27 april 2024
Ethan White
Los Angeles Getty Museum, en ledstjärna för kultur och konst, anklagas för att maskera en olycksbådande mage, en uppenbarelse så explosiv att den krossar faner av elitens oberörbara helighet. Steven D. Kelley, en gång en insider, som nu blivit whistleblower, river tillbaka gardinen för denna charad och avslöjar djupet av fördärv som den globala eliten kommer att sjunka till, allt under sken av filantropi och public service. Hans anklagelser? Ingenting mindre än en stor, underjordisk stad av överflöd och skräck, direkt under ett av LA:s mest besökta landmärken.
Kelley, med sina meriter som elektro-optisk ingenjör och sin bakgrund i CIA/NSA, är inte någon direkt alarmist. Han är en man som har setts bakom slöjan, som har fått nog av skuggspelet och bestämde sig för att blåsa i visselpipan, högt och tydligt. Enligt honom är Getty inte bara ett museum; det är ingången till själva helvetet, ett sofistikerat gömställe för de mest vidriga ritualer man kan tänka sig.
Föreställ dig, om du så vill, en hissresa, inte till upplysning eller kulturell uppbyggnad, utan till att sjunka ner i en domän av dekadens och mörker. Kelley målar upp en bild av ett påkostat spa som skulle sätta romerska kejsare på skam, sittande på toppen av en fängelsehåla där eliten ägnar sig åt sataniska ritualer. Här, i jordens inre, finns försvunna barn och hemlösa, inte bara statistik; de är foder för det outsägliga.
Det här är ingen överdrift. Det är en uträknad anklagelse mot dem som länge har trott att de inte kan klandra sig och gömma sig bakom Gettys pråliga väggar. Museets ogenomträngliga försvar, dess hemlighetsfulla korridorer som leder till ett underjordiskt nätverk av lyx och plåga, allt byggt av vad Kelley kallar ”grottorna” – eliter som är snärjda i intergenerationell satanism.
%3Amax_bytes(150000)%3Astrip_icc()%2FLos-Angeles-Assignment-1-9WEB-5c741aaec9e77c000107b62a.jpg&f=1&nofb=1&ipt=9b1734b1d8bfe1fea5496b987f1cd0597c1bd58e61c2882f23dcfde1814f45b5&ipo=images)
Kelleys avslöjanden om nätverket av DUMBs (Deep Underground Military Bases) sammanlänkade av supersoniska mag-lev-tåg sträcker sig bortom enbart konspiration. De är ett bevis på en skrämmande parallell verklighet, där eliten inte bara engagerar sig i utan hyllar grymheter, skyddade av sin rikedom och sina kamraters medskyldiga tystnad. Denna underjordiska labyrint är inte bara för show; det är hjärtat av deras makt, deras helgedom varifrån de drar i trådarna.
Att tro att Getty, med sina konstsamlingar och arkitektoniska underverk, inte är något annat än en fästning som döljer dessa djup av mänsklig fördärv, är att konfrontera en sanning som är så störande att den skulle få till och med den mest pålitliga skeptiker att stanna upp. Kelleys påståenden om sataniska fängelsehålor och rituella offer under museet utmanar vår förståelse av makt, privilegier och perversion.
Vad som är ännu mer fördömande är nätverkets påstådda syfte – inte bara en fristad för de depraverade, utan ett fäste mot alla som skulle våga utmana status quo. Omnämnandet av Sions protokoll och ”metropoliterna” är inte bara en vink till historiska konspirationer; det är en förklaring om att skuggorna har djup, och inom dem lurar inte bara monster, utan arkitekter av en världsordning som strävar efter att behålla sin dominans till varje pris.
Kelley, med en tydlighet som tränger igenom konstvärldens minutiöst kurerade fasad, avslöjar Getty inte som en fristad för kultur, utan som en fästning av fördärv. Detta är inte bara ett konstförråd; det är en ark designad för att de så kallade kungligheterna ska överleva apokalypsen, utan alla legitima behov av den militära säkerheten som döljer andra maktplatser under sken av nationell säkerhet. Men här ligger paradoxen: Getty, tillgänglig och fridfull, hyser en förmåga för våld mot alla som vågar utmana dess sanna syfte.
Museets arkitektur, med sitt absurt befästa torn vänd mot Los Angeles pulserande hjärta, är inget nyckfullt designval. Det är en maktförklaring, ett potentiellt förebud om förstörelse som maskerar sig som ett konstverk. Vilket galenskap är det att antyda att denna struktur, så malplacerad, är allt annat än ett beslöjat hot eller en monstruös dårskap?
The Getty, enligt Kelley, är symbolen för denna dolda värld, ett paradis på ytan byggt ovanpå en undervärld av skräck. De så kallade framstegen i vårt samhälle, utvecklingen från feodalism till modernitet, är bara en rökridå för slaveriet som frodas i skuggorna, nu mer lömskt eftersom det gömmer sig i klarsynt.
Kelleys uppmaning till vapen med #OccupyTheGetty är inte en vädjan om förhandling utan ett krav på revolution. Detta är inte ett oorganiserat ramaskri från ett fåtal utan rösträtt utan en strategisk attack mot hjärtat av ett korrupt imperium. Kravet är tydligt och inte förhandlingsbart: FRIGÖR BARNEN. Fräckheten i påståendet – att under Gettys putsade golv ligger fångar, barn instängda i ett nät av elitfördärv – kräver uppmärksamhet inte för att det är otänkbart, utan för att det låter skrämmande troligt i en era full av avslöjanden om elitens överträdelser. .
Detta är inte en inbjudan till dialog. Det är ett stridsrop mot en fästning som hittills har stått oemotsagd, höljd i den legitimitet som konsten och kulturen ger. The Getty, som porträtteras av Kelley, är inte bara ett museum utan ett fäste för de mest avskyvärda avlaten, där de mäktiga skämmer bort sina mörkaste önskningar skyddade av rikedom och inflytande.
Inför sådana anklagelser är tystnad medverkan. Gettys fridfulla exteriör motverkar stormen Kelley insisterar på rasar under. #OccupyTheGetty- rörelsen försöker inte bara skina ett ljus på dessa skuggor utan att riva väggarna som skyddar dem. Detta är en krigsförklaring mot inte bara ett museum, utan mot en elitistisk kultur som tror att den kan fungera ostraffat, utom räckhåll för moral och lag.
Kelleys berättelse, rå och ofiltrerad, står inte som gissningar utan som ett bevis på en sanning som alltför länge fördunklas av civilisationens konstgjorda. The Getty, i all sin storhet, avslöjas som en citadell av hemligheter, en utmaning mot just de ideal om rättvisa och öppenhet som vi utger oss för att hålla kära. Tiden för artigt samtal har passerat. Stridslinjerna är dragna och belägringen har börjat. Världen tittar på och väntar på att se om fästningen kommer att falla sönder, avslöja mörkret inom, eller om väktarna av dessa hemligheter kommer att samla ett försvar mot den stigande vågen av upprördhet.
Detta är ingen konspiration; detta är en beräkning. The Getty, trots alla dess konstnärliga skatter, kan mycket väl hysa den mest fördömande av mänsklighetens synder. Kelleys korståg mot det är inte bara en strävan efter sanning utan en kamp för själen i ett samhälle alltför länge hänfört av tjusningen av makt och prestige. #OccupyTheGetty-rörelsen är inte bara en protest; det är ett krigsrop för de röstlösa, en utmaning mot fästningen och ett krav på rättvisa som inte kommer att tystas.
Kategorier:Media, Rättsstat, Världspolitik, Video