En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:
Av Tommy Hansson
Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige
”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”
Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.
Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”
Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.
Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.
Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.
En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”
Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.
Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/
Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473
Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?
Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.
Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.
Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.
Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång):
https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized
Reblogga detta på Life, Death and all between.