Hem › Media › FN-expert väger in om självbestämmande, folkomröstningar och minoriteters rättigheter i vår oroliga värld

FN-expert väger in om självbestämmande, folkomröstningar och minoriteters rättigheter i vår oroliga värld

Av bakomnyheterna den 28 november, 2022

Dr Alfred de Zayas

Arnaud Develay

https://covertactionmagazine.com/2022/11/28/un-expert-weighs-in-on-self-determination-referenda-and-the-rights-of-minorities-in-our-troubled-world/?mc_cid=fc1575817c&mc_eid=e849f50594

28 november 2022

Ikölvattnet av de kontroverser och heta debatter som genererades i kölvattnet av folkomröstningarna i september förra året i regionerna i Donbas, blev det nödvändigt för mig att få lite klarhet i de juridiska frågorna kring denna händelse.

En examen från Harvard Law School, Dr. Alfred de Zayas fungerade som den första FN:s oberoende expert på främjande av en demokratisk och rättvis internationell ordning , utsedd av FN:s råd för mänskliga rättigheter (2012-18). Han arbetade med FN från 1981 till 2003 som senior advokat vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, sekreterare i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och chefen för framställningar.

Arnaud Develay: Vad är din analys av den situation som rysktalande minoriteter som lever i Donbas-regionerna står inför i kölvattnet av händelserna på Maidan? Kan den ukrainska regeringens agerande de senaste åtta åren vara konstituerande för ett försök att begå folkmord på dessa befolkningar?

Alfred de Zayas: Den ryska befolkningen i Donbas hade verkligen anledning att känna sig hotade i ljuset av den våldsamma antiryska retoriken från ledarna för Maidan-kuppen och den antiryska lagstiftningen som antogs av putsch-parlamentet.

Nivån av hat som uttryckts av politiker och media utgjorde verkligen ”hatpropaganda” och bröt mot artikel 20 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), som förbjuder både propaganda för krig och uppvigling till hat och diskriminering.

Beskjutningen av befolkningscentra i Donbas 2014-2022 innebar krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men motsvarade inte folkmord enligt 1948 års folkmordskonvention.

Medan artikel 2 i 1948 års folkmordskonvention har fem kategorier, inkluderar den inte kulturellt folkmord. Det är klokare att undvika överdrift. Krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enligt artiklarna 7 och 8 i Romstadgan är illa nog.

Rätten att tala sitt språk skyddas i artiklarna 2 och 27 i ICCPR. Den är också skyddad i artiklarna 2 och 15 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och ett flertal FN-resolutioner. Dessutom utgör det ett legitimt utövande av yttrandefriheten enligt ICCPR:s artikel 19.

Ukraina bryter verkligen mot artiklarna 19 och 27 i ICCPR.

Dessutom bryter Ukraina mot den gemensamma artikel 1 i ICCPR och ICESCR, som stadgar rätten till självbestämmande för alla folk, nödvändigtvis inklusive den ryska befolkningen på Krim och Donbas. Artikel 1 har följande lydelse:

Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de fritt sin politiska status och fullföljer fritt sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Alla folk får för sina egna ändamål fritt förfoga över sin naturrikedom och sina resurser utan att det påverkar eventuella förpliktelser som härrör från internationellt ekonomiskt samarbete, baserat på principen om ömsesidig nytta, och internationell rätt. I inget fall får ett folk berövas sina egna försörjningsmöjligheter.
De stater som är parter i denna konvention, inklusive de som har ansvaret för administrationen av icke-självstyrande territorier och förtroendeterritorier, ska främja förverkligandet av rätten till självbestämmande och ska respektera den rätten, i enlighet med bestämmelserna i Förenta Nationernas stadga.

Arnaud Develay: Agerade Ryska federationen i FN-stadgans anda när den försökte engagera sig i diplomati snarare än att ge efter för uppmaningarna från dem som förespråkade omedelbar militär intervention så tidigt som 2014-15?

Alfred de Zayas: Ryska federationen ägnade tre decennier åt att formulera sin politiska vilja att eftersträva internationellt samarbete och vänskapliga förbindelser med alla länder, som förutsågs i generalförsamlingens resolution 2625. Den gjorde giltiga tillkännagivanden och konkreta förslag för samarbete och att bygga ett gemensamt europeiskt hus baserat på suverän jämlikhet och övergripande nationell säkerhet.

Det är en stor förlust för hela mänskligheten att Gorbatjovs fredsinitiativ inte togs upp av USA och Nato och att löften som gavs 1989-91 av USA:s utrikesminister James Baker och andra inte hölls. Den enda chansen att komma överens om kärnvapennedrustning enligt artikel 6 i icke-spridningsfördraget, den enda chansen att genomföra konventionell nedrustning och omorientera världen mot utveckling och fred, kastades bort av president Bill Clinton när han godkände östutvidgningen av Nato, ett allvarligt förtroendebrott, en onödig provokation och ett brott mot artikel 2.4 i FN-stadgan, som förbjuder inte bara användning av våld utan även hot om våld.

Bill Clinton undertecknade ett lagförslag som främjar Natos expansion till Östeuropa, vilket bröt ett löfte från George HW Bush-administrationen till Mikhail Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas ”en tum österut”.

Efter Maidan-kuppen och det ukrainska bombardementet av Donbas, tillbringade Ryska federationen åtta år med att försöka lösa tvisten på fredligt sätt som krävs enligt artikel 2.3 i FN-stadgan. Minskavtalen var giltiga och måttliga och skulle ha lett till varaktig fred, om de genomförts av Ukraina. Ukrainas fortsatta beskjutning av Donbas, som dokumenterats av OSSE, ^[1] utgjorde upprepade kränkningar av Ukraina mot artikel 2.4 i stadgan. Det är det ultimata irrationella att föra krig mot en olycklig civilbefolkning för att förhindra utövandet av sin självbestämmanderätt. Alla ryska försök till fredliga förhandlingar inom ramen för OSSE och Normandieformatet ignorerades. Så sent som i december 2021 lade Ryssland på bordet utkasten till två fördrag som skulle ha varit grunden för en fruktbar dialog enligt artikel 2.3 i FN-stadgan. Återigen avvisade USA och Nato dessa fredliga utspel.

Arnaud Develay: Hur stämmer argumentet om självbestämmande bakom de senaste folkomröstningarna med resultatet i fallet Katalonien?

Alfred de Zayas: Artikel 1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är tydlig – alla folk har rätt till självbestämmande – inte bara tidigare koloniala folk. Detta inkluderar Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Kroatien och Kosovo. Det inkluderar också katalanerna, Krim, Donbas-befolkningen, folken i Nagorno Karabach, Abchazien och södra Ossetien. Rättighetsinnehavare av självbestämmande är folk — pliktbärare är stater som inte har en prerogativ att bevilja eller neka självbestämmande.

Självbestämmande är givetvis inte samtidigt med utträde. Enligt doktrinen om internt självbestämmande har ett folk rätt att utöva det genom internt självbestämmande i form av autonom status (som förutsetts i Minskavtalen). Helst bör självbestämmande föregås av tillförlitliga folkomröstningar, organiserade och övervakade av FN, vilket var fallet i Östtimor, Sudan och Etiopien/Eritrea. FN svikit det ukrainska och ryska folket när det misslyckades med att organisera folkomröstningar 1991, när Ukraina ensidigt skiljde sig från Sovjetunionen, eller senast efter den grundlagsstridiga statskupp mot den demokratiskt valda presidenten i Ukraina Viktor Janukovitj.

Arnaud Develay: Öppnade ICJ en Pandoras ask med sitt beslut från 2010 som rör lagligheten av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring?

Alfred de Zayas: Jag skulle inte alls kalla det en Pandoras ask. Det representerar en återbekräftelse av artikel 1 i ICCPR. Under tiden efter FN-stadgan var avkoloniseringen av Afrika och Asien ett mandat – självbestämmande var en av grundpelarna i FN-stadgan och införlivades i många resolutioner från säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Den gradvisa utövandet av självstyre förutsågs i kapitel XI i stadgan. ICJ:s rådgivande yttrande ^[2] är mycket tydligt när det säger att principen om territoriell integritet endast är till för externt bruk och inte kan åberopas för att förneka folkets rätt till självbestämmande. Se § 80.

Det rådgivande yttrandet skapade ett internationellt rättsligt prejudikat, liksom Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Slovenien, Kroatien, Bosnien, etc. de facto och de jure uppkomsten i kraft av ensidiga självständighetsförklaringar på bekostnad av den territoriella integriteten av Sovjetunionen och Jugoslavien.

Arnaud Develay: Vilka kriterier bör behållas för att utvärdera om rätten till självbestämmande bör övervinna den territoriella och administrativa integriteten/sammanhållningen i en redan etablerad stat?

Alfred de Zayas : Ingen av rätterna är absolut. Båda är viktiga folkrättsliga principer som kan och existerar samtidigt inom ramen för den enda ”regelbaserade internationella ordning” vi känner till – FN-stadgan. Vissa internationella jurister har uppfunnit begreppet ”avhjälpande secession”, vilket jag förkastar som en konstgjord ”doktrin”, eftersom det är omöjligt att sätta en objektiv tröskel.

Ett bättre tillvägagångssätt är att tillämpa den övergripande principen om hållbar fred, som är kärnan i FN-stadgan. Det är inte utövandet av självbestämmande som orsakar krig, utan det orättfärdiga förnekandet av det. Faktum är att förnekandet av självbestämmande har lett till väpnade konflikter i otaliga fall sedan 1945. Det är FN:s och säkerhetsrådets uppgift att förhindra hot mot och kränkningar av freden i enlighet med FN-stadgans artikel 39. Det är därför är FN:s uppgift att säkerställa förverkligandet av rätten till självbestämmande som en konfliktförebyggande strategi. ^[3]