I Finland kom det som en chock när invandrare i övre tonåren rånade finska barn på en fullsatt buss i Helsingfors. Detta utan att någon vuxen ingrep. I veckans nummer redogör vi för de bestörta reaktionerna i landets medier. Även flera etablissemangspolitiker kände sig tvungna att kommentera nyheten. Bussrånet kan bli en viktig symbolfråga då finländarna går till val i april nästa år.

I Sverige renderar ungdomsrån knappt någon notis i systempressen längre. Liksom i Finland innebär rånet en svår chock för de barn som blir utsatta, många vågar knappt åka buss längre och de känner att hela vuxenvärlden sviker dem. Det är bara det att man pratar om det i Finland, men inte i Sverige. Här låter myndigheterna invandrargängen fortsätta härja fritt om de är under 18 år, de har ju ”rätt” att gå i skolan. Det är offren man flyttar på, ofta till en helt annan stad, då de inte står ut med att träffa sina plågoandar dag efter dag.

I Sverige har vi verkligen blivit mycket mer ”kulturberikade” än Finland. Här förekommer det även så kallade förnedringsrån, där offren blir misshandlade och torterade för att invandrarna vill visa dominans över de förhatliga ”svennarna”. Även om Sverige utgör ett varnande exempel för Finland är det många som ändå inte känner till hur illa det faktiskt är. Det beror på att svensk systemmedia effektivt sopar verkligheten under mattan. Det kan ju ”skada Sveriges anseende utomlands”, som sanningssägande alternativmedia ofta blivit anklagade för. De vänsterliberala har ju en bild av Sverige som humanitär stormakt att upprätthålla, och då är det fritt fram att ljuga.

Mörkningen av kriminalitetens etniska verklighet är faktiskt systematisk och institutionaliserad i pressetikens regel nummer 10: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Som journalist kan man självklart hålla med om att det inte spelar någon roll om huvudpersonen är en miljöpartist eller moderat när det handlar om ett otrohetsdrama, eller om det är en rörmokare som dömts för pedofilbrott. I Nya Tider tar vi inte upp sådant som helt enkelt är irrelevant för nyheten, i synnerhet sådant som rör den personliga integriteten.

Problemet är formuleringen ”och är missaktande”. Skriver man om ett brottsfall kan det alltid tolkas som att information om etnisk tillhörighet, ursprungsland, kultur, sexuell läggning, religion etc. är missaktande.

Och så tolkas det så klart alltid av det svenska journalistkollektivet, som har en annan moraluppfattning än allmänheten och invandringsrealister i synnerhet. Det är därför så många anser att medierna mörkar samtidigt som många journalister – spelat eller inte – säger sig stå helt oförståelse inför anklagelsen.

Faktum är dock att journalisterna bryter mot regeln varenda dag genom att skriva exempelvis att en ”34-årig man” begått brott – detta ”framhäver” brottslingens kön precis lika mycket som ”34-årig somalier” framhäver hans härkomst. Det är alltså i praktiken bara när det handlar om invandrare som de använder denna regel. Den har kommit att tolkas som ”berätta inte om en brottslings härkomst ifall du inte är direkt tvungen till det”.

Systemmedierna anser också ofta att kriteriet ”saknar betydelse i sammanhanget” är uppfyllt. Exempelvis är det bara en folkgrupp som begår brottet homosexuell gruppvåldtäkt i Sverige. Det är bara några år sedan det första fallet registrerades, i samband med invandringstsunamin 2015. Se till exempel ”Afghan våldtog pojke – tyckte det var normalt” i Nya Tiders elektroniska utgåva eNyT v.29/2022 och ”Tioårig pojke gruppvåldtagen av invandrade klasskamrater” i eNyT v.37/2018.

Systemjournalister vill inte erkänna att etniciteten och den kulturella bakgrunden har avgörande betydelse för detta grova brott, utan låtsas som att det lika gärna kunde ha begåtts av Pelle eller Nisse.

Med en sådan inställning kommer man aldrig att förstå orsakssambanden. Och man kommer att förleda och missinformera sina läsare.

Nya Tider har flera gånger pekat på den utbredda afghanska sedvänjan bacha bazi, ”de dansande pojkarna”, som hålls som sexslavar av rika afghanska män. Polisen gör inget åt det, eftersom även polisstationer håller sig med egna bacha bazi. Poliser vägrar till och med tjänstgöra på stationer som inte kan erbjuda dem en bacha bazi. I artikeln ”Gruppvåldtäkt på pojke ’en del av afghansk kultur’ enligt koalitionsstyrkorna” i NyT v.1-2/2017, berättade vi att en afghansk polischef i den då västunderstödda afghanska poliskåren beklagat sig för nyhetsbyrån AFP att talibanerna hittat den största svagheten i poliskåren: ”Talibanerna skickar pojkar – fagra, stiliga pojkar – att ta sig förbi vägspärrar och döda, droga och förgifta polismän”.

Jag har många gånger konstaterat att politikerna har tillgång till denna information. De har iscensatt den drastiska fjärrinvandringen med öppna ögon, väl medvetna om vilka avskyvärda brott och vilket lidande de skulle utsätta den egna befolkningen för. Dessa riksdagsledamöter struntade medvetet i det och bör dömas och straffas i enlighet med detta.

Även den svenska journalistkåren är dock ansvarig. De har medvetet vilsefört allmänheten. Här kan man verkligen tala om falska nyheter och förledande information. De kan omöjligen ha missat vad deras kollegor på till exempel AFP skriver, men de har aktivt valt att inte sätta det i samband med att kulturspecifik brottslighet exploderar i Sverige.

Vi journalister i de alternativa medierna är helt överens med systemmedierna om att det ”saknar betydelse i sammanhanget” ifall en våldtäktsman eller mördare är islänning eller japan, av den enkla orsaken att islänningar och japaner begår extremt få våldtäkter och mord i Sverige. Vi anser det dock inte heller särskilt angeläget att dölja brottslingens härkomst eftersom våra läsare också förstår detta, och kan således publicera hans härkomst utan annan orsak än att det ökar närvarokänslan i artikeln. Systemmedia resonerar likadant – vem minns inte de otaliga rubrikerna om ”tyskan” under rättegången om Arbogamorden 2008. Att mörderskan var tyska var inte betydelsefullt men inte heller kontroversiellt för systemjournalisterna.

Systemmedierna hade däremot aldrig fått för sig att konsekvent hänvisa till en misstänkt mördare som ”somaliern”, ”araben” eller ”afghanen”. Det är här vi skiljer oss åt, det är här systemmediernas hyckleri blir uppenbart, och det är detta som är orsaken till förtroendeklyftan mellan dem och allmänheten i denna fråga.

Orsaken till att de inte publicerar en somaliers härkomst är nämligen densamma som orsaken till att vi gör det somalier är en brottsbenägen grupp i Sverige. Vi journalister inom alternativmedierna anser av den orsaken att det är betydelsefullt att berätta att en brottsling är somalier. Det finns ett mönster av hög brottslighet inom den gruppen, och detta är relevant information i ett demokratiskt samhälle. Väljare som ska fatta beslut om att exempelvis rösta på ett parti som tillåter eller inte tillåter bosättning av hundratusentals araber, afrikaner och andra brottsbelastade grupper har rätt till denna information.

Systemmedierna gör också bedömningen att mönster är relevanta, men drar den motsatta slutsatsen att man ska undanhålla dessa mönster för allmänheten. På PK-svenska kallas belysning av verkliga och relevanta mönster att ”bekräfta fördomar”. Genom ett orwellskt ”dubbeltänk” motiverar de mörkläggningen av fakta som de vet har betydelse med att de saknar betydelse, och hänvisar till de pressetiska reglerna.

I Finland kan man – ännu – skriva mer sanningsenligt om den mångkulturella brottsligheten. Även om en del tongivande politiker i Finland är så hjärtlösa att de vill ha samma fjärrinvandring till Finland som drabbat det svenska folket, är det också många som varnar för att gå ”den svenska vägen”. Så länge medierna inte aktivt för allmänheten bakom ljuset, som man gör i Sverige, finns det goda förhoppningar att de finska väljarna sätter stopp för vansinnet i tid.