Slutsatsen är inte svår att komma fram till. Vi har en politik och livsstil som gör att vi föder färre barn än vad det dör människor (även om effekten är något försenad på grund av högre genomsnittlig livslängd) samtidigt som vi har en storskalig invandring av ickesvenskar. Dessa ickesvenskar föder fler barn än svenskarna, men inte nog med det; deras antal “dopas” varje år med fortsatt massinvandring.

Det krävs inget mattegeni för att förstå att det med tiden leder till att svenskarna blir färre och ickesvenskarna fler, och därmed trängs mitt folk undan från sitt gamla hemland.

Inte heller krävs det något större geni för att förstå de katastrofala konsekvenserna på en samhällelig nivå. Ett samhälle utan känslan av ett gemensamt “vi” leder obönhörligen till en strid om resurser, nepotism och präglas av låg social tillit. Detta är något som blivit allt tydligare i Sverige de senaste femton åren, men även här finns en viss eftersläpningseffekt att ta hänsyn till; mycket av det som fortfarande fungerar någorlunda i Sverige idag är sådant som byggdes upp och det lades grunden till för länge sedan.

Med tiden har min förståelse för motiv, geopolitiska intressen och komplexiteten blivit större och min egen världsåskådning har fått stabilare ideologiska fundament att stå på. Men just vad resultatet av utomeuropeisk massinvandring skulle bli har jag alltid tyckt varit så självklart.

Kanske var det det som gjorde att man fylldes med så mycket frustration, ja rentav hat, mot de svenskar som inte alls såg den utvecklingen som överhuvudtaget trolig. De som påstod att massinvandringen berikade oss kulturellt och därför var av godo, de som påstod att massinvandringen var nödvändig för att säkra välfärden och pensionerna eller de som påstod att massinvandringen var nödvändig av humanitära skäl; vi hade det ju så bra här uppe och måste dela med oss av vårt välstånd.

Ingen av dessa massinvandringsförespråkare verkade alls klara av att vare sig göra en analys som sträckte sig längre än till nästa valrörelse, eller ta ett steg tillbaka och få ett makroperspektiv över utvecklingen istället för att fastna vid att de har en skitsjysst och smart iranier på jobbet, vilket på något sätt bevisar att massinvandring av miljontals araber och afrikaner är hållbart för Sverige.

Jag kunde verkligen inte förstå dem, och nu för tiden hamnar jag ofta i virtuella bråk med människor ur min föräldrageneration. De klagar högljutt över välfärdens nedmontering, islamisering och svenskfientlighet, otrygghet och no-go-zoner för svenskar. Men på frågan varför de inte gjorde något tidigare kan de aldrig erkänna sin skuld, de kan aldrig säga att de hade fel, istället är det de där dumma politikerna som lurat dem. Eller media. Eller kanske hade de bara inte tid att sätta sig in i politiska frågor (men ändå hade de mage att gå och rösta).

Då börjar det där föraktet bubbla inom mig. Vadå omöjligt att se? Jag var en pojkspoling som inte ens gått klart gymnasiet när det var glasklart för mig vart det här samhällsbygget skulle leda någonstans. Visst, jag fick hjälp av en väckarklocka i form av att tvingas leva direkt i det mångkulturella samhälle min föräldrageneration röstat fram till mig, men matematiken var ju enkel – föder vi för få svenska barn medan vi fortsätter importera ickesvenskar så kommer svenskarna trängas undan, det kan inte ha krävts många år i folkskola för att få ihop den uträkningen.

Men även om jag inte kan förstå hur andra inte kunde se detta tidigare, är det uppfriskande med de ur den tidigare generationen som faktiskt inser att de själva hade fel, och som inte skyller ifrån sig. När jag läser den gamla vänstermannen Evert Larsson är det ofta intressant, och även om jag långt ifrån alltid håller med honom så ger det en inblick i en intressant ideologisk resa.

Extra intressant blir det när Larsson den 27 april 2019 på sin blogg klyvnadenstid.se recenserar Anders Klarströms bok Prima Victoria. När Klarström var aktiv som Sverigedemokraternas partiledare var Larsson vänster:

“Trots att jag bodde och arbetade i Göteborg under 90-talet har jag inget minne av Sverigedemokraterna. Jag var för ointresserad av det som medierna beskrev som rasistiskt och högerextremistiskt. Vad medierna främst rapporterade om var dessutom skinnskallar och Vitt Ariskt Motstånd, som lyftes fram därför att de var redaktionernas dröm som politiska motståndare.”

Idag har Larsson kommit till insikt med det jag tyckte var självklart redan som tonåring.

“Vad som hänt det senaste årtiondet har ändrat min syn på invandring och jag inser idag att det är en massinvandring och ett folkutbyte det är frågan om. Jag ger därför Anders Klarström rätt i de varningar han förmedlar i sina tal om invandringens konsekvenser, och de var riktiga redan under 1990-talet vilket jag inte förstod.”

Larsson har insett att nationalisterna haft rätt om invandringens konsekvenser, och att vi hade rätt redan på 1990-talet. Jag skulle här kunna fortsätta argumentera för att vi hade rätt redan på 1890-talet, men det får bli en annan strid för en annan tid.

Frågan är nu hur långt det ska gå innan politiska motståndare ger oss rätt på ännu en avgörande punkt: den totala samhälleliga livsfaran som det innebär att jämställa homosexuella relationer med familjer. Vi ser redan hur utvecklingen sedan man slutade behandla det som en psykisk störning 1979 varit ett tydligt sluttande plan, och motståndare mot normaliseringen av homosexualitet har varnat för just den här utvecklingen.

I Sverige såg vi ett uppluckrande av familjen som instituation under snabb takt när homosexuella kunde ingå “registrerat partnerskap” (1995), fick adoptera barn (2003) och till slut fick ingå “samkönade äktenskap” (2009). Samtidigt ser vi hur man allt mer riktar sig mot barn med “Pride Kidz”, hur företrädare efter företrädare för homorörelsen visar sexuell attraktion för små barn (nu senast i Svenska Dagbladets avslöjande om hur en chef för “Pride” raggat upp en 14-årig pojke på en digital mötesplats för sodomiter).

I svallvågorna av homorörelsen har vi sett hur man arbetar aktivt för könsförvirring bland barn, hur man arbetat för att proppa dem fulla med könshormoner och ibland även gå så långt som att genomföra oåterkalleliga operationer av deras könsorgan.

Nästa stora slagfält för “HBTQ-rörelsen” är normaliserandet av pedofili. Dessa sexuella avarter har under lång tid stått nära varandra och haft överlappande intressen. Redan på 1980-talet delade RFSL och Pedofila arbetsgruppen på sin postbox, och vänsterliberala forskare och medier jobbar nu hårt för att få oss att “förstå” att pedofili är en “sexuell läggning” som man inte kan “rå för”. Redan 1983 skickade RFSL ett sexualpolitiskt uttalande till justitiedepartementet där man bland annat skrev:

”Vem är förbrytaren? Pedofilen skänker ömhet och kärlek… Pedofilen är inte sjuk…”

2010 kunde vi läsa i Harvard Health om att “pedofili är en sexuel läggning som man inte kan förändra”. På respekterade Ted Talks höll Mirjam Heine ett föredrag på temat “Pedofili är en naturlig sexuell läggning” och Madeleine van der Bruggen på temat “Låt oss vara vuxna om pedofili”.

Det finns så klart mängder av exempel och den som vågar söka kommer också att finna. Den utveckling som nationalister och värdekonservativa varnat för är här, och vi kommer tyvärr få rätt när det gäller sexualliberalismen precis som vi fick rätt vad gällde massinvandringen och mångkulturen.

Frågan är bara om ni som ännu inte förstått att vi har rätt kommer inse det i tid den här gången, eller måste pedofili först bli ett naturligt inslag i gatubilden eller drabba era egna barn innan ni agerar?