För några dagar sedan träffade Ryssland, Syrien och de kurdiska försvarsmakterna en överenskommelse om att samarbeta mot Turkiet. Senare ska Syriens kurder söka den bästa politiska överenskommelsen de kan få med Damaskus.
Situationen är denna, Turkiet klarar sig inte så bra på slagfältet, deras falska armé bestående av legosoldater och brottslingar slaktas av extremt väl beväpnade och välutbildade kurder (tack USA!) Medan amerikanska trupper flydde från norra Syrien och lämnade efter sig radion, smutstvätt, husdjur och deras värdighet och ära.
Två veckor in i striderna, efter att ha sagt till USA att Pence kan dra åt helvetet, kommer Erdogan och Pence överens om att låta kurderna (och den syriskt arabiska armén) dra sig tillbaka så att Turkiet kan hämta hem sina sårade, begrava sina döda och släpa bort 3 dussintals brända åbäken som tidigare var tyskbyggda leopardtanks förstörda av den senaste versionen amerikanska TOW-missiler som kurderna har av i tusentals.
Var är Turkiets flygvapen? Tja, när Syrien marscherar framåt, grupperar sig BUK2 och Pantsir S1 enheter med den syriskt arabiska armén i förväg och använder sig av S300-systemet med längre räckvidd.
Detta lämnar naturligtvis Damaskus sårbart för en israelisk attack om det inte var för ett avtal mellan Ryssland och Israel som testas.
Där farsen finns kan en förklaring ges enkelt. USA sprang iväg och nu finns det inget ”bestående” eftersom USA inte har några trupper i området. Syrien har kontroll över de amerikanska områdena och ryssarna har gått vidare till kontaktlinjen inom flera områden som innehåller turkiska framryckningar där andra styrkor ännu inte är utplacerade.
Under de senaste 72 timmarna kontrollerar Syrien nu 20 % mer territorium än tidigare. Den här typen av ”stor vinst” sågs senast med Hitlers blixtkrig. Syrien har sina oljefält, mycket av det, men sina vattenförsörjningar och sina jordbrukscentran, gick alla förlorade till amerikansk och kurdisk kontroll.
Syrien är kanske inte starkare idag, men en syrisk armé som stöds av kurder utgör en belastning, men är fortfarande starkare.
Iranska styrkor täcker upp för syriska armérörelser mot Turkiet.
Det är där saker blir svåra. Iran ligger nära Turkiet, en viktig ekonomisk partner. Ryssland ligger nära Turkiet, en viktig ekonomisk partner.
Sedan har vi själva avtalet, mellan USA, som inte har någon kvar på marken, och Turkiet som inte har det så bra, en nation vars valuta är värdelös och vars ekonomi, även utan Donald Trump, befinner sig i fritt fall.
Pence har kommit överens om att tilldela stora delar av norra Syrien till Turkiet genom att inrätta en räddningszon garanterad av amerikanska trupper som inte längre finns, och i samråd med ingen som aktivt kan slåss på slagfältet.
Erdogan säger att han är villig att låta kurderna dra sig tillbaka medan kurderna gör precis tvärtom, och flyttar sina positioner framåt för att konfrontera Turkiet, med hjälp av den syriska armén som har ett flygvapen och också ett extremt kraftfullt mobilt luftförsvar.
OK, om en eller två dagar kommer Erdogan att träffa Putin och allt detta kommer att rätas ut, eller det är vad alla hoppas. Ändå har Rysslands falska ”zio-press”, och här menar vi RT och Sputnik, som surrar om detta som en stor seger för Turkiet mot det ryskt stödda Syrien.
Vad vi vet är att Putin och Lavrov aldrig kommer att tillåta en turkisk ”säkerhetszon” garanterad av icke-befintliga amerikanska styrkor i Syrien. Det kommer aldrig att hända. Erdogan-Pence-fördraget från 2019 kommer att spolas ner i historien som uppfinningen av brunt toalettpapper.
Kategorier:Uncategorized, Världspolitik