27 APRIL, 2019
I torsdags var det dags för Macrons – av branden i Notre Dame uppskjutna – tal att sändas i fransk media. Mycket av innehållet hade redan läckts ut i förväg, så resultatet blev en axelryckning. Fransmännen börjar lära känna sin härskare och hans ambitioner. ”Jag frågade mig själv: Borde vi stoppa allting som har uppnåtts de senaste två åren? Gick vi i fel riktning? Jag tror tvärtom det motsatta! / Macron 2019-04-25.” Macrons envishet och arrogans får fransmännen att sucka djupt. Han tänker fullfölja sin agenda under de tre år han har kvar vid makten. Om inte militären ingriper…
Konkret handlar hans nya löften om skattesänkningar för den arbetande medelklassen i storleken 50 miljarder, varav det mesta kommer att betalas genom några symboliska skattehöjningar för näringslivet och framför allt genom en nedskärning av den sociala sektorn med sjukvård, äldrevård och skolor. De icke produktiva i samhället kommer att få det svårt medan de som är villiga att arbeta mer kan få det lite bättre.
Problemet för Macron är att ingen längre litar på denna pratkvarn, på känt socialistiskt manér utlovas reformerna lagom till mandatperiodens slut, inte per omgående. Alla inser att eventuella förbättringar istället kommer att bli valfläsk i nästa val istället, för att därefter skjutas ytterligare till en obestämd framtid. Där har svensk och fransk politik mycket gemensamt. Under tiden kan Macron arbeta i lugn och ro med att byta ut administrationens oliktänkande till sina egna. Förutsatt att han får sitta kvar…
Intet nytt under solen således, men Macron tror att han nu får lugnet tillbaks inför EU-valet, där hans parti skall göra sin debut. Det kommer han inte att få, redan idag lördag återkommer Gula Västarna på gator och torg. Tre fjärdedelar av den franska befolkningen ser negativt på sin president och tvivlar på goda grunder på hans egentliga syften. Förhållandet är ju detsamma med Löfvén i Sverige, men skillnaden är att Macron har majoritet i sitt parlament, vilket Löfvén inte har. Löfvén måste förhandla om kontroversiella frågor, medan Macron spottar ur sig nya lagar helt oemotsagd, han är i praktiken en envåldshärskare under sin mandatperiod.
Hans ambitioner för EU är därför oroväckande och det är säkert lockande för den hittillsvarande globalistiska majoriteten att nyttja hans tjänster. Man får nog vara glad för att Storbritannien stannar kvar i EU det närmaste halvåret, eftersom det mesta tyder på att Nigel Farage och hans UKIP kommer att lyftas fram av de brittiska väljarna. Deras hjälp kommer att behövas för att få balansen att svänga till förmån för nationalismen och demokratin. I ett EU utan Merkel och med Brexit genomfört kommer vi att få dras med Macron på TV-skärmarna lika ofta som med Greta. Milda makter! Två spelare i samma lag men ack så olika.
Annie Lööf gjorde igår ett uttalande i TV att man borde rösta för Centern för att rädda demokratin, hotet skulle bestå av högerpopulismen. Det är då värt att upplysa om att Lööf är samma andas barn som Macron. Denna anda innebär att vi skall gå mot en centralstyrd värld, där demokratin är ett minne blott. Det innebär ett totalitärt system, inte demokrati. Populism innebär, som ordet tydligt betonar, folkets inflytande – inte maktapparatens. Demokratin finns i det lokala självstyret, inte i en värld utan gränser. Nationalism är en förutsättning för demokrati, inte tvärtom. Är det så lätt att lura det svenska folket?
Eftersnacket under den gångna veckan har annars naturligtvis handlat om branden i Notre Dame i Paris, dess skadeverkningar och orsaker. Chocken har avlösts av eftertanke och rädsla inför framtiden. De som månar om kristendomens kulturbyggnader har plötsligt fått klart för sig att kyrkorna i Frankrike inte ägs av Kyrkan, utan av den franska staten, detta sedan mer än 100 år tillbaks. I en tid då allt fler kyrkor ödeläggs eller vandaliseras av islamister eller deras uppdragsgivare, tvingas man inse att det nu är en politisk fråga i vad mån staten väljer att reparera eller återuppbygga igen. Den politiska attityd som nu växer fram är att det inte är självklart att dessa kyrkor skall vara förbehållna just kristendomen. Notre Dame kommer att bli det första praktikfallet i större skala för denna nya attityd. Att både judar och muslimer jublar är därmed inte förvånande, inte heller att kyrkobränningarna kommer att bli vardagsmat framöver. Försöket att bränna ner St Sulpice i Paris, som jag rapporterat om för några veckor sedan tystades snabbt ner av media. Nu står det klart att elden anlades av en illegal, muslimsk invandrare. Där ingrep brandkåren efter fem minuter och räddade kyrkan, vid Notre Dame väntade man för säkerhets skull i närmare en timme…
Bli inte förvånade om den fallna spiran på Notre Dame ersätts med en modern minaret. Förslag finns redan…
Peter Krabbe
Kategorier:Uncategorized, Världspolitik
Reblogga detta på Micaels Lidéns Blog.