Den förbannade sjukvården…

2020-10-10

Sjukvårdsförsäkring – Anatomical Täby

Jag ska här ge mina erfarenheter av nuvarande svensk sjukvård, men först ska jag ge er en bild av min egen erfarenhet från den tid då jag själv var arbetande och bosatt i Finland.

Det här var i slutet av 1960-talet så det är ganska länge sedan och själv var jag en ung 20-åring. Fick jobbet som ”avdelningsbiträde” innan benämningen ändrades till läkarsekreterare. På den tiden jobbade man med telefon, penna och använde sina apostlahästar. Alltså inga datorer! Jag fick uppleva tiden när Finland gjorde sin första njurtransplantation på ”Kirran” (Kirurgiska sjukhuset) och den lyckades. Vilket framsteg och glädje inom sjukvården den dagen! Jag minns att den firades med kaffe och tårta på avdelningen!

Till mina främsta arbetsuppgifter hörde att per telefon beställa alla undersökningar doktorn beställt för avdelningens patienter och att göra i ordning och skriva alla etiketter för hand till labbrören som skulle användas för morgondagens prover. Nya och utskrivna patienter tog jag omhand, jag var deras första kontakt. Tog upp personalia, gav dem sjukhuskläder och hänvisade dem en sjukhussäng. Och samma procedur fast i omvänd ordning om de blev utskrivna. Ibland behövde kanske nån patient ledsagning till röntgen eller ville bli hämtad och då följde jag med.

Eftersom jag inte hade någon medicinsk kunskap i början, men ville veta vad läkarna talade om, köpte jag in och läste all kurslitteratur som på den tiden krävdes för sjuksköterskeutbildningen. De böckerna står fortfarande kvar i min bokhylla. 
Efter några år, tog jag tjänstledigt och gick den nystartade ettåriga kursen för Läkarsekreterare.

Sedan flyttade jag till Sverige var jag har jobbat som läkarsekreterare (maskinskriverska) men även varit chef för läkarsekreterarna på en röntgenavdelning.

Eftersom jag även har en ekonomisk utbildning lämnade jag sjukvården och övergick till det merkantila var jag verkat under större delen av mitt liv. Men jag kom att återvända till sjukvården efter att jag blivit arbetslös för första gången i mitt liv i slutet av 1990-talet. Efter tio år som arbetslös och utan utsikter om att få ett jobb i Sverige, ”vi vill ha en yngre” var svaren jag oftast fick, beslöt jag att återvända till Finland där jag stannade fram till min pensionering.

Här kom jag att arbeta som närvårdare (undersköterska) inom äldrevården. Men först värderades min genomgångna finska läkarsekreterarutbildning samt mina år inom vården, innan jag ens tilläts börja arbeta. Jag fick göra all vård utom medicinutdelning från medicinskåp (behövs behörighet) samt att ge injektioner. 

Men jag kom att älska det här jobbet. Man kom sina patienter nära och man ”kände” dem alla. Redan då fick man arbeta ensam på kvällar och då ansvarade jag för mina 16 inneboende på avdelningen. Ett ansvarfullt jobb. Jag har även suttit och vakat när det var dags för en patient att dö, så jag har verkligen sett livet inifrån. 

Den svenska sjukvården av idag

Men nu ska jag berätta om mina erfarenheter av den svenska sjukvården av idag. Alla har sett hur den har nedmonterats för att spara pengar och det är många som inte har fått den vård i tid som krävts. Jag lider verkligen med dem. 

Eftersom jag kom att drabbas av en envis luftrörskatarr (inte Covid-19) 😉 hade jag kontakt med den läkare som jag enligt mitt födelsedatum var hänvisad till på min vårdcentral. Till saken hör, att mina förkylningar brukar utveckla sig till luftrörskatarrer eller lunginflammationer om jag har otur, och hörde mig för om jag kunde få hostmedicin och antibiotika.

  • Nej, ingendera kunde skrivas ut för de hade fått restriktioner ”från högre ort” om antibiotika, och hostmedicin fanns på apoteket. Bara det, att dessa är ineffektiva på mig i varje fall…

Efter att igen ha forcerat dessa åsiktspoliser som är utplacerade vi ingången till VC och apotek fick jag denna verkningslösa hostmedicin och min hosta utvecklades än värre. Nu var jag här emellan tvungen att kontakta min läkare på nytt i ett annat ärende för jag behövde ett läkarintyg för ett visst ändamål.

  • Nej, dem skriver vi inte längre ut. Vi har fått restriktioner angående detta nu under Covid-19. Du får söka dig till en privatläkare som säkert gladeligen skriver ut ett sådant. 
  • Vad i helvete är nu detta för något också!, undslapp det mig. Jag blev så överrumplad av detta svar.
  • Ja, det är dessa regler vi har att rätta oss efter idag, svarade läkaren.

Alltså ska jag behöva betala 1500 kr för ett privatläkarbesök + avgift för intyg, alltså närmare 2 000 kr! 

Under tiden fick jag ringa Doktor.se för att få en hostmedicin på recept…

På en lokal Facebookgrupp frågade jag om råd. Jag ville få tips om en bra läkare inom den allmänna sjukvården och vilken vårdcentral jag då ska vända mig till. Fick bra tips och kontaktade också den som intresserade mig mest för att höra om de skriver ut intyg. Ja, det var inget problem svarade de! Sagt och gjort, bytte omedelbart till dem.

Några dagar senare fick jag ett meddelande om att listningen var genomförd och jag beställde mig en tid till denna läkare. Här fanns ingen åsiktspolis vid ingången heller. Fick ett varmt och trevligt bemötande, men även hon sade att de var restriktiva med antibiotika. När jag efter en sömnlös natt med brännande luftrör och hostattacker så att jag nästan kräktes, kontaktade jag dem igen och jag fick en akuttid. Samma trevliga bemötande nu också. Blodprov togs och jag fick äntligen min antibiotika. Men måste detta ta 4 veckor? Tänk om jag hade fått min penicillin redan första gången, då hade jag redan varit frisk idag. Jag hade inte behövt belasta sjukvården vid fem tillfällen…

Kan förstå, att man ska vara restriktiv med antibiotika för den skrivs nog ut ibland för lättvindigt i tid och otid för allt. Men man får ju göra en bedömning för varje enskilt fall. 

Hade man läst min sjukjournal hade de lätt funnit att jag har en benägenhet för luftvägsinfektioner och lunginflammationer och då hade man satt in adekvat behandling från första början. Då hade sjukvården besparats de kostnader detta föranledde genom mina förnyade kontakter och extra kontakter dessa föranledde dem, samt besparat mig hälsomässigt lidande med flera veckor. Så vad är det som sjukvården egentligen sparar på?

Lyckligtvis var mitt fall inte något allvarligare eller livshotande tillstånd, men ändå. Hade inte ens vågat tänka tanken på vad som hade hänt om jag även drabbats av andnöd. Då hade de väl varit snabba nog med att ge mig den där efterlängtade morfinsprutan och fått tyst på mig för alltid, och då hade det räckt med ett telefonsamtal från en läkare. 



Kategorier:Hälsa, Svensk politik

Etiketter:

%d bloggare gillar detta: