Det är som att vi lever i en reality-såpa utan slut!
Internationellt följer de oss med häpnad och förvåning.
Ja, vi hade ett val, samtliga partier som blev de stora förlorarna utropade sig till vinnare. De partier som fick proteströsterna, V och SD, ligger förhållandevis lågt. Tillsammans har de nästan 30 procent av väljarkåren, men de övriga partierna som nu slåss om regeringsmakten låtsas som om de inte finns.
SD nonchaleras av alla och vänstern tar fem partier bestämt avstånd ifrån. Samtliga partier snackar om demokratin och dess betydelse i det här landet. De två partier som förlorade absolut flest röster i valet – Socialdemokraterna och Moderaterna – slåss om statsministerposten.
Valresultatet är väldigt tydligt, särskilt med tanke på det stora antalet röstande. Sverige har blivit ett polariserat land. Klyftorna är uppbyggda av den starka centraliseringen på alla områden.
Det handlar om stad och land, om sjukvården och skolan, om kommuners möjligheter, om fattiga och rika och om kriminalitet och utanförskap. Inte minst om trygghet.
Hur hamnade vi här? Jag tror det bottnar i partitopparnas rädsla för sina sympatisörer. De slutade helt enkelt lyssna på folket. De som klagade tystades med en klapp på huvudet eller en skarp åthutning för att de ansågs för främlingsfientliga.
Det demokratiska samtalet kom av sig och en tystnadskultur spred sig genom landet. I detta tafatta och ångestladdade politiska klimat höll sju partier ihop mot det åttonde. Här hjälpte inga utsträckta händer, de möttes endast av stängda dörrar. Resultatet blev ett lysande val för SD och Jimmie Åkesson. Jag förstår verkligen att SD gärna ser ett nyval, det skulle med säkerhet göra dem till Sveriges största parti.
Nu kämpar sex partier mot varandra om regeringsmakten. Jag undrar om de har reflekterat över hur valresultatet ser ut i kommuner och landsting?
Socialdemokraterna förlorade mandat i alla landsting. I Norrbotten förlorade partiet makten efter 84 år i ledande ställning till Sjukvårdspartiet. Inte nog med det: Socialdemokraterna tappade mandat i 250 av landets 290 kommuner.
Orsaken är självklart missnöje med partiets politik. I åtskilliga kommuner har uppstickarpartier blivit störst. Stefan Löfven som gjorde valet till en folkomröstning om välfärden fick ett brutalt besked. Ulf Kristersson som lovade att göra allting så mycket bättre fick erfara att han inte var trovärdig.
Den politiska kartan har fått ett helt nytt utseende. Men det hjälper inte, det politiska spelet pågår som om ingenting har hänt. Det hjälper inte att väljarna tydligt signalerade att invandringen inte alls var den viktigaste frågan utan det var sjukvård, skola och jämställdhet.
Det värsta är att samtalet om valresultatet, reflektioner och självkritik helt lyser med sin frånvaro. Det är kampen om makten som är drivande där de stridande upplåter till SD att vara den styrande maktfaktorn. Det är många som upplever situationen som närmast absurd.
Bråket om vem som ska styra Sverige är inte seriöst, makten tycks viktigare än uppdraget. Vem är ledaren som tydligt och klart vill ta ansvar för landet?
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized