GUNNAR SANDELIN: Är våra politiker kriminella?

28 augusti 2022

GUNNAR SANDELIN: Är våra politiker kriminella?

Nyligen hade Patrik Engellau en särskilt viktig text här på sajten, där han drog åt snaran kring våra folkvalda politiker och deras förskingring av vårt land. Det var också en stark känslomässig text, som inleddes så här: 

Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk. 

Nyligen läste jag en uppgiven och skrämmande precis formulering av Jens Ganman. Han talar till ”den politiska eliten… som har pajat Sverige bortom all räddning”: 

”Ett fullt fungerande land har offrats för era utopiska drömmar om Sverige som en humanistisk stormakt.” 

Det är en pregnant och sann formulering som fångar essensen, den högmodiga självgodheten, i de senaste femtio åren svenska politik. 

Javisst! Det är formuleringar som skulle kunna skapa en ny #metoo-rörelse, där personer träder fram och berättar om hur de också har blivit bedragna på tillhörigheten till sitt eget land och förvandlade till främlingar, som tvingas betala för att bli satta på undantag. Med denna indignerade känsla i ryggen och med paroller i stil med ”Rör inte mitt land!”  kunde vi kanske få en ny folkrörelse på fötter. Kunde #metoo, så kan väl vi, fantiserade jag. 

Därefter dök de starkaste frågeställningarna upp i huvudet. De som pockar på att få sägas: Är inte våra ledande politiker med deras tillhörande knapptryckarkompanier i vår riksdag rent av kriminella? Är det helt fel att kalla dem för förrädare? De har ju faktiskt givit bort vårt land till hela världen genom att göra en ofattbar demografisk omvälvning bakom ryggen på det svenska folket, som aldrig tillfrågats om de vill ha massinvandring och mångkultur med allt vad det innebär. Och som kanske kommer att vara i minoritet inom en inte alltför avlägsen framtid i sitt fädernesland. 

Jag har tidigare skrivit flera texter, bland annat här och här om den stora demografiska förändring, som vi genomgår på historisk kort tid. Den som bland annat innebär att vi har beviljat mer än två miljoner uppehållstillstånd under 2000-talet, varav en stor del till utomeuropéer från väsensskilda kulturer. Folkbokförda personer med utländsk bakgrund har under denna tid ökat med 1,6 miljoner samtidigt som de med svensk härkomst (inrikes födda med två inrikes födda föräldrar) minskat med 165 000 (SCB). De med svensk bakgrund utgör fortfarande cirka 70 procent av befolkningen (om man delar dem med en utrikes- och en inrikes född förälder 50/50).  

Ser vi till hur landet förändras på längre sikt är nettoinvandringen (invandring minus utvandring) ett bra mått. Under 2000-talet kan vi konstatera att asylländer som Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia ligger i topp. Polen består till stor del av rörlig arbetskraft inom EU. Indien, Thailand och Kina handlar mestadels om utomeuropeisk arbetskraftsinvandring, medan personer i födda i Sverige är de som i särklass utvandrar mest.  

Våra politiker har skyllt på att vi är underordnade internationella konventioner, som är skrivna efter andra världskriget, men som gällde flyktingar i angränsande länder. Inte dem som kommer från andra sidan jordklotet. Att vi skulle vara under stövelklacken på EU och FN på det sättet stämmer inte. Kan Ungern freda sitt territorium så skulle vi också kunnat göra detsamma, om inte vår samhällselit hade varit så påtänd av den mångkulturella drogen att de under decennier förnekat svenskt arv, tillhörighet och traditioner som något mer eller mindre skamligt. Samtidigt har de sett allting utifrån kommande som berikande. På den vägen är det: Under årets första sju månader har Sverige totalt sett beviljat nästan 100 000 uppehållstillstånd, varav knappt hälften för asyl (mycket beroende på läget i Ukraina. Uppehållsrätter för EU-medborgare är inte medräknade).

2022 går mot att bli ett bli ett rekordår vad gäller antalet totalt beviljade uppehållstillstånd. Ändå vill den svenska regeringen inte ge oss helhetsbilden, utan fortsätter att tala om att vi ligger på EU:s miniminivå vad gäller inflödet. I dagsläget rullar vanstyret på med full styrka. ”Vem ska ta ansvar?” undrade Patrik Engellau och fortsatte:  

Det andra som fyller mig med en tidvis panisk ångest är att det i vårt land, vad jag kan se, inte finns någon hygglig organiserad kraft som kan styra upp situationen när den politiska elitens fiasko blir så uppenbart att de själva börjar springa mot utgången (det vill säga ställa sig i kö för ambassadörs- och generaldirektörstjänster). 

Engellau avfärdade både borgerligheten, näringslivet och militären som tänkbara kandidater till ett maktövertagande i ett akut nödläge och drog istället paralleller till Weimarreubliken, som banade väg för Hitler. Jag har i en tidigare text gjort liknande jämförelser här.

 Min tidigare medförfattare till böckerna Invandring och mörkläggning (2013/14) etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, levererar ständigt nya böcker om tillståndet i Sverige.

Jag frågar honom hur han ser på saken. Arnstberg, som sedan länge bor minst halva året i Thailand, svarar att han ser Sverigedemokraterna som ett parti som representerar det sunda förnuftet. Men de blir ständigt skändade av media och de övriga partierna i en närmast religiös fanatism, som gör att de ska hållas utanför en regeringsbildning, oavsett hur många röster de än får. 

Så Sverige saknar en plan B om det nuvarande statsskicket havererar. Thailand stod på randen till inbördeskrig 2014. Då tog militären över makten. Svenska medier beklagade givetvis detta. Det är så självklart att demokrati är oändligt mycket bättre än diktatur. Men valet såg inte ut på det sättet utan alternativet var inbördeskrig och krig är alltid det sämsta alternativet. 

Inbördeskrig är ett ord som ger kalla kårar. Den grymmaste formen av väpnad konflikt, sägs det. Det känns overkligt för en person som upplevt Folkhemmet och välfärdsåren att tänka sig ett sådant scenario på svensk mark. Ändå är det ett ord som jag hör allt fler personer ta i sin mun när de uttrycker sin oro för framtiden. 

Tack Affes statistikblogg för research och diagram. Vinjettbild: Kat Wilcox. Länk till licens: https://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/deed.en 



Kategorier:Media, Rättsstat, Svensk politik

Etiketter:,

%d bloggare gillar detta: