by Gilad Atzmon
https://gilad.online/writings/2019/9/12/the-end-of-israel

SEPTEMBER 12, 2019

Den lärdom som man drar av det nuvarande israeliska politiska dödläget är att Israel imploderar och bryts sönder i de element som det aldrig har lyckats integrera i. Schismen är inte längre den mer dagliga klyvningen mellan ashkenazer *) och de arabiska judarna (alias sefardiska); denna klyfta är ideologisk, religiös, andlig, politisk, etnisk och kulturell. Den bryts inte heller till vänster eller höger, judiska israeler befinner sig politiskt mer höger, även när de låtsas vara ”vänster”.

*) ”Ashkenaz” är hebreiska och hänvisar till Tyskland, och Ashkenazi-judar är de som har sitt ursprung i Östeuropa (khazarjudar). (Sefardiska judar är däremot från områdena runt Medelhavet, inklusive Portugal, Spanien, Mellanöstern och Nordafrika.

Även om några av de mest skarpsinniga kritiska rösterna inom israelisk politik och judisk fundamentalism är israeler (likt Gideon Levi, Shlomo Sand, Israel Shamir och andra) så finns det ingen politisk israelisk vänster. Israelisk politik bryts sönder i en mängd högerväljare och många vanliga hökar. Det arabiska Joint List Party  är i praktiken det enda vänsterpartiet i det israeliska Knesset. Det borde inte längre vara förvånande. Judisk vänster, vilket jag har påstått redan för många år sedan, är en oxymoron *) judendom, en form av stamidentifiering medan vänstern är universiell. ”Stamidentifiering” och ”universiell” är som att blanda olja med vatten, de kan inte sammanblandas särskilt bra.

*) Oxymoron = är ett talesätt där två motsatta idéer förenas för att skapa en effekt. Den vanliga oxymoronfrasen är en kombination av ett adjektiv som i kombination med ett substantiv med kontrasterande betydelser, till exempel ”grym vänlighet” eller ”levande död”. De kontrasterande orden / fraserna är dock inte alltid ihopkopplade. 

Det som är speciellt med den israeliska politiska klyftan är att israelerna är mer enade än någonsin i sina nationalistiska övertygelser och i förgrunden till deras judiska symptom. Varför är det så, om israelerna är så förenade, att ingen kan bilda en regering i sin så kallade ”judiska stat”?

Avigdor Lieberman

Avigdor Lieberman, tidigare en entusiastisk Netanyahu-allierad och själv en radikal judisk nationalist, grävde in sig i det israeliska politiska dödsläget i går. Han hävdade att valet redan hade avgjorts: ”Det ultraortodoxa och messianska blocket får 62-61 platser.” Ledaren för den fanatiska nationalisten Yisrael Beiteinu sa: ”Om det inte finns någon röstning på minst 70 % på Gush Dan och Sharon, då kommer en Halacha-regering att upprättas.”

I grund och botten sade Lieberman, att såvida sekulära israeler i Tel Aviv inte röstar, borde de förvänta sig att få bo i en Halacha-stat under en ultrahöger Netanyahu-regering. Lieberman verkar ha nyckeln till Israels politiska stabilitet. Även om han och Netanyahu är ideologiska tvillingar beträffande israelisk säkerhet och i nationalistiska frågor, så är de två bittra rivaler som kämpar aggressivt mot varandra.

Netanyahu har känt under några års tid att han, utan en stark ultrahöger regering, kan förvänta sig att få spendera lite tid bakom galler, ett äventyr som har blivit vanligt för Israels främsta politiska personer. Netanyahus naturliga partners är de ultrahöger partierna och de ortodoxa partierna. Ideologiskt borde Lieberman också känna sig bekväm med en sådan politisk koalition, men Lieberman har fattat ett avgörande politiskt beslut, väsentligt för hans politiska överlevnad.

För en tid sedan greppade han att hans politiska hemmabas, judiska invandrare från fd Sovjetunionen, varav många av dem knappt är judiska och som utsatt dem för ständig rabbinsk terror, betraktar de judiskt ortodoxa partierna som deras ultimata fiender. Många av dessa ryska och ukrainska judar innehar ultrahöger politiska positioner, men de ser också rabbinerna som ett överhängande hot mot deras överlevnad.

Teoretiskt skulle Lieberman kunna mäkla en enorm enhetskoalition med Netanyahu i toppen, tillsammans med det blå – vita (Kachol Lavan) och dess tre högerparti fältmarskalker, Liebermans eget parti och förmodligen Labourpartiet. En sådan koalition skulle ge cirka 80 platser i Knesset, mer än tillräckligt för att upprätthålla en stark regering, men denna koalition skulle vägra garantera Netanyahu immunitet.

Netanyahu spelar istället på en svag ultrahöger religiös regering, en regering som kanske inte håller så länge, men som skulle köpa mer tid för sin premiärminister att inte hamna i fängelse.

Denna konflikt i hjärtat av israelisk politik är ett fönster till den judiska staten och dess rädsla. Israel håller snabbt på att bli en ortodox judisk stat. Israels ortodoxa judar är den snabbast växande gruppen i landet. De är också landets fattigaste befolkning, 45 procent av dem lever under fattigdomsgränsen i segregerade samhällen. Vanligtvis skulle man förvänta sig att de fattiga skulle stödja vänstern, men israeliska Torah-judar är rabiösa nationalister och ger öppet sitt stöd till Benjamin Netanyahu och hans parti.

Dan Ben-David

Professor Dan Ben-David från Tel Aviv University varnade nyligen för att Israel skulle kunna upphöra att existera inom ett par generationer. Han pekade på de förvånansvärt höga födelsetalen bland ultraortodoxa judarna och förutspådde att de, baserat på nuvarande trender, kommer att utgöra 49 % av Israels befolkning år 2065.

De ultraortodoxa partierna är avsedda att dominera Knesset inom en generation eller mindre. Ben David förutspår att deras beroende av Israels välfärdssystem kommer att leda till en snabb nedgång för Israels ekonomi. Detta är tillräckligt ekonomiskt skadligt och förvärras av att de flesta rabbinskolor vägrar att integrera västerländska ämnen såsom matematik, naturvetenskap och engelska i deras grundläggande läroplan. Följaktligen utbildar Israel en växande andel av befolkningen på ett sätt som inte lyfter dem, till att bidra med behoven i ett högteknologiskt samhälle som är fördjupad i en konflikt för sin överlevnad.

Bilden som kommer fram är konstig. När Israel blir mer judisk och fundamentalistisk i sin nationalistiska och religiösa etos, har den också blivit mer uppdelad i frågan om allt annat. De ryska invandrarna tycker det är omöjligt att leva tillsammans med de ultraortodoxa och vice versa. Den sekulära enklaven i Tel Aviv har åtagit sig att se sin metropol som en förlängning av New York.

Den israeliska vänstern har omvandlats till en LGBT-hasbara enhet. Det har praktiskt taget tagit sig ur den israeliskt / palestinska konflikten. Judiska nybyggare följer begreppet ”Två judiska stater-lösningen.” De vill se att Västbanken blir ett judiskt land. Ortodoxa judar är knappast bekymrade över någon av dessa politiska frågor. De vet väl att den judiska statens framtid tillhör dem. Allt de behöver göra är att upprätthålla en produktiv sekulär judisk minoritet som tjänar som deras mjölkko. Ovanpå allt detta står vi inför Bibis överlevnadskrig, som hotar att eskalera för var minut till en världskonflikt.

Mot bakgrund av allt detta är palestinierna i relativt god form … De behöver helt enkelt överleva. Israel verkar vara Israels svåraste fiende.

Kategorier:Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:Israel, Netanyahu, tvåstatslösning