Världshälsoorganisationen har iscensatt ett ”ramverk för beslutsfattare, utbildnings- och hälsovårdsmyndigheter och specialister” med titeln Standards for Sexuality Education in Europe.
Dess syfte är att standardisera (med andra ord åsidosätta) de olika undervisningsmetoderna i varje suverän nation inom Europa och det bredare internationella samfundet när det gäller sexuell utbildning.
Efter att ha tvingat europeiska nationer att följa, försöker FN utvidga en liknande ram till alla FN: s medlemsstater – inklusive Australien. Detta ramverk kallas International Guidance on Sexuality Education, producerat som en del av FN: s utbildning 2030 och kontrasignerat av UNICEF. WHO främjar nu aktivt ramverket. I mitten av april 2023 misslyckades kommissionen för befolkning och utveckling med att nå enighet om att främja strategin, vilket gav uppskov … tills vidare.
– Ingen är nöjd med det här resultatet, säger en talesperson för Senegal. De fortsatte med att påpeka att människor kommer från olika ”horisonter och verkligheter” och att kommissionen måste ”respektera alla kulturer”. Problemet med kommunistisk politik är att den kräver ett enhetligt tillvägagångssätt med identiska ideologiska resultat oavsett kultur.
Och vilken typ av ”vision” har WHO i åtanke för världens barn?
Deras föredragna ramverk kräver att sexualundervisning börjar vid födseln och styrs av staten via lärarnas obevekliga arbete istället för den nuvarande modellen för föräldraledd utveckling med inhämtningshjälp från skolor.
Europeiska länder har redan börjat integrera WHO: s agenda i sina läroplaner med Tyskland, till exempel genom att använda WHO: s dokument ”allmänt” för ”utveckling och revision, förespråkande arbete och utbildning av lärare”.
Uppriktigt sagt ärStandards for Sexuality Education in Europeett ”våldtäktsdokument” som låter som sinnet hos en barnfiolande psykopat som ges kontroll över folkhälsan.
FN-dokumentet gör deras avsikt mycket tydlig att:
”Denna ram syftar till att ge barn och ungdomar möjlighet att utveckla respektfulla sociala och sexuella relationer. Dessa färdigheter kan hjälpa barn och ungdomar att bilda respektfulla och hälsosamma relationer med familjemedlemmar, kamrater, vänner och romantiska eller sexuella partners.
Ramverket lär också barn vad samtycke består av, vilket innebär att de antar att ett barn kan nöja sig med sex.
WHO lägger fram sin anledning till att lära barn i åldern 0-6 år detaljerna i biologisk reproduktion – det vill säga barn som fortfarande är unga nog att tro på jultomten och tandfén. Vid 6 års ålder vill WHO att utbildningsindustrin – och förmodligen deras lärare – ska utsätta barn för begreppen samlag, onani och pornografi. Vid 9 års ålder förväntas de nå en ”vuxen” kunskap om sex inklusive undervisning i onani och visning av onlinepornografi. Vid 12 års ålder – kom ihåg att vi fortfarande pratar om små barn – WHO önskar att den officiella europeiska utbildningskursen ska utforska politiska och känslomässiga svar på kön, pubertet och kön.
Att starta sexutbildning vid födseln är en indikation på dessa människors tankesätt. 0–4-åringar bör kunna skilja mellan sexuell interaktion med och utan samtycke och utveckla en ”positiv attityd” till vuxnas olika sexuella livsstilar.
Dessa standarder, om man kan kalla dem så, utgör en del av ett initiativ som lanserades av WHO: s regionala kontor för Europa 2008 och vidareutvecklades av Federal Center for Health Education i samarbete med 19 ”experter” från västeuropeiska länder.
Med deras egna ord skapades det som en del av ett ”nytt behov” av sexuell utbildning ”utlöst av olika utvecklingar under de senaste decennierna”. Dessa omfattar ”globalisering och migration av nya befolkningsgrupper med olika kulturell och religiös bakgrund, den snabba spridningen av nya medier, särskilt Internet och mobiltelefonteknik, uppkomsten och spridningen av hiv/aids, ökad oro för sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar och, inte minst, förändrade attityder till sexualitet och förändrat sexuellt beteende bland ungdomar”.
Det låter som om dåligt föräldraskap, oförenliga kulturella sedvänjor och en svag övervakning av barnmisshandel används som en ursäkt för att avskaffa grundläggande normer för skydd av barn och barns oskuld som väst brukade vara stolt över.
Det ursprungliga argumentet för att införa grundläggande nivåer av sexualundervisning i skolsystemet handlade om barnsäkerhet. Dessa kurser utformades som en catch-up, särskilt för unga flickor som hade nått en ålder där det var möjligt för dem att bli gravida, för att säkerställa att de förstod reproduktiva väsentligheter för att skydda sig själva. Poängen var att undvika farliga ungdomsgraviditeter och övergrepp – inte att uppmuntra sexuellt beteende hos minderåriga.
Nu verkar det som om vuxna som söker bekräftelse för sina sexuella val översvämmar utbildningssystemet med åldersolämpligt innehåll som stelnar genom påbud från icke-valda globala byråkratier som WHO.
I det här fallet påpekar utbildningsramen att det finns en ökning av spridningen av sexuella sjukdomar bland barn och en ökning av tonårsgraviditeter över hela Europa – men vad rapporten inte förklarar är att detta i stor utsträckning ses bland invandrardemografi efter att ha kommit från kulturer där övergrepp och sexualisering av barn är vanligt jämfört med europeiska standarder.
Det finns otaliga artiklar som beskriver en fördubbling av övergrepp mot barn under de senaste åren, med några publikationersom beskriver Europa som ”ett nav för material med övergrepp mot barn” och Rädda Barnen rapporterar att barnmigranter ”systematiskt misshandlas av polis, människosmugglare och andra vuxna”.
Det kan hävdas att politik, som den av Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och hennes ”flyktinglöfte” från 2015 som uppmuntrar Europa att öppna dammluckorna för massmigration (och därmed eskaleringen av människosmugglingsligor) till stor del är skyldig till den fara som barn i Europa nu står inför.
Lösningen verkar uppenbar: fokusera på integrationen av invandrargrupper i den etablerade moraliska ordningen i europeiska nationer och straffa vuxna som bedriver olagliga metoder som importeras från sina hemländer hårt, samtidigt som man verkställer extrema straffrättsliga påföljder för människosmugglare och polisen som hjälper dem.
Framför allt kan du föreställa dig att föräldrar och utbildningssystemet skulle försöka skydda barn från den sexuella världen under deras formativa år för att säkerställa att degenereringscykeln bröts.
Det är inte vad som föreslås av WHO.
Med hänvisning till traditionell (och mycket framgångsrik) sexutbildning i skolor säger WHO:
”Traditionellt har sexualundervisning fokuserat på de potentiella riskerna med sexualitet, såsom oavsiktlig graviditet och STI. Denna negativa inriktning är ofta skrämmande för barn och ungdomar: dessutom svarar den inte mot deras behov av information och kompetens och i alltför många fall har den helt enkelt ingen relevans för deras liv.”
Tja, ja, barn borde vara rädda för graviditet – det kan döda dem. När det gäller ett ”behov av information och färdigheter” behöver barn inte ”färdigheter” i sexuell praxis. Faktum är att dokumentet verkar beklaga att de flesta västerländska barn har sitt första sexuella möte mellan 16-18.
WHO tillägger:
”En helhetssyn som bygger på en förståelse av sexualitet som ett område med mänsklig potential hjälper barn och ungdomar att utveckla viktiga färdigheter för att de själva ska kunna bestämma sin sexualitet och sina relationer i olika utvecklingsstadier. Det stöder dem i att bli mer bemyndigade för att leva ut sin sexualitet och sina partnerskap på ett uppfyllande och ansvarsfullt sätt.
Kom ihåg att vi talar om barn, inte tonåringar.
Det finns betydande etiska problem med detta dokument som hoppar ut ur sidan. Till exempel insisterar WHO under sitt klagomål om traditionell ”åldersanpassad” sexualundervisning i skolorna att ”det är mer korrekt att använda termen ‘utvecklingsanpassad’ eftersom inte alla barn utvecklas i samma takt”.
Som dokumentet fortsätter verkar det missbruka det heliga begreppet grundläggande mänskliga rättigheter genom att hävda att FN: s konvention om barnets rättigheter ”tydligt anger rätten till information och statens skyldighet att ge barn utbildningsåtgärder” som inkluderar ”sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter relaterade till sexualitet” och att ”alla [har] rätt att få tillgång till sexualundervisning”.
”Alla människor har utan diskriminering rätt till utbildning och information i allmänhet och till omfattande sexualundervisning och information som är nödvändig och användbar för att utöva fullt medborgarskap och jämlikhet på det privata, offentliga och politiska området.”
Den listar mänskliga rättigheter som den ”vägledande principen” i WHO: s strategi för reproduktiv hälsa på jakt efter de höga och skrämmande ”internationella utvecklingsmålen” som har orsakat så mycket skräck i västerländska nationer i andra aspekter av samhället, inklusive – men inte begränsat till – budet att låsa in människor i 15 minuters städer.
”Sexuell hälsa måste främjas som en viktig strategi för att uppnå millennieutvecklingsmålen …”
Detta följs av det tvivelaktiga påståendet att ”rädslan för att sexualundervisning kan leda till mer eller tidigare sexuell aktivitet bland ungdomar inte är berättigad, vilket forskningsresultat visar”.
Oavsett denna ”forskning” visar verkliga resultat en generation av alltmer sexualiserade barn och åtgärder för att normalisera pedofili bland aktivistgrupper under sken av termer som ”minderåriga lockade personer”.
Tyskland, en av de tidiga användarna av ramverket, har sett en dramatisk ökning av sexualiserat våld mot minderåriga och listade17 704 barn 2022 som offer för sexuellt våld. En av de främsta orsakerna till detta missbruk? Unga människor som delar sexuella bilder på sociala medier – vilket inte är förvånande med tanke på att de uppmuntras sexuellt av staten från spädbarn.
När det gäller de vuxna förövarna kan Tyskland ha mer tur att utrota övergrepp om det ökade sitt straff. Vid ett tillfälle 2019 dömdes två män, 56 och 33 år gamla, till endast 13 respektive 12 års fängelse för att ha förgripit sig på hundratals – möjligen så många som tusen – barn på en campingplats under en period av 20 år och förgripit sig på barn i åldrarna 3-14 år.
Samtidigt har mättnaden av förskolor och klassrum med HBTQ+ och transideologi lett till en snabb ökning av barn – som är för unga för att tänka på sexuella relationer – som identifierar sig som en del av dessa rörelser eller blir förvirrade över sitt kön i den utsträckning att de blir allvarligt bekymrade. I både Europa och staterna har detta skapat en lukrativ medicinsk industri för kemisk och kirurgisk störning av barns kroppar, vars resultat barn aldrig kommer att återhämta sig från.
Barn är intryckbara. Att öppna upp sin värld för sexuellt innehåll för vuxna är helt olämpligt.
”När man talar om barns och ungas sexuella beteende är det mycket viktigt att komma ihåg att sexualitet är olika för barn och vuxna”, säger WHO. – Vuxna lägger sexuell vikt vid beteenden utifrån sina vuxna erfarenheter och har ibland väldigt svårt att se saker genom barnens ögon. Ändå är det viktigt att anta deras perspektiv. […] Utvecklingen av sexuellt beteende, känslor och kognitioner börjar i livmodern och fortsätter under en persons livstid. Föregångare till senare sexuell uppfattning, såsom förmågan att njuta av fysisk kontakt, är närvarande från födseln.
Vilket låter hemskt som att WHO tror att ett barn som njuter av sin förälder som håller handen är kopplat till sexuella känslor.
”Barn har sexuella känslor även i tidig spädbarnsålder. Mellan det andra och tredje året av deras liv upptäcker de de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor.
”Under denna tid börjar barn upptäcka sina egna kroppar (tidig barndom onani, självstimulering) och de kan också försöka undersöka sina vänners kroppar (lekande läkare) […] från tre års ålder förstår de att vuxna är hemlighetsfulla om detta ämne. De testar vuxnas gränser, till exempel genom att klä av sig utan förvarning eller genom att använda ett sexuellt laddat språk.
Slutsatserna i denna rapport är inte att samhället och dess vuxna bör skydda barn från den komplexa och förvirrande processen att växa upp till en vuxen – hålla dem säkra från inte bara sig själva, utan från andra vuxna som kan försöka missbruka dem.
”Sexualundervisning börjar vid födseln”, hävdar WHO och ”sexualundervisning är fast baserad på jämställdhet, självbestämmande och acceptans av mångfald.”
Genomförandet av denna skräckshow kommer via Sexuality Education Matrix och innehåller frågor som ”Varför ska sexualundervisning börja före fyra års ålder?”
Inom matrisen kommer 0-4-åringar att lära sig om graviditet och födelse, njutning av barnonani, könsidentitet och olika typer av ”kärlek”. 4-6-åringar kommer att uppmuntras att ”befästa sin könsidentitet” och acceptabla känslor av kärlek och förstå att ”alla känslor är okej, men inte alla åtgärder som vidtas som ett resultat av dessa känslor”.
Och så fortsätter det.
Som FN stolt förklarar: ”Lärare måste utrusta barn för att ha sexuella relationer.”
Varför? Varför är det statens roll att uppmuntra barns sexuella beteende? Varför skulle någon tillåta att FN eller Världshälsoorganisationen engagerar sig i skyddet av barn när deras organisationer upprepade gånger har varit inblandade i sexuella övergrepp och våldtäkter mot barn i tredje världen?
En färsk rapport fann att WHO misslyckades i sin skyldighet att ta itu med ”utbredda sexuella övergrepp under ebola-svaret i Kongo”.
Det påstods att WHO: s personal var medveten om de allvarliga anklagelserna i maj 2019, men ingenting gjordes åt det förrän i oktober 2020 – kom ihåg att detta är organisationen som vill detaljstyra sexuell utbildning av västerländska barn.
Undersökningen visade att minst 83 offer sa att de hade lockats till sexarbete, och utredningen visade att människor lovades jobb i utbyte mot sexuella relationer under en tid av extrem sårbarhet. Minst 29 graviditeter resulterade från detta missbruk.
”Hur många gånger måste jag tala innan (läkarna) på WHO som är ansvariga för de sexuella övergreppen straffas? Om WHO inte vidtar radikala åtgärder kommer vi att dra slutsatsen att organisationen har ruttnat av våldtäktsmän …” säger en kongolesisk kvinna som arbetade på en ebolaklinik i nordöstra Kongo, enligt AP News.
Det är inte första gången WHO eller FN har ertappats med att misshandla de människor som de är anklagade för att hjälpa, med en av cheferna för AIDS-Free World som säger: ”Processen i sig är motsatsen till rättvisa. FN är den enda institution i världen som får undersöka sig själv. WHO:s chef handplockade experter för att leda en kommission för att undersöka brottsanklagelser mot byråns personal och högre tjänstemän.
EnligtThe New Humanitarian kritiserade den oberoende kommissionen WHO ”för en ‘systematisk tendens’ att avvisa alla rapporter om sexuellt utnyttjande och övergrepp om de inte gjordes skriftligen”.
Låt oss inte glömma att en Associated Press-undersökning från 2017 anklagade 100 FN-fredsbevarare för att driva en barnsexring i Haiti i ett decennium med över 2 000 klagomål om sexuella övergrepp mot FN: s fredsbevarare.
Varför skulle någon nation tillåta en organisation som anklagas för institutionaliserade övergrepp mot kvinnor och barn i tredje världens länder att diktera sexualundervisning för minderåriga?
Förenta nationerna och Världshälsoorganisationen är de sista platserna på jorden som vi borde ta råd från när det gäller våra barns hälsa och välstånd …
Malcolm Roberts är en senator för Queensland.
Kategorier:Hälsa, Media, Rättsstat, Svensk politik, Världspolitik
Bakom kulisserna 
Mycket bra skrivet. Vi måste rädda våra barn från dessa galna pedofiler!
GillaGilla