Det är bättre att vara häst än gammal människa i Sverige. För hästar har vi en rättighetslagstiftning som är bindande. Hur långt det får vara mellan målen, hur många timmar de måste få vara ute varje dag… För våra äldre finns inget sådant. Det talas om att mellan 40 000 och 75 000 av våra gamla lider av allvarlig undernäring. Tiotusentals dör av svält varje år i Sverige. Vi har med andra ord påkostade reklamkampanjer i massmedia finansierade av hjälporganisationer som i hög grad lever på statliga bidrag för att lindra svälten i Sudan. Men samma organisationer tiger inför undernäringen av våra egna äldsta. Chris Forsne skriver idag om en humanitär stormakt som sviker dem som byggde den.
– Vi behöver en kulturrevolution i vår syn på gamla människor. Yngve Gustafson är vår mest kände geriatriker och har i åratal kämpat för att förbättra villkoren på äldreboenden och i hemtjänsten. Han har varit med om att införa en kurs i läkemedelsförskrivning för AT-läkare. EES, det elektroniska expertstödet som gör att apotekskunder kan få sina recept avstämda med varandra för att slippa biverkningar och medicinkrockar är ett annat framsteg.
Behandlingar av förutsägbara biverkningar av läkemedel kostar samhället 20 miljarder kronor om året. Men Gustafson ser dagligen många fel inom sjukvården, äldrevården och hemtjänsten och fruktar att framtida neddragningar kommer att bli mycket större framöver då de är äldre blir allt fler. Det blir fler som är äldre än som arbetar och det kommer leda till mindre skattepengar per person.
För de flesta av oss börjar det med en mormor eller farfar. Sedan våra egna föräldrar. Medan vi själva ser deras ångest, accelererande åldrande och känner vanmakt runt deras situation så finns där alltid de andra ” Åh, mamma har det så bra, hon trivs utmärkt”. Så bra om det finns människor som trivs i ett litet rum, får trist mat och läggs tidigt om kvällarna. Som tillbringar dagarna med främlingar, ofta med lätt demens och sällan kommer ut i friska luften. Jag har dock hittills inte träffat någon som ser fram emot att hamna på ett äldreboende. Det finns några enstaka, På Gotland, Österlen, Sundsvall, som lyfts fram som goda exempel. Men resten?
I stället för att ge en guldkant åt de sista åren i livet har äldreboenden blivit en förvaringsplats inför döden. Alternativet är ensamhet, avbruten av en matlåda eller en stressad person som ska lägga dig och hjälpa dig upp på morgonen. Hur kan vi ha det så här?
Under senare år har äldreboenden runt om i Sverige lagts ner med förevändningen att de haft för låg standard. Släktingar har rasat förgäves. Utan renovering har de sedan förvandlats till flyktingboenden. Och de äldre? Ja de har flyttats till boenden långt från hemorten och därmed tappat möjligheten till kontakt med släktingar som tidigare bott på nära håll. Politiker i kommun efter kommun har fattat detta beslut trots att Yngve Gustafson har vädjat och varnat att så här gamla människor får man inte flytta på. De klarar inte omställningen… Nej, många gör inte det. Men det var ju en utvecklingsledare på kommunen som sa att det skulle gå bra. SKL har inte gett någon rekommendation om något annat.
Yngve Gustafson och den kände kocken Leif Mannerström har bägge kämpat för bättre mat åt de äldre. Leif Mannerström fick för ett år sedan pris som Årets Eldsjäl för sitt stora engagemang för att maten för de äldre skulle bli bättre. Och visst gör det avtryck här och var. Men bara här och var. Gamla människor i dagens Sverige svälter alltså ihjäl under vår likgiltighet och tystnad. Hur har det kunnat gå så snett? Tage Erlander brukade skryta om hur glad hans gamla mamma var över att ha hamnat på ett äldreboende i ett flerbäddsrum.
Det vi under ett par decennier såg som en förbättring, för många en dröm på gamla dagar, har blivit en mardröm. Min egen, en gång så kraftfulle, far råkade ut för en klassisk händelsekedja. På hemmet tappade han aptiten, tappade krafterna. Föll. Bröt lårbenshalsen. Återhämtade sig inte på grund av dålig eftervård. Fick ångest. Fick mediciner. För många och inte kompatibla. Hamnade i rullstol. Personalen lade honom i sängen. Han fick lunginflammation. Ingen läkare tog sig tid. Min far dog. Min mors historia är inte bättre. Okunskap på sjukhusen inför gamla människors behov och behandling vid höftledsoperationer leder till omfattande kostnader och oerhört lidande.
Ibland måste man ställa frågan: vill vi att gamla människor ska bli äldre? Men vet, säger Yngve Gustafson, idag att en intensivutbildning på en vecka av vårdpersonal kan minska onödiga komplikationer och därigenom förkorta vårdtiden med 30 procent.
På samma sätt saknas kunskap bland personalen inom hemtjänst och äldreboenden. Hälften har inte någon utbildning för det arbete de är satta att utföra: omhändertagandet av våra sköraste. De som kämpat hela livet och gjort rätt för sig och sina barn. Men när dessa barn i vuxen ålder försöker påverka situationen för sina föräldrar märker de gång på gång att det är helt omöjligt.
Det har blivit en ond cirkel: kommuner runt om i Sverige får en allt kärvare ekonomi. Äldrevård och hemtjänst är en relativt ny uppgift och en av de minst reglerade. Därmed också det lättaste att spara in på. Det finns inga arga föräldrar som protesterar högljutt när neddragningarna genomförs. Politikerna i ansvariga nämnder upplever samtidigt ofta att det är förvaltningarna som styr och deras eget inflytande är försumbart.
Men medan 26,3 procent av de som bor i Ljusnarsberg kan få en plats på ett äldreboende när de fyllt 80 så är siffran för Stockholm 14,5 och i Höör bara 8,4 procent enligt en SVT-undersökning. Det finns med andra ord ingen riksnorm utan våra äldsta är utlämnade till kommunala beslut och förvaltningens arbetsmetoder. Som så ofta i Sverige när det klagas inom stora yrkesgrupper som lärare, poliser, sjuksköterskor och undersköterskor har rikspolitikerna ett svar. I synnerhet under valår: höj lönerna!
Men höjda löner ger inte automatiskt högre kompetens. Bättre utbildning däremot. Det höjer också i hög grad arbetsglädjen hos personalen. Jobbet blir roligare om du har kompetens, om du har en säkerhet i det du gör.
I Sverige kommer det inom en snar framtid behövas 135 000 personer inom vården. Ingen vet var de ska hittas. Däremot finns det sådant vi vet att vi kan åtgärda – och ändå händer det inte. Basen för ett gott liv de sista åren är inte minst maten. Just som Leif Mannerström predikat för. Vi ger våra äldsta sämre mat än de intagna på fängelserna. Det borde, enligt Yngve Gustafson göras en individuell bedömning av varje gammal människa vare sig det gäller äldreboende, eller som det ofta döps om till ”vård och omsorg”, eller hemtjänst. Vilket är näringsbehovet? Hur kan man öka den fysiska aktiviteten? Hur kan vi få den här personen att må så bra som det är möjligt? Och så en kontinuitet i bedömning och behandling. Endast en av fem kommuner har tillgång till dietitist och få äldreboenden lagar sin egen mat. Men centralköken som distribuerar ut i stora mängder är alltför vanliga. När aptiten går ner på äldre dagar blir det ännu viktigare än tidigare att ha god mat. Konsekvensen blir att det inte äts. Och när det äldre inte äter blir de än mottagligare för sjukdomar vilket leder till att de sista dagarna präglas av plåga istället för lugn.
I Sverige sätter vi inte särskilt stor prestige hos de läkare som ska ta hand om våra äldre. I Nederländerna ska man ha fem års specialistutbildning utöver läkarexamen och AT utbildning för att få ta hand om de äldsta på äldreboenden. I Sverige är det lågstatus.
Mycket av det som är orsaken till gamla människors lidande och depression, vare sig det är inom boenden eller hemtjänst, är inte betingat av sparande och av okunskap. Jag upplever att den humanitära stormakten Sverige har glömt att värna sina egna äldsta, de som byggt landet, tjänat det och gjort rätt för sig.
CHRIS FORSNE
Chris Forsne är journalist, författare och mångårig utrikeskorrespondent med Frankrike och Nordafrika som bas.
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized
Reblogga detta på Life, Death and all between.
Mänsklig omänsklighet i ett nötskal! Historien upprepar sig och de som kan håller sig undan från vetskapen om vad som händer tills det drabbar dem själva.
Reblogga detta på Micaels Lidéns Blog.