”Förslaget till ny covid-19-lag bör förpassas till historiens skräphög”


Axel Berglund

Publicerad: 2020-12-21
https://www.dagensjuridik.se/debatt/forslaget-till-ny-covid-19-lag-bor-forpassas-till-historiens-skraphog/?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=201221

av Axel Berglund, jurist och statsvetare

I socialdepartementets nyligen publicerade promemoria om ny covid-19-lag föreslås särskilda begränsningar för att förhindra smittspridning av viruset covid-19. Promemorian anger att om nödvändiga åtgärder inte vidtas ”kan” det leda till ökad sjuklighet och dödlighet samt ökad belastning på sjukvården. Utgångspunkten är densamma som då ändringen i smittskyddslagen gjordes i februari 2020, där covid-19 klassificerades som en allmänfarlig sjukdom tillsammans med redan tidigare listade allmänfarliga sjukdomar som t.ex. pest, polio, mjältbrand, smittkoppor, SARS och difteri.

Inkluderingen av covid-19 på denna lista skedde vid en tidpunkt då det fanns begränsad information om viruset men med otäcka scenarier i åtanke, vilka redogörs för i propositionen till lagändringen (2019/20:144). Övervägandena som då gjordes baserades på antagandet att utan s.k. ”extraordinära” smittskyddsåtgärder skulle sjukvårdssystemet riskera att utsättas för stor påfrestning och att personer som insjuknar i andra allvarliga sjukdomar eller som skadas i trafiken därigenom riskerar att bli utan vårdplats. Det spekulerades i att viktiga samhällsfunktioner riskerade att störas på grund av omfattande sjukskrivningar och dödsfall. Man hänvisade vidare till det faktum att WHO den 30 januari 2020 hade utlyst ett s.k. Public Health Emergency of International Concern (PHEIC) och att WHO vid denna tidpunkt bedömde läget i Kina som allvarligt, men att kinesiska myndigheter hade hanterat situationen ”kraftfullt och med nödvändiga åtgärder”. Det noterades att covid-19 i ”många” fall leder till allvarlig lungsjukdom som kräver intensivvård och att den beräknade dödligheten var 2 procent av de smittade. Det noterades att det sannolikt inte fanns någon immunitet i befolkningen, varför det fanns en potential att covid-19 spreds till ”många människor”.

Smittskyddsläkarföreningen (SMLF) var vid tiden för remiss inte helt övertygad om att kriterierna för att klassificera covid-19 som en samhällsfarlig sjukdom var uppfyllda för Sveriges vidkommande. Regeringen anförde att det vid tidpunkten fanns oklarheter kring virusets smittsamhet, spridning och allvarlighetsgrad samt att det saknades medicinska åtgärder i form av vaccination eller specifik läkemedelsbehandling. Av denna anledning kunde extraordinära smittskyddsåtgärder potentiellt vara av avgörande betydelse för smittskyddet, ansåg regeringen.

Det har aldrig formellt prövats om de inskränkningar som sedermera beslutats om och som nu begränsar flera av våra viktigaste medborgerliga fri- och rättigheter är förenliga med grundlagen. På grund av de osäkerhetsfaktorer som omgärdat viruset har det varit svårt att göra en reell proportionalitets- och ändamålsanalys. Jag har i tidigare artiklar i Dagens Juridik (24 mars och 15 maj 2020) framfört åsikten att det är av yttersta vikt att regeringen kontinuerligt utvärderar situationen och att de restriktioner som beslutats måste omvärderas baserat på det nya kunskapsläget.

Idag har vi mycket bättre kunskap om viruset med avseende på bl.a. dödlighet, smittsamhet, antal smittade, riskgrupper och vi har även mycket goda kunskaper om prognoserna för vaccin. Läget är helt annorlunda jämfört med i februari 2020. Det är därför förvånande att det nya förslaget till covid-19-lag saknar tydliga analyser och överväganden baserat på det uppdaterade kunskapsläget. Propositionen anger att de regleringar som möjliggörs genom lagen fordrar konsekvensutredningar i varje enskilt fall. Det är dock oklart hur en sådan konsekvensanalys skall göras och det dras inga som helst slutsatser från erfarenheten av hur smittspridningen kan ha påverkats baserat på tidigare beslutade restriktioner. Några konkreta exempel på vad som skulle kunna utgöra proportionella åtgärder ges inte, dock anges att det inte kan uteslutas att ”det epidemiologiska läget tidvis kan komma att vara så allvarligt att det skulle vara en proportionerlig åtgärd att för en begränsad tid förbjuda alla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar”. Det uttalandet ger en hint om hur regeringen ser på proportionaliteten.

Enligt förslaget skall regeringens beslut visserligen underställas riksdagen, men kan inte överklagas och får underställas först efter en månad för att ge ”utrymme för en flexibel och träffsäker reglering” som det heter i propositionen. Genom förslaget låter regeringen kriminalisera på förhand ej kända överträdelser under perioden då lagen gäller som syftar till att ”förhindra smittspridning”. Det sker inte vid ett enskilt och väl avgränsat tillfälle givet nuvarande läge av smittspridningen utan åtgärderna kan sättas in när som helst under det dryga år lagen gäller. Ett sådant frikort till att besluta om straffsanktionerade restriktioner har menlig påverkan på några av våra viktigaste grundlagsskyddade rättigheter såsom mötes- och demonstrationsfriheten, näringsfriheten och rörelsefriheten och förmodligen kommer åtgärderna att ha menlig påverkan på landets ekonomi, fria individers och företagares planeringshorisonter och inte minst på folkhälsan i övrigt. Regleringen går djupt in i den privata sfären och omfattar sociala arrangemang som är en del av enskilda personers umgängesliv, såsom enskilda personers födelsedagsfester och studentfester. Sammantaget får regering, länsstyrelser och polismyndigheten mycket långtgående befogenheter att inskränka grundlagsskyddade fri- och rättigheter i det nya förslaget till covid-19 lag.

Innan en ny lag som ytterligare begränsar (eller underlättar begränsningar av) grundlagsskyddade rättigheter träder ikraft bör frågan ställas om covid-19 över huvud taget, givet vad vi känner till idag och som vi inte kände till i februari, kan bedömas vara en samhällsfarlig sjukdom. Är de nuvarande restriktionerna lämpliga och proportionella och är det över huvud taget lämpligt och proportionellt att besluta om ytterligare restriktioner? Mot bakgrund av de överväganden och de skäl för ändring till smittskyddslagen som gjordes i februaripropositionen bör regeringen analysera följande:

· Kan man göra några antaganden om minskad smittspridning i Sverige utifrån de åtgärder som hittills vidtagits i enlighet med åtgärdernas/restriktionernas ändamål och förväntade resultat?

· Kan det visas eller antas, givet att vi nu har erfarenheter av olika länders sätt att hantera pandemin, att de mer omfattande nedstängningar som drabbat länder som Belgien, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien m.fl. länder – och som regeringen nu söker mandat för att kunna genomföra under 2021 – resulterat i mindre smittspridning och färre antal infekterade med dödlig utgång i förhållande till dessa länders storlek?

· Vilken är den av regeringen bedömda infektionsdödligheten för covid-19? I februari bedömdes den vara 2 procent av smittade, idag bedöms den av vissa epidemiologer vara 0,15-0,20 procent globalt, dvs minst tio gånger lägre än regeringens estimat från februari och därmed inom intervallet för säsongsinfluensans dödlighet.

· En stor del av den svenska populationen har per dags dato de facto redan haft smittan och utvecklat antikroppar, där dessa visats ge naturlig immunitet mot återinfektion, åtminstone under viss tid. Covid-19 hade, som befarades, potentialen att spridas till många människor och har spridits till många människor. Kan det antas att vi svenskar har utvecklat eller håller på att utveckla gruppimmunitet och vilka konsekvenser får det för regeringens prognos för smittspridning och därmed behovet av ytterligare inskränkningar under år 2021?

· Vaccin från flera olika läkemedelsbolag som enligt uppgift är effektiva till 90 procent eller mer rullas ut i dagarna, där regeringen utlovat att alla som vill kan vaccinera sig gratis. Vilka konsekvenser får det för regeringens prognos för smittspridning och behovet av ytterligare inskränkningar under år 2021?

I propositionen till ändringen av smittskyddslagen i februari 2020 spekulerades det alltså i att viktiga samhällsfunktioner riskerade att störas på grund av omfattande sjukskrivningar och dödsfall om inte de s.k. nödvändiga åtgärderna genomfördes. I själva verket kan samhällsfunktionerna ha störts mer av det som benämnts ”nödvändiga åtgärder” än av viruset självt.

Om det mot förmodan skulle kunna anses finnas ett case för ytterligare restriktioner givet den analys som föreslås ovan borde en passus inkluderas i den nya covid-19-lagen som stadgar att åtgärder som vidtas med stöd av lagen skall bygga på vetenskaplig och empirisk grund och får beslutas endast om det finns starka skäl att anta att utan åtgärden(a) den nationella vårdkapaciteten inte kommer att kunna hantera antalet smittade. Ett sådant antagande måste baseras på något annat än rena gissningslekar.

Vi skall komma ihåg, med all respekt för vårdpersonal som naturligtvis har fått dra ett tungt lass under året, att vid toppen av pandemin i våras så rapporterades från Region Stockholm en ”kraftig överkapacitet”.

Begränsade sjukvårdsresurser till följd av infektionssjukdomar som covid-19 åtgärdas bäst genom investeringar i vårdsektorn och långsiktigt folkhälsoarbete, inte genom spekulativa åtgärder som kanske inte hjälper eller som eventuellt har motsatt effekt. Framför allt skall sådana åtgärder inte prioriteras framför inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

I dess nuvarande utformning är förslaget på covid-19-lag ett dokument som helst redan idag bör förpassas till historiens skräphög. Dokumentet är inget regeringen bör vara stolt över och att regeringen nu dessutom vill skynda på förslaget och söka få till beslut under juluppehållet är graverande.



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, , , , ,

1 svar

%d bloggare gillar detta: