var »fruktansvärt ledsen« och berättade hela sin historia för Bertil Rosenquist. Han hade börjat skolan i Sverige, lärt sig språket snabbt och fått fina betyg. Han älskade idrott och på fritiden tränade han kampsport. Men när familjen fick avslag på sin asylansökan sade pappan till honom att »du är vår chans« och beordrade sonen att spela sjuk. Bertil
Rosenquist:
– Jag sade till honom att han ändå såg ganska välmående ut. Han svarade att han brukade gå upp och äta lite extra på natten. Men så fort någon skulle komma under dagen slängde han sig i sängen.
Eftersom familjen bodde i Stockholmsregionen fick pojken vård via vårdkedjan i Stockholm som gjorde flera hembesök i veckan. ASIH, avancerad vård i hemmet, försåg familjen med allt som pappan frågade efter. Familjen hade fått en riktig sjukhussäng och till och med en patientlift för att de skulle kunna lyfta över sonen till rullstolen. När polisen gick igenom vindsförrådet hittade de, enligt Bertil Rosenquist, ett stort lager med sondmat som aldrig kom till användning.
Efter samtalet klädde pojken på sig och de gick tillsammans ut ur sovrummet. I hallen precis utanför dörren stod hans pappa.
– Pappan anföll oss. Han var vansinnig på att sonen inte ställde upp längre och började skrika. Som tur var fanns polisen på plats och de fick sätta pappan i ett annat rum. Pojken var ju förtvivlad.
När de åkte till flygplatsen tilltalade inte pappan sin son, berättar Rosenquist:
– Han tittade inte ens på honom. När vi skulle gå genom säkerhetskontrollen på flygplatsen ställde sig pappan demonstrativt i en annan kö och lämnade pojken ensam, så jag fick gå med honom. Han sade: »Jag hoppas att jag kan komma tillbaka utan min familj. Jag vill bli någonting, jag vill träna idrott, gå i skolan och jag vill plugga.« Och då hade han legat apatisk i ett års tid.
Utvisningen av pojken skedde 2019. Då hade de medicinskt ansvariga barnläkarna i Stockholms vårdkedja nästan 15 års erfarenhet av apatiska barn. Men i intyget skrev de att pojken, som tvingades att simulera, led av uppgivenhetssyndrom, berättar Bertil Rosenquist.
I ett annat utvisningsärende åkte Bertil Rosenquist med en apatisk flicka som nästan var medvetslös på riktigt. Han såg att hon stod på stora doser av den antidepressiva medicinen Citalopram. Han vet inte om hon även fick någonting annat, för hon verkade vara helt borta, dreglade och hade dessutom problem med sonden som skavde mot magmunnen.
– Men ju längre resan led desto piggare blev hon, för hon fick ju inga mediciner av oss. Samtidigt blev hon allt mer förtvivlad.
Bertil Rosenquist upptäckte snart att flickan blev påverkad av sin pappa. Så fort pappan sade någonting till henne blev hon sämre. Flickan var enligt Rosenquist livrädd för sin pappa. Det slutade med att de poliser som var med på utvisningen såg till att pappan höll sig i främre delen av planet, varpå flickan lugnade ner sig.
Väl framme eskorterade de flickan genom gränskontrollen och avslutade ärendet. Rosenquist höll sig kvar på flygplatsen en stund.
– Men då möter jag plötsligt flickan igen när hon går omkring med sin pappa. Flickan dricker en Coca Cola, är glad och låter väldigt uppåt när hon pratar. Jag tänker »men herre Gud!« och går fram för att hälsa på pappan. Men då sliter han tag i flickan och springer iväg från oss.
Flickan hade också varit inskriven i Stockholm och fått läkarintyg från Södersjukhuset. De övriga barnen hade intyg från BUP Skellefteå och Läkare i världen.
Bertil Rosenquist och den sjuksköterska som ingick i teamet var med på närmare femton utvisningar av apatiska flyktingbarn från 2013 till 2019. I början var han rädd för vad som skulle kunna hända, men efter ett tag upptäckte han att det som stod i läkarintygen inte stämde överens med vad han såg.
Nu tar vi Sverige tillbaka, slutet på Gretas saga, apatiska barn-bluffen
Kategorier:Böcker, Hälsa, Svensk politik, Uncategorized, Video