2020-11-11
Olle Ljungbeck

I dessa tider när Sverige befinner sig i sönderfall som kultur- och välfärdsstat söker många av oss som upplevt Sveriges storhetstid, i ren förtvivlan oss tillbaka till det förflutna. Det som då fortfarande kan ge hopp om en vändning är inte minst de skildringar som finns om 30-60 – talets fantastiska utveckling på så gott som alla områden.

Jag har de senaste månaderna plöjt igenom (några har jag läst tidigare men de är värda att läsas om) Tage Erlanders 4 memoarböcker som skildrar tiden från 1900- talets början t om 1960. Eftersom han under sin regeringsperiod förde dagbok och varje dag skrev ned det som hänt ger böckerna en närmast autentisk skildring av hans regeringstid. ”Gunnar Sträng” av Erik Åsbrink, ”Landet Utanför” om andra världskriget av Henrik Berggren, ”Svälten” av Magnus Västerbro. Denna senare om svältåren 1867-69. De utan tvekan mest intressanta är dock Tage Erlanders fyra memoarböcker.

Skildringen av reformtiden 1930-1960-talet är det mest fantastiska man kan läsa, om hur ett fattigt land till följd av enastående politiker reser sig ur fattigdom och elände till att bli ett av världens mest utvecklade på flertalet områden och då innefattar jag i detta också kulturen. Man kommer inte ifrån att ställa frågan hur var denna utveckling möjlig? Hade den varit möjlig i dag? På detta blir svaret ett bestämt nej. Varför?

Jo, därför att de som styrde men också många av dem som var i opposition var så överlägset begåvade och hade en sådan lidelse för sin uppgift mot vad som gäller deras motsvarigheter i dagens samhälle. De regeringar som styrde Sverige under denna tid bestod av en begåvningselit  (som i flertalet fall endast hade  6-årig folkskola)  som vi aldrig haft tidigare och knappast kan komma att få i framtiden. Detta gällde också i hög grad den tidens riksdagsledamöter. Men inte nog med detta.

Dåtidens höga statstjänstemän som generaldirektörer och myndighetschefer liksom utredare hade en begåvning och kapacitet som var häpnadsväckande. Men merendels också en högskoleutbildning på hög nivå. Ställt mot detta framstår 2000-talets motsvarigheter närmast som begåvningshandikappade och handlings-förlamade. Det som bl a är belysande för perioden 30-60-talet är inte minst den idèdebatt som fördes om en mängd frågor. Sådana finns det inte tillstymmelse till i dag.

Sannolikt räcker inte begåvningen till. Många som läser detta tror kanske att jag förvillats av Tage Erlanders beskrivningar. Då måste det uttryckligen sägas att Tage Erlander nästan i alla sammanhang underskattar sin egen skicklighet och storhet. Det som är skrämmande med denna genomgång av jämförelsen mellan den tidens politiker och myndighetspersoner vis avi dagens sådana, är skillnaden i begåvning, praktisk erfarenhet och den hundraprocentiga satsningen på Sverige och dess folk som genomsyrade epoken Per Albin och Tage Erlander, men saknas helt hos dagens politiker, högre tjänstemän och utredare.

Skall man använda ett mera bildligt uttryck för denna skillnad blir det att dagens politiker, ämbetsmän etc inte ens når upp till anklarna på dåtidens motsvariga. Ja jag vill gå så långt och påstå att om vi fortsätter att rekrytera regerings- och riksdagsledamöter liksom högre statstjänstemän med så svag begåvning kommer Sverige inte längre att kunna hävda sig utan faller tillbaka som ett tredje klassens samhälle.

Regeringen Löfven måste räknas till den mest obegåvade och handlingsoförmögna statsminister vi någonsin haft. Han vet säkert detta men eftersom han enbart eftersträvar att få behålla makten kommer ingen förändring att ske. Då är det att märka att de socialdemokratiska regeringarna och riksdagsledamöterna under 30-60-talet i stort saknade teoretisk utbildning utan var till större delen kroppsarbetare.

Däremot hade cheferna för myndigheter och utredare inom statsförvaltningen ofta hög teoretisk utbildning. Jag tror inte det är någon överdrift att påstå att flertalet av ministrarna under Per Albin och Tage Erlandertrots att merparten var kroppsarbetare hade kunnat erövra en professorstitel om de fått studera.I dag har flertalet av såväl regerings- som riksdagsledamöter ingen eller nästan ingen vare sig utbildning eller arbetslivserfarenhet. Men det anmärkningsvärda är den låga begåvningsnivån. En mycket stor del av dagens utnämningskriterier för myndighetschefer och diplomater grundas på politisk tillhörighet och inte  skicklighet eller lämplighet.

En jämförelse med 30-60-talets politiker – riksdag och regering – å ena sidan och å andra sidan 2000-talets motsvarighet fram till dagens, visar på en fruktansvärd skillnad i kompetens, reformvilja och känsla för det egna landet.Skillnaden i handling och genomförande av reformer är närmast  skandalös. Under Per Albins och Tage Erlanders tid föregicks reformerna av en enastående idèdebatt som sedan tog sin fortsättning i utredningar som ofta leddes av högt utbildade och lysande begåvade akademiker vars like man knappast i dag hittar någonstans inom statsförvaltningen. De flesta tillsätts i dag enbart på politiska ”meriter”. De utredningar som görs idag är så torftiga att de knappast gör skäl för namnet. Nästan varje lagförslag som av regeringen sänds ut på remiss saknar konsekvensanalys. Detta påpekas regelbundet av riksrevisionsverket och lagrådet så gott som varje gång de får ta emot remisser. Det finns väl ingen som undgått att notera hur Stefan Löfven varje gång han nämner sin regering skryter med att han är feminist, att regeringen är världens främsta sådan etc etc. Men detta är ju ren lögn.

Redan vid sitt första utlandsbesök – Iran – svek han kvinnorna genom att lojalt följa den iranske härskarens önskan och tvingade sina kvinnliga ministrar att bära slöja. Inte någon gång har han försvarat dessa mot det enorma våld som invandrade barbarer i form av våldtäkter, hedersvåld etc utsätter såväl svenska som invandrarkvinnor för. Trots att ordet feminism knappast nämndes under Per Albins och Tage Erlanders tid så skedde det mer av betydelse för kvinnorna då i politiken än vad som gjorts under 2000-talet. Ett exempel på hur starkt t ex Möller kände för kvinnorna var när finansministern ville stryka en post som handlade om vad som benämndes husmoderssemester. Kvinnor med flera barn fick betald vistelse på vilohem under en 14-dagars period. När Möller fick veta detta var han beredd att avgå ur regeringen.

 Vi befinner oss i dag i en situation med en maktgalen, obegåvad och handlingsförlamad statsminister som mer måste betraktas som antifeminist än en försvarare av kvinnors rättigheter och trygghet. Han försvarar hellre islamister som är beredda att förstöra Sverige än värna folket och landet för att därigenom locka invandrare till partiet. Makten framförallt sedan får det gå med Sverige och svenska folket hur som helst. Sverige kan inte fortsätta som hittills vad gäller rekrytering av riksdagsledamöter och blivande ministrar. Grundlagen måste i framtiden innehålla krav  som innebär en höjning av såväl intellekt som arbetslivserfarenhet etc. Men också att Sverige och svenska folket alltid skall komma i första rummet för en regering.

Olle Ljungbeck

Den lör 12 sep. 2020 kl 13:50 skrev Olle Ljungbeck <olle.ljungbeck@gmail.com>:

Hej.
Från dagens (12/9-20)besök på Stortorget i Gävle. Stort intresse i dag. Detta foto tog en svensk torghandlare. När samlar vi oss för en folkdomstol? Efter att nu Stefan Löfven erkänt att det är de invandrade barbarerna som stått för de mest bestialiska brotten och raseringen av Sverige borde en folkdomstol vara en självklarhet. Efter hans erkännande måste alla även Löfven inse att han är ansvarig för de illdåd som begåtts av dessa icke civiliserade individer. I en rättsstat kan man inte låta detta bero. I en rättsstat måste den som är ansvarig (denne behöver nödvändigtvis inte ha utfört dåden fysiskt) alltid ställas till svars.. Många av de tyska nazisterna som avrättades eller fick livstids fängelsestraff var liksom Stefan Löfven enbart administratörer, och organisatörer av våldet. De deltog inte i själva dödandet, det fysiska våldet och de begångna illdåden. Samma gäller ju Stefan Löfven. Han är den högst ansvarige för det som skett och måste därför dömas därefter.

Olle Ljungbeck

Kategorier:Svensk politik

Etiketter:Olle Ljungbeck