16 oktober, 2018
https://juliacaesar.blog/2018/10/16/egohumanisterna-de-standigt-goda-som-forstor-allt-i-sin-vag/#more-6988
Vi kan kalla dem PK-elit. Vi kan kalla dem globalister. Själva vill de kalla sig ”de anständiga”. Det är egentligen oväsentligt vad de kallas. Det väsentliga är deras agenda: att tillintetgöra nationerna och genomföra en global världsstat, styrd av en världsregering.
Kristian Tørning, författare och politiker i Dansk Folkeparti, kallar dem ”Egohumanisterna” i sin bok med samma namn. (Logik förlag). Boken har översatts till svenska av Maria Celander.
I årtionden har de dominerat det offentliga samtalet. De syns och hörs överallt, har tillgång till alla medias megafoner och vet alltid bäst. Några sakargument anser de sig inte behöva prestera. De har alltid rätten på sin sida, eftersom de styrs av sin suveräna moraliska kompass, sin överlägsna ”värdegrund”. I kraft av sin moraliska överlägsenhet anser de sig ha rätt att hata och brännmärka alla som inte tycker som de.
Kristian Törning (f. 1973) Ph. dr. är Folketinskandidat
för Dansk Folkeparti. Han har examina i retorik, design,
kommunikation och medier. Har också en doktorsgrad
från Copenhagen Business School
Kristian Tørning ser boken som ett slags hjälpmanual till oss alla som möter och utsätts för egohumanisterna och som tror att de kan möta egohumanisterna i någon slags rationell sfär och debattera mot dem på rationella villkor.
Det går inte. Du kan lika gärna dunka pannan i väggen. Egohumanister går inte att resonera med. De lyssnar inte, de är inte intresserade av andra människors synpunkter. Från sin upphöjdhet på den moraliska parnassen ser de sig som befriade från alla krav på logik och alla former av anständighet som är självklara för andra människor.
Försöker man fråga dem om var deras självklara sanningar kommer ifrån ser de sårade ut. Det är inte meningen att man ska fråga. De ser ingen anledning att behöva argumentera för sin utopiska världsbild. Några sakargument behövs inte, eftersom de är så goda människor.
Egohumanisterna har ingen organisation, inga stadgar eller struktur. Ändå känner de igen varandra, samlas i kotterier och håller med och matchar fram varandra så ofta de har möjlighet. De styrs av ett antal dogmer som Kristian Tørning skisserar i boken. Den första lyder:
Vi är moralens väktare.
Det innebär att egohumanisterna uppfattar sig själva som moraliskt överlägsna alla andra. Om de känner att något är sant och stärker deras agenda så är det helt enkelt sant av moraliska skäl.
Den treårige pojken Alan Kurdi drunknade vid Bodrums kust i Turkiet i september 2015 för att hans far tog med sig familjen i en sjöoduglig båt på väg mot den grekiska ön Kos. Slutmålet var Sverige, där fadern ville ha gratis tandvård.
När egohumanisterna till exempel delar bilder av drunknade båtflyktingar eller krigsoffer på sociala medier handlar det framför allt om att visa att de som goda egohumanister känner rätt saker inför dessa tragedier.
Katastrofer får dem att blomma upp.Vilken lycka var det inte för egohumanisterna när bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi spreds som en löpeld i världsmedia den 2 september 2015 och eldade på deras övertygelse om fri migration!
Med den kampanjen som bränsle för ”Refugees welcome” och andra gränslösa vänsterrörelser drabbades hela Europa av en invasion av lycksökarmigranter. Enbart Sverige tog emot 163 000 asylsökande under 2015.
Det primära syftet med att dela bilder, driva kampanjer och uttrycka fejkad medkänsla är att stärka den egna identiteten och signalera egohumanisternas flocktillhörighet, alltså deras medlemskap i gruppen. För egohumanister är det helt okej att man använder andras olycka för att dra till sig offentlighetens ljus. Det är i sin ordning att man marknadsför sig själv genom att uttala sig om allt från människosmuggling och trafficking till fattigdom i allmänhet.
Nästa dogm kan förefalla egendomlig, sedd mot egohumanisternas förmenta människokärlek.
Vi har rätt att hata.
I kampen mot det moraliska förfallet ger egohumanisterna sig själva rätt att hata. De kan fritt hata alla som inte håller med dem. När de lever ut sina hatiska känslor bidrar hatet också till att bygga deras identitet och förstärker deras värde i deras egna ögon. Ju mer de hatar andra, desto mer hamnar de på plus bland sina likasinnade.
För egohumanisterna är det naturligt att släppa loss sitt hat mot oliktänkande. De gör det med en stark känsla av rättfärdighet, eftersom de känner att de försvarar moralen i samhället när de hatar. De tilldelar sig själva rollen som domare i ett samtal. I själva verket deltar de bara i samtalet för att förstöra det, exempelvis genom att ständigt påtala värdeladdade ord som ”tonläget”, ”människosyn”, ”anständighet” och ”respekt”. Om du inte håller med egohumanisterna är du helt enkelt en dålig människa.
De har inga samvetskval över att de kräver ”tolerans” gentemot invandrare, samtidigt som de själva är utpräglat intoleranta och gärna svärtar ner invandringsmotståndare med ord som ”rasist”, ”nazist” eller ”islamofob”.
För egohumanisterna är det till och med så att den rätt att hata som de anser sig ha är en grundläggande social aktivitet som bygger en stark gemenskap bland hatarna.
Den tredje dogmen lyder:
Vi kräver komplexitet.
Komplexitet innebär att egohumanisterna vill krångla till allting så mycket som möjligt. Den kulturmarxistiska regeln att bryta mot alla normer som omfattas av folkmajoriteten är ett led i denna strävan. Målet är att det inte längre ska finnas någonting som är normalt. Egohumanisterna uppfinner ständigt nya grupper med åtföljande krav på särbehandling. Det finns alltid någon till synes missgynnad liten perifer grupp som egohumanisterna kan fiska upp, driva framför sig och lansera som Offer.
Det behöver inte ens vara en minoritet, även om det innebär klara fördelar. Feministfraktionen av egohumanisterna har till och med i mer än ett halvt sekel lyckats framställa kvinnor som Offer – trots att kvinnor ända till 2015 var i majoritet i Sverige, har samma rättigheter som män, och Sverige är världens mest jämställda land.
Just nu är det transsexuella som är i ropet som förtrycka Offer i HBTQ-rörelsen, som kan sägas vara en underavdelning av egohumanisterna. Men det är tillfälligt. Egohumanisterna hittar ständigt nya offer. De kallar det dock inte själva för komplexitet. Istället har de uppfunnit ord som ”pluralism”, ”mångfald” och”inkluderande”.
På sin destruktiva väg mot ökad komplexitet har de bland annat lyckats förstöra skolan så att den inte längre ser som sin främsta uppgift att lära ut kunskap utan tycker att det är viktigare att låtsas att alla är lika och därmed dölja att det finns betydande skillnader i förutsättningar hos barn, bland annat vad gäller intelligens.
Blir du lönsam, lille vän? Målning av Peter Tillberg, 1970-71.
Typiskt för egohumanisterna är att de först förstör saker och därefter kräver att andra ska lösa problemet. Det är den som vill ha klarhet som ilsket avkrävs förklaringar. Ett tydligt exempel är när Sverigedemokraterna – som aldrig har medverkat till massinvandringen – av de ansvariga partierna i 7-klövern avkrävs förslag på åtgärder för att klara integrationen av ointegreringsbara människor.
När någon ställer frågor eller kritiserar dem som bär ansvaret för en ohållbar politik försvarar sig egohumanisterna med personangrepp, medieuthängningar och karaktärsmord. De har nämligen med framgångsrik infiltration tillskansat sig makten över media, som i allt väsentligt för fram egohumanisternas budskap som det enda godkända.
Uthängning av ”näthatare” i Expressen.
Vi handlar med ord.
Egohumanisterna lever i tron att det för deras del räcker att trumpeta ut sina åsikter med ord. Det praktiska handlandet får ”någon annan” ta hand om. Det är ”någon annan” som ska älska och integrera ensamkommande afghaner i 30-årsåldern och afrikanska fattigdomsmigranter och upplåta sina hem för dem.
Det är rätt enastående, men egohumanisterna tror sig verkligen vara befriade från att utföra praktiska handlingar och är lika övertygade om att de gör något när de öppnar munnen, gärna i vi-form, och förkunnar något i stil med ”Vi är förpliktade att…”. Deras roll är att diktera vad ”någon annan” ska göra.
De lever i villfarelsen att de faktiskt gör något när de i praktiken bara låter munnen gå. Skillnaden mellan ord och handling blir mycket tydlig när egohumanisterna pläderar för ökad invandring. Målet är ett mångkulturellt samhälle, men det betyder inte att de själva deltar på ett praktiskt plan eller utsätts för några konsekvenser av den ideologi de verkar för.
Egohumanisterna bor nästan aldrig i de områden som präglas av hög invandring och mångkultur, och de låter inte sina barn gå i skolor som har många invandrarbarn. När egohumanister har kontakt med invandrare sker det oftast när de konsumerar service som invandrare tillhandahåller, till exempel när de handlar på pizzerian, åker taxi eller anlitar städhjälp.
I praktiken är de stora orden gratis för egohumanisterna. Deras storvulna visioner kostar noll för dem själva. Istället är det de mest resurssvaga invånarna som tvingas betala priset. Det är de lågavlönade som plötsligt måste finna sig i att deras barn går i en skola som är mer arabisk än svensk, där de blir kallade ”hora” och blir retade för att de äter griskött i skolbespisningen.
Ärtsoppa med fläsk – inte halal i skolbespisningen.
I kraft av sin orubbliga tro på sin egen godhet finansierar egohumanisterna sin älskade invandring genom att ta medel från de sämst utbildade, långtidssjuka, handikappade, fattigpensionärer och andra verkligt svaga grupper som har svårt att göra sina röster hörda och som inte har några godhetslobbyister som för deras talan.
Hur står de ut med sig själva? Hur klarar de att se sig i spegeln?
Den karaktär som Kristian Tørning beskriver som typisk för egohumanisterna bottnar i ett uppspjälkat jag, en splittring som gör det möjligt att hålla isär den egna självbilden från den verkliga personligheten. En egohumanist har en grandios självuppfattning som saknar kontakt med det verkliga jaget. Glappet gör det möjligt att uppfatta sig som ”god” fast handlingarna av andra ses som allt annat än goda och får rakt motsatt resultat.
Vi vill vara världen.
Egohumanisterna är utopister. De vill avskaffa nationerna och vill ha en sammanblandning av folk och kulturer i alla länder över hela jorden. De bär på ett självhat mot den egna nationen och egna kulturen och tycker att alla andra kulturer är bättre och mer spännande, trots otaliga bevis på ojämlikhet, våld och dysfunktionalitet.
I Sverige vill de inte ens tillstå att svenskar är ett folk med rätt till sitt eget land. Be en egohumanist uttala orden ”etnisk svensk”, och han/hon drabbas av svåra magkramper och aggressionsutbrott. För en egohumanist är alla svenskar så snart som de har satt foten på svensk mark, oavsett om de vill bli kallade svenskar eller inte.
Framför sig ser de den nya, idealiska människan utan kulturell bakgrund och utan egenskaper, lika lätt och motståndslöst flyttbar som legobitar, alltefter det globala kapitalets behov.
Ett globaliserat världsrike med en central världsordning är egohumanisternas himmelrike på jorden, och de lyckas obegripligt nog få ihop denna totalitära utopi med att ändå se sig själva som radikal vänster.
För att uppnå sin utopi vill egohumanisterna avskaffa alla gränser och nationer och ta ifrån människor deras demokratiska rättigheter. De vill helt enkelt avskaffa demokratin, eftersom den utgör ett hinder för dem att härska fritt.
”I Europa har vi en lång tradition av att försöka förstå världen genom samtal och kommunikation” skriver Kristian Tørning.
Egohumanisternas främsta fokus däremot är att förhindra samtal om faktiska förhållanden. De vill aktivt och systematiskt hindra människor från att yttra sig. För dem har yttrandefriheten inget värde, den bör avskaffas. Deras ideal är antikommunikation. De förstör samtal för att förhindra att kunskaper sprids och människor blir mer välinformerade.
Ett par exempel:
Påstående: ”Invandrare är överrepresenterade i sexualbrott.”
Egohumanisten: ”Alla invandrare våldtar inte. Svenskar våldtar också.”
Påstående: ”Invandringen kostar hundratals miljarder per år.”
Egohumanisten: ”Hur kan du tala om pengar när människor flyr för sina liv? Humanitet har ingen prislapp.”
Helle Klein, präst, journalist och egohumanist.
Det är framför allt författare, skådespelare, journalister, akademiker, operasångare, kulturföreträdare, präster, forskare och lärare – det vill säga välutbildad medelklass – som går i bräschen för antikommunikationen. På det sättet saboterar de avsiktligt samhällsdebatten.
Strategin fyller två syften. Dels skrämmer och hindrar den vanliga medborgare från att göra sin stämma hörd av rädsla för att bli kallad ”rasist” och bli offentligt utskämd. Dels förstärker egohumanisterna med sina känslomässiga utspel sin egen image som ”de goda” och ställer sig själva i strålkastarljuset. Vad gör inte en bortglömd skådis för att hamna i rampljuset igen?
Skambeläggandet av meningsmotståndare är en bastaktik för egohumanisterna. Motparten stämplas som orena kättare, främlingsfientliga, rasister, obildade, oanständiga, nazister, innehavare av en felaktig människosyn. När någon uttrycker oro över faktiska förhållanden som det finns all anledning att vara bekymrad över, är det inte själva sakförhållandet som egohumanisterna diskuterar. Istället ställs den som påpekat missförhållandena vid skampålen och tillvitas en tvivelaktig moral – till skillnad från egohumanistens egen högstående dito.
Det är utmärkande för egohumanisterna att de är otroligt barmhärtiga och givmilda – med andras pengar. Det är alltid andra som får betala och stå för konsekvenserna. Detta ser egohumanisterna som helt naturligt.
Egohumanisterna finns överallt, och de är papegojor. De vet att om de bara fogar sig för ideologin och sjunger med kören så öppnas alla dörrar för dem. De behöver inte förstå eller förklara sitt budskap, bara upprepa det i lämpliga sammanhang.
Kristian Tørning skriver om papegoj-journalisterna:
”Sedan 1970-, 80- och 90-talen är det faktiskt helt egalt vilka journalisterna intervjuar. De hade lika gärna kunnat använda sig av statister, eftersom det ändå bara går ut på att skapa egohumanistisk propaganda.”
Egohumanisternas största seger hittills är att de genom sitt maktmissbruk på kort tid har lyckats mörda samhällsdebatten. En nykter och saklig samhällsdebatt skulle vara till skada för deras projekt. Eftersom de är väl medvetna om att deras projekt och visioner för framtiden inte stämmer med majoritetsbefolkningens uppfattning har de rätt och slätt bestämt sig för att strypa den offentliga debatten.
Det värsta som kan hända egohumanisterna är att vi genomskådar dem i all deras falskhet, ondska och hyckleri. Då berövar vi dem grunden för deras makt.
Låt oss hjälpas åt att stoppa de här samhällsskadliga människorna som inbillar sig att de drivs av godhet. Varje gång du träffar på en egohumanist – gör något oväntat, mot alla odds, och ifrågasätt honom eller henne!
- Släpa fram honom/henne i ljuset och ge uppmärksamhet – men inte på det sätt han/hon har tänkt sig.
- Kräv att han/hon redogör för sakliga argument för sina åsikter!
- Ställ frågor om vad han/hon bygger sin uppfattning på! Källor, data, länkar, kontrollerbara uppgifter!
- Punktera egohumanistens uppblåsta självbild med fakta!
- Sikta in dig på själva grundbulten i egohumanistens falska självbild, den inbillade moraliska överlägsenheten. Ifrågasätt den.
- Påpeka att han/hon tillhör en liten minoritet, att deras åsikter inte stöds av folkmajoriteten och att de tror på en utopi som aldrig kommer att lyckas. Påminn gärna om sammanbrottet för en annan utopi, världskommunismen.
- Framför allt: var inte rädd. Den som har fakta och sunt förnuft på sin sida har ingenting att frukta.
- Om egohumanisten kallar dig ”rasist” har han/hon visat sin brist på argument, och du har vunnit.
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized