Patrik Lundberg, Josefin Sköld, Alexander Mahmoud

Det kan inte stämma. Det kan inte ha gått till såhär. Det är för fruktansvärt, för utstuderat. Jag kommer på mig själva med att tänka dessa tankar om och om igen när jag läser Adoptionerna – ett granskande reportage av DN-journalisterna Patrik Lundberg, Alexander Mahmoud och Josefin Sköld (Natur & Kultur 2022). Men givetvis stämmer det. Allt är dokumenterat. Det som läggs i dagen är en ännu pågående skandal.

Bokens inleds med ett citat av Mario Vargas Llosa: 

Hacerse el sueco, att göra sig svensk, är ett uttryck som betyder att göra sig oförstående, låtsas att man inte ser eller att hålla på med något annat för att undvika något obehagligt. Ett försök att komma undan på grund av blygsel, diskretion eller helt enkelt fräckhet.

Det ska visa sig att det är mer träffande än man först vill erkänna.

Fattiga familjer runtom i världen har blivit bestulna på sina barn. Fattiga är särskilt utsatta eftersom de saknar kontakter och resurser att kämpa emot. Ibland handlar det om rena kidnappningar, där barn slitits ur famnen på sina mammor, eller tagits  från lekplatser, eller blivit lyfta in i skåpbilar. Ibland vid födseln, då mamman inte får träffa sin nyfödda bebis, som exempelvis påstås vara dödfödd. I andra fall har föräldrarna arbetat och lämnat barnen på barnhem under dagarna, för att plötsligt få höra att barnet är borta. I ett fall blir en pappa som vill ha svar från barnhemmet misshandlad så illa att han dör en vecka senare.

Det rör sig om barnhandel på en global skala, som inte bara kan liknas vid, utan faktiskt är trafficking. I Colombia träffar de volontärarbetaren Laura Moras som gjort en databas med över 1 000 berättelser från familjer som letat efter bortadopterade släktingar. Det hon säger i samband med att hon ger dem tillgång till materialet är något som kommer stanna kvar hos mig länge:

– De flesta adoptioner har något fel. Kidnappningar, manipulationer, naturkatastrofer. Där det finns barn finns det pengar att tjäna.

Där det finns barn finns det pengar att tjäna. 

Det som gör boken unik i sitt slag är att föräldrarna, och särskilt mammorna, som blivit berövade sina barn får komma till tals. Vad hände med dem efter att deras barn togs ifrån dem? Att läsa deras berättelser är som att ta del av sin egen värsta mardröm. Att inte veta om ens barn lever eller var det befinner sig, att sakna verktygen för att kunna ta reda på det, och att i flera av fallen veta att institutionerna man borde kunna vända sig till har medverkat till brottet. När välbeställda människor vill ha något uppstår alltid en marknad, oavsett hur smutsig den är.

Det är också en tragedi för adopterade som vuxit upp med påhittade berättelser om varför de blev bortadopterade. För många är detta något som upptäckts nu, bara de senaste åren. Alla reagerar inte likadant, men många som författarna pratar med upplever hur de bestulits på ett liv. De fick ett annat i Sverige, men är det verkligen ett rimligt byte? Det är svårt att tänka det när man tar del av berättelserna i boken.

Vår syn på adoption är beroende av bilden att den som tar hand om, eller tar över, någon annans barn gör något gott. Lindrar oro, sorg och smärta. Adoptivföräldrarna är räddande änglar, inte tjuvar. Här är det rent och fint, alla får gå i skolan och allt är modernt. Klart barnen får det bättre här!

Vår självbild raseras nu för gott. Att spela svensk, för att citera Mario Vargas Llosa, är ingen ursäkt. Många valde att vända bort blicken, trots att man anade att något inte stämde, eftersom deras barnlängtan trumfade allt annat. Dessutom stämmer det inte helt. I ett antal fall har svenska par köpt barn på plats, för att de inte orkat vänta på en adoption via någon organisation.

Det finns också exempel på “kuddadoption” där en kvinna låtsats vara gravid genom att gömma en kudde under tröjan. Sedan har man gått in på ett sjukhus och kommit ut med ett barn som är registrerat som ens biologiska. Detta är ren och skär barnhandel. Eller som en adoptivmamma säger till sin dotter:

Din biologiska mamma hade tio barn och jag tyckte jag allt kunde ta ett av dem. Punkt slut.

Det fanns inget medgivande från de biologiska föräldrarna. Från föräldrarna, ska jag skriva.

Boken bygger vidare på den granskning författarna publicerade i DN förra året. I den första meningen av förlagets marknadsföring sägs det att den slog “ner som en bomb”. Det är förvisso sant. Men detta är inte den första granskningen av adoptionsindustrin. Rapporter om missförhållanden, misstänkt barnhandel och korruption har funnits sedan den internationella adoptionen tog fart i och med Koreakriget på 1950-talet. Varken ansvariga svenska myndigheter eller adoptionsorganisationer har agerat, trots att Sverige är det land i världen som tagit emot flest adoptivbarn per capita. Det går inte att säga att man inte har vetat. Ändå har man fortsatt. Man har inte ens utrett frågan ordentligt. Hur är det möjligt?

Det har funnits en bred politisk enighet om att barn får det bättre i Sverige än i fattiga länder. Så intensivt har vi alla velat tro på berättelsen om den goda adoptionen att vi ignorerat alla varningar, rapporter och utredningar (som andra länder gjort). Inte ens när vi får bekräftat att Sverige adopterat minst fyra stulna barn från Kina leder det till någon åtgärd. Det var något Meit Camving, generaldirektör på den dåvarande tillsynsmyndigheten Mia, fick bekräftat av Kinas adoptionsmyndighet så sent som 2005. När författarna frågar henne varför det inte ledde till något svarar hon:

Jag tycker att det var positivt att vi fick den här informationen. Det visade att de tog det på allvar. Ja, så långt man nu kan göra det. Det går aldrig att vara helt säker i den här verksamheten.

Detta är ett mönster. När författarna försöker få svar från ansvariga generaldirektörer, politiker och ministrar får de i regel snömos som svar. En vägrar ställa upp annat än på mejlintervju, andra skyller på sina föregångare, någon säger att det är bättre nu men vi gjorde inget fel då heller.

Det är skamligt. Ansvarsutkrävandet är bara i sin linda, får man hoppas. 60 000 barn har kommit till Sverige genom internationell adoption. I andra länder som utrett frågan uppskattar man att runt 80 procent av denna typ av adoptioner innehåller felaktigheter eller oegentligheter. Det är en svindlande tanke, om detsamma gäller Sverige. Som David M. Smolin, expert på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn, säger i boken:

Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land. Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel.

Kerstin Gedung, verksamhetschef på Adoptionscentrum

Kerstin Gedung, verksamhetschef på Adoptionscentrum som är världens näst största adoptionsförmedlare, tar inget som helst ansvar för några oegentligheter, trots hur centrala de har varit i alla år. När konfronterades med det faktum att svenska UD-rapporter, från 2015 och 2019, vittnade om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”, svarade hon med en oneliner: ”Handel med barn är aldrig adoption utan barnhandel.”

Ett skamlöst cirkelresonemang som helt undviker frågan om det egna ansvaret.

Efter granskningen i DN bestämde sig regeringen efter många om och men att inleda en utredning. Men man kommer inte titta på enskilda fall och det tycks inte bli fråga om några skadestånd. Dessutom får adoptionsorganisationer som är medskyldiga till det som skett sitta i referensgruppen. Kanske kan det motiveras utifrån att de har mycket kunskap, men det är också stötande.

Det var då, tänker man först. Men boken för läsaren in i nutid. Detta är inte ett avslutat kapitel. När Per Bergling, generaldirektör för den statliga tillsynsmyndigheten Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF), får frågan om han i dag kan garantera att dagens adoptioner till Sverige är rättssäkra och etiska svarar han: “Det korta svaret är nej. Det kommer alltid att finnas en risk för övertramp och fel. Det bara är så.”

Det bara är så. Vad är det ens för svar? Hur kan detta få fortgå?

Den journalist som avslöjade adoptionshärvan i Chile har ett svar. Det var i början av 00-talet och hon skickade allt hon visste till svenska myndigheter och adoptionsorganisationer, men inget hände. Nästan 20 år senare, i juni i år, var hon på plats på Mynttorget utanför riksdagen för en demonstration som krävde rättvisa av svenska staten för adoptionerna från Chile.

Jag har alltid trott att den svenska staten behövde fler och starkare bevis för att ta den här frågan på allvar och ge barnen och föräldrarna upprättelse. Nu har jag insett att Sverige inte är så intresserat. Den svenska staten vet vad som har hänt. Men det spelar ingen roll.

Att göra sig oförstående, låtsas att man inte ser eller att hålla på med något annat för att undvika något obehagligt. Ett försök att komma undan på grund av blygsel, diskretion eller helt enkelt fräckhet. Att göra sig svensk.

Det är dags att det uttrycket fylls med annat innehåll.

Give a gift subscription

Poddavsnitt om boken publiceras i morgon

I morgon publicerar jag en intervju jag gjort med Patrik Lundberg om boken. Går att lyssna på här på sajten eller där poddar finns.