Kvinnlig könsstympning

2022-01-04
Olle Ljungbeck

Så gott som dagligen finns insändare i dagstidningarna från de politiska kvinno- organisationerna om bl a brott mot kvinnor och att dessa brott måste bekämpas. Självklart är detta viktigt. Problemet är emellertid att de föreslagna åtgärderna mot kvinnligt våld aldrig kommer till stånd. Detta är synnerligen allvarligt men också oförståeligt. Dessa organisationer har ju som ledare och styrelseledamöter ett betydande antal kvinnor som är riksdagsledamöter.

Förutom våldtäkter, fysiskt våld etc är en av de mest fruktansvärda brotten – kvinnlig könsstympning. Detta våld är ju som mycket av övrigt kvinnovåld något som aldrig hört hemma i vår kultur utan är en konsekvens och följd av den utomeuropeiska migrationen till vårt land. Men inte bara könsstympningen av såväl kvinnor som män är en konsekvens av denna utan också mycket annat förtryck av framförallt kvinnor/flickor.

Ska vi få slut på det kulturella förtryck av kvinnor som följt med migrationen måste lagstiftningen skärpas. Alla sådana brott måste efter avtjänat fängelsestraff leda till utvisning.

I dagarna redovisades en av mest fasansfulla varianterna av detta ”kulturella” vansinne som kvinnlig könsstympning. Under de senaste åren har ca ett fyrtiotal sådana fall varit föremål för rättslig prövning, men endast några fåtal har lett till åtal. Varför?  Sannolikt är det verkliga antalet hundratals ja kanske fler. Vid närmare kontakt med åklagare rörande dessa vedervärdigheter blir  kommentarerna oftast att brotten är svåra att utreda. Detta är inget annat än nonsens. Har man en flicka/kvinna i sin vård och denna påträffas med att vara könsstympad bör möjligheterna att bestraffa den ansvarige i minst 90 procent av fallen vara möjlig. För att inte möjligheten skall finnas att skylla på för mycket arbete bör särskilda åklagare utses att jaga dessa förbrytare mot bl a kvinnlig könsstympning. Jag har själv i ett flertal fall haft kontakter med åklagare i sådana här fall och har kunnat konstatera ett tydligt ointresse att få fast förbrytarna.

Det måste om vi skall få slut på migranternas våld mot vårt folk komma till stånd en vilja och beslutsamhet där det inte finns minsta sympati eller tvekan om att ta fast och bestraffa bödlarna.

Som invandrare i dag tillåts våldföra sig på och förstöra livet på såväl svenska som invandrarkvinnor är talet om jämställdhet mellan kvinnor och män inget annat än ett grovt hån och en lögn uttalad av de svenska politiker som har och haft makten de senaste 20 åren. Och som överser med dessa förbrytelser samtidigt som de låtsas tillhöra den goda delen av mänskligheten och därför aldrig är beredda att vidtaga de nödvändiga åtgärderna. Någon har myntat vad vi kallar för godhetssyndromet. De människor som inom rättssamhällets ram skall krossa all här nämnd brottslighet mot kvinnor gör inte detta. I stället har de låtit sig kidnappas av något vi kallar för godhetssyndromet.

Det innebär i korthet att de i stället för att försvara kvinnorna och de brottsdrabbade, så väljer de att konstrurera förmildrande omständigheter som gör att våldsmännens och kvinnoförtryckarnas våld skall bli mindre avskyvärt. I stället söker dessa sk godhetsapostlar svartmåla dem som vågar se verkligheten och ge brottsligheten och brottslingarna deras rätta namn och de åtgärder som oundvikligen måste vidtas om vi skall återfå ett tryggt, mänskligt och humant samhälle igen. I ett sådant finns inte plats för de invandrare som vägrar detta. De skall ut.



Kategorier:Hälsa, Media, Rättsstat, Svensk politik

Etiketter:,

%d bloggare gillar detta: