Ann Linde, Sveriges utrikesminister, till höger under Natomöte med Sverige och Finland den 6 april. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto till vänster. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i centrum
Ibland kan det vara kul att se vad utländska medier skriver om Sverige!
2 maj 2022
https://consortiumnews.com/2022/05/02/nato-sweden-navigates-dangerous-waters/
Det är inte bara politikerna i riksdagen som ska avgöra vilka risker som finns med ett Natomedlemskap, skriver Marcello Ferrada de Noli.
Av Marcello Ferrada de Noli i Stockholm
för Consortium News
Det finns en grundläggande paradox inom Nato mellan rättigheter och skyldigheter som ofta har misstolkats. Ur Natos perspektiv är prioriteringen av ett lands anslutning till alliansen inte rätten för det landet att ha alliansens skydd, utan tvärtom: det avgörande imperativet är det ansvar som Nato tar på sig att gå i krig när en av dess medlemsländer attackeras. Det och inget annat är kärnan i artikel 5.
Det är med andra ord inte de svenska riksdagsledamöterna som nu vill rösta för ett NATO-medlemskap som i slutändan ska bestämma när Sverige ska gå i krig och mot vem. Det blir Nato. Om ett annat NATO-medlemsland än Sverige attackeras skulle Sverige vara skyldigt att gå ut i krig.
Icke desto mindre, i samband med flera krig där Nato-medlemmar har varit inblandade under de senaste decennierna, finns det också undantag från principen om solidaritet och ömsesidigt bistånd.
Det hände till exempel när ett ryskt bombplan sköts ner av Nato-landet Turkiet i november 2016. Enligt svenska medier skulle det ha varit en incident av casus-belli- typ , eftersom den enligt Turkiet inträffade över turkiskt territorium medan Ryssland sade att planet befanns sig i syriskt luftrum.
Det rapporterades att Ankara hade bett sina NATO-allierade ”att åberopa artikel 5 för att hjälpa till att säkra Turkiets gräns med hot från Syrien.” Ändå var det slutliga beslutet, ” NATO står med Turkiet men åberopar inte artikel 5. ”
Vilken tillförlitlig garanti från Nato skulle det finnas om en liknande incident skulle inträffa från svensk sida, och som av Ryssland skulle uppfattas som provocerande, eller värre, som casus belli ?
Vidare ska man komma ihåg att ett svenskt medlemskap i Nato skulle placera Sverige endast cirka 30 mil från Kaliningrad. De ”standard” kalibermissiler som Ryssland nyligen utplacerade i Kaliningrad har en räckvidd på över sex gånger så långt.
Utöver Sveriges nya antimissilförmåga kan NATO-medlemskapet även innebära att kärnvapen placeras på svenskt territorium. Ryssland har världens största arsenal av kärnstridsspetsar, tillsammans med de mest destruktiva.
Moskvas moderna hypersoniska missil, enligt president Joe Biden, är för närvarande ” nästan omöjlig att stoppa.” Det sägs att Rysslands nya RS-28 ”Sarmat”(bilden) – en missil utrustad med 10 till 15 MIRV – kan nå Berlin på cirka 106 sekunder, London på 202 sekunder och Stockholm på 87 sekunder.
Den allmänna utgångspunkten i svenska medier är att den enda fienden är Ryssland och den enda risken är krig med Ryssland. Men Albin Aronsson, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, säger till den svenska tidningen DN att ”risken för ett verkligt (ryskt) militärt hot är låg för tillfället”.
Dessutom, för USA, Natos verkliga motor, Ryssland är inte alls den enda potentiella krigförande nationen. För Washington utgör andra länder som Kina eller Indien – och andra i Asien, Afrika och Latinamerika som för närvarande stödjer Ryssland, eller vägrar att delta i sanktioner mot Moskva – tillsammans en större ekonomisk och militär makt än Nato.
Skulle USA hamna i ytterligare militära konfrontationer med något, eller en grupp av dessa länder, skulle den NATO-medlemsstaten Sverige inte ha någon möjlighet att undvika att delta i, eller att bli måltavla för, de hyperdestruktiva vapen som tyvärr modern krigföring kommer att medföra och handla om?
Naturligtvis ska Sverige värna om sin nationella integritet, territoriellt, politiskt och kulturellt. Men Sverige består av familjer och varenda svensk bland över 10 miljoner svenskar. Det är allas öde. Det är inte bara politikerna i riksdagen som ska avgöra vilka risker som finns med ett Natomedlemskap. Särskilt när några av dessa politiker valdes tack vare den motsatta plattformen om NATO-medlemskap.
Ett riktigt neutralt land
Det som skulle gynna världen – och inte bara Sverige – är att Sverige återigen förklarar sin neutrala status. Som jag skrev i DN för sju år sedan:
”Ett närmare svenskt samarbete med USA/NATO leder inte till ökad säkerhet utan riskerar att göra Sverige till ett primärt mål vid en militär konflikt. Varför inte satsa på ett neutralt Sverige som skulle bidra till ökad säkerhet inte bara för landet utan även i regionen och därmed även minska risken för krig.”
Historiskt sett möjliggjorde den svenska politiska kulturen på statsminister Olof Palmes tid seriösa förhandlingar om fred, geopolitisk konfliktlösning samt värdskap för internationella evenemang i den globala kampen för människors hälsa och miljön. Med tanke på det nyligen återupprättade kalla krigets beteende mellan väst och öst, förvärrat av nya sofistikerade och destruktiva arsenaler, behöver mänskligheten ett sådant forum mer än någonsin tidigare.
Av ovanstående skäl måste en folkomröstning i Natofrågan, precis som det var fallet med Sveriges EU-medlemskap, äga rum. Samtidigt ska myndigheterna tillåta och uppmuntra till en debatt om dessa frågor inom svenska institutioner, på arbetsplatser, bland studenter, invandrare, akademiker och alla samhällssfärer.
Det viktigaste bland mänskliga rättigheter är rätten att leva. Det mest fruktansvärda av politiska handlingar är att söka vägen till dödlig konfrontation. Det mest sublima är att söka fred. Och den mest intelligenta.
Svår sjögång
För några år sedan, när Sverige blev ”partner” till NATO, skrev DN en artikel av mig med rubriken ” Professorn har seglat i farligt vatten.” Den hänvisade till mitt motstånd mot Augusto Pinochets fascistiska diktatur, och att jag överlevde fångenskap, fängelse och till slut kom tillbaka till det vänliga boet av europeiska antiimperialistiska samhällen som lämnade den tiden.
De chilenska fascisterna fördrevs så småningom från makten. Under mitt första besök i Ryssland blev jag inbjuden till militärparaden på Röda torget, november 1981. Jag var i Moskva vid den tidpunkt då en ubåt från den sovjetiska flottan, på grund av ett tekniskt problem, oavsiktligt gick i land vid den svenska kusten. Även då kunde de två regeringarna mitt under det kalla kriget lösa incidenten snabbt och på ett icke-dramatiskt sätt.
Hade samma utgång skett om det neutrala Sverige istället var medlem i Nato? Det är inte för sent för Sverige att komma tillbaka till den geopolitiska hållningen. Bättre säkrad i sin egen neutrala hamn än att navigera i konfrontationsvatten.
Professor Marcello Ferrada de Noli är grundare av Svenska Läkare för mänskliga rättigheter och chefredaktör för den geopolitiska tidskriften The Indicter .
Kategorier:Media, Rättsstat, Svensk politik, Världspolitik
Bakom kulisserna 