Leif Erlingsson
2020-05-24

Friheten underkastade sig, all säkerhet är förlorad. Outsidern existerar inte i Sverige. Militant konsensus skapar diktatorisk kontroll. Om du inte visar öppet att du är en nazist är du ett inställsamt kryp.

https://drive.google.com/file/d/1NZ4zFZsVPNT2g-aYA9bdfnfwZjhDFhg2/view

(”Alla som inte arbetar för att aktivt lösa upp den nuvarande terrorn eller inte bära nazistiska utmärkelser. I dag är det slemmiga kryp som tvingar dig att acceptera, lyda och tillbedja statliga restriktioner på ett dolt sätt”).

Jag vaknade med beslutet att koppla samman nedan citat ur Huntford med det senaste från Ola Alexander Frisk — bara genom att ställa upp dem bredvid varandra, inte mer avancerat än så.  Detta är resultatet.

Militär konsensus skapar diktatorisk kontroll. Utomstående nekas rätten att existera.

Huntford: ”Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens.”  Citeras av Ann Nordberg höstterminen år 2000 i ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter.  Citatet ingår i tidigare e-post längre ned.  Här samma citat ur engelsk version, med mina fetningar/understrykningar:

”Det som saknas i det svenska samhället är inte den utomstående uppskattningen (vilket inte är märkbart framträdande i de flesta andra länder) utan erkännande av hans existens. I västerländska länder kan han kanske inte ogilla, men åtminstone hans närvaro är erkänns, och hans rätt till en plats i solen är tillåten. Men i Sverige nekas den utomstående rätten att existera. Endera måste han föras in i samhället, eller så måste han förklaras bort. Ofta görs detta i psykiatriska termer, så att en dissident kan pratas till att tro att han är psykiskt sjuk. Oavsett fördelarna med en sådan handling är det åtminstone mest bekvämt för ett samhälle som tror på absolut överensstämmelse. Det är ett kraftfullt vapen för att upprätthålla samhället, och genom en form av militant samförstånd uppnår den den typ av gruppering som vid första anblicken tycks kräva en apparat för diktatorisk kontroll”.

(Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Culture in the Political Armory s. 322-323.

http://eindtijdinbeeld.nl/EiBBibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf

Positiv position                                                                      Negativ position

Öppen totalitarism                                                                                   Gömd totalitarism          

                                                           Hypertabu                                     

Ibid., pp 222-223:

Om du inte visar öppet att du är en nazist är du ett inställsamt kryp

Hitler var inte bara en ledare för Tyskland i traditionen av det romerska imperiet, han var en envåldshärskare eftersom han också var den senaste väsentliga profeten i den nuvarande västerländska kulturen. Eftersom Hitler gjorde en kortfattad och nu giltig definition av det mystiska begreppet logik i ett politiskt sammanhang.

Dessutom skapade Hitler en rörelse med ritualer, symboler och uniformer för att fira denna mystiska och statiska definition av logik.

Detta innebär att det i dag bara är de modigaste medborgarna som vågar öppet visa de statiska idealen som den politiska eliten kräver av att bära sitt nazistiska emblem eller nazistisk uniform offentligt.

Modig för att medborgarna är utbildade att bara acceptera, lyda och tillbedja de statiska idealen på ett dolt sätt.
Detta betyder också att det är dessa få vågade individer som är de enda verkliga, ärliga eller äkta individerna i den nuvarande västerländska kulturen.

Alla dem som inte arbetar för att aktivt lösa upp den nuvarande terrorn eller inte ha nazistiska insignier öppet idag är slemmiga kryp som tvingar dig att acceptera, lyda och tillbedja statliga restriktioner på ett dolt sätt.

Observera om du vill lösa den nuvarande västerländska kulturen, är du verkligen  (förhoppningsvis); inte inom denna kultur.

Den tysta majoriteten av slemmiga kryper styr just nu Väst.

Det är allt. Inte mer. Inte mindre.

Och det kommer att vara så här tills det är möjligt att öppet slåss mot den nuvarande västerländska kulturen för total sadistisk terror.

Speciellt svenskt med icke-personer, lyfter upp och fetstilar i detta ur en recension nedan:

”DEN INRE CENSUREN

Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs installationsföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.”  (Ur nedan länk https://archive.org/details/DetBlindaSverige ).

Jag har själv känt och känner fortfarande stora overklighetskänslor av att jag för snart två år sedan och inför c:a 100 vittnen i öppen rättssal under pågående rättssak presenterats som Monark och proklamationen om 20 sidor de-facto är förd till rättens handlingar, men med ytterst få undantag ALLA behandlar detta som en icke-händelse.  Jag förvägras rätten att existera. 

Det är ju inte heller direkt som att detta ej har annonserats.  Över 20 000 svenskar med anknytning till kommunpolitik har informerats i mail och hundratals myndighetslådor har delgetts.  LANDETS SAMTLIGA PRESIDERANDE LAGMÄN HAR DELGETTS.  Samtliga lokaltidningsredaktioner i landet har delgetts.  Jag är en icke-händelse.  (Se vidare http://mss.lege.net/, där iallafall en del av det nyssnämnda redovisas.)

Faktum är att saken har varit uppe i regeringen för SWEDEN, KINGDOM OF, men de valde också att låtsas som att det är en icke-händelse genom att låtsas att det rörde sig om något helt annat, och sedan svara utifrån denna låtsaslek de själva uppfunnit.  Jag var helt beredd på att jag kunde ha fängslas som statssäkerhetsrisk eller så, då jag ju formellt bytt ut landets statsskick, men ansåg och anser fortfarande för övrigt att läget var och är så allvarligt att det inte fanns något annat alternativ än att agera som jag gjorde.  Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det hela skulle bli en icke-händelse.

Det ger starka overklighetskänslor att saken inte tycks känd av vänner och bekanta.  Aldrig att jag får en fråga om det.

Insåg nyss att de flesta svenskar inte förstår varför tyranni är skadligt, utan enbart manipuleras med signalering för vad ”man ska tycka” om olika saker.

https://archive.org/details/DetBlindaSverige

Det står felaktigt på länken att språket är norska.  Det är svenska.  Klipper in längre ned, med länkar till PDF, txt, m.m..

Landet har gjorts till ett slavläger.  Roland Huntford skriver i Det blinda Sverige om medeltida svensk attityd att överheten ska använda lagar för styrning utifrån DERAS politiska vilja, snarare än att lagar skulle ses som ett skydd för den enskilde, vilket är den riktiga förståelsen av lag.  Och om apparatmänniskorna som är de reella makthavarna i detta system.

Men VARFÖR är detta skadligt?

Jo, därför att apparatmänniskorna förstör kreativt enskilt skapande.  Apparatmänniskorna är själva antitesen till det som genererar sann säkerhet och sant välstånd:

Därför är tyranni skadligt:  Slavreglerna utesluter lösningar, varför resultatet blir att några ses som goda och andra ses som onda, men ingen utväg skapas.  Utvägar skapas genom de hyperdialoger som måste till, att öppet inkludera och undersöka möjligheter i sann dialog utan skygglappar, utan ideologiska eller andra blockeringar.  Det är till exempel nödvändigt att först inkludera för att undersöka möjligheter, medan [i platonismen] västerlänningar är tränade att alltid utesluta allt som de inte med säkerhet vet är fördefinierat att vara accepterat av Härskaren eller av den politiska eliten, bara för att vara på ’den säkra sidan’.  Därmed förstörs framtiden genom mental likvidering av konkret förståelse.

Det Blinda Sverige

SVERIGE SETT UTIFRÅN

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The new totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Förtrycket är inte lika öppet som under den kommunistiska diktaturen men i sak samma ofrihet och dyrkan av trygghet.

Den smygande nya totalitarism han sett under sina år här liknar de dystopiska författarna Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984 Boken är en hemsk vidräkning med den svenska mentaliteten och väckte uppståndelse när den kom ut. Den bygger delvis på anonyma intervjuer Huntford gjort med myndighetspersoner, politiker och journalister och delvis på hans studier av svensk historia.

Boken saknar källhänvisningar och har en journalistisk stil vilket gjorde att den avfärdades. Men han var något på spåren som andra utländska observatörer som tysken Hans-Magnus Enzensberger, chilenaren Mauricio Rojas och polacken Maciej Zaremba senare skulle bekräfta, svenskarnas frivilliga underkastelse under den starka staten. Kärleken till slavoket kallade Huntford fenomenet.

Sverige är hopplöst efterblivet på alla områden utom det tekniska menade han. Landet är en relik från medeltiden, en stat bestående av korporationer och kommuner, och svenskarna är ett medeltidsfolk som bara kan leva i grupp. Ordet individualism har en nedsättande klang här som i Sovjet.

Sverige har aldrig varit en naturlig del av västvärlden hävdade Huntford vidare i sin historiska analys. Dess perifera läge utanför det europeiska fastlandet, landets frånvaro av romerskt herravälde, feodalism och egentlig renässans, har gjort Sverige till ett slags halvslaviskt arktiskt rike.

Svenskar ser enligt en av riksdagens justitieombudsmän rätten till liv och skydd som något staten ska ge medborgarna snarare än en konstitutionell rätt till liv och skydd. Svenskarna är i och med detta närmast medeltida i sin bonniga förtröstan på statens gåvor och vill gärna bli omhändertagna kollektivt än att vara individuellt ansvariga.

Korporativism och modern teknologi har utvecklat landet till ett nytt slags kontrollsamhälle, en nytotalitarism. Svenskarnas förhållande till kontroll fascinerade Huntford. Han hävdade att svenskarna skulle gjort mer som ryssarna gjorde under de kommunistiska diktaten. När en underordnad kamrat fick veta från en överordnad kamrat i kommunistpartiet att en obegriplig eller farlig order skulle utföras sade den underlydande – Da Tavarish! Ja kamrat! – men utförde den inte. Svenskar däremot åtlydde allt dumt som staten bad dem göra.

Resultatet blev en foglig massa under en suverän byråkrati. Samma åtlydnad skulle långt senare återfinnas i Sveriges underdånighet inom EU, där landet ofta är bäst i klassen i att genomföra vad dumt än Bryssel hittar på.

Den socialdemokratiskt dominerade offentliga förvaltningen, den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet med dess mäktiga verkställande utskott lämnade lite manöverutrymme för en alternativ politik även om en opposition skulle väljas hävdade Huntford år 1971 vilket han fick rätt i när Fälldinregeringen tillträdde år 1976. Cirklarna av socialdemokratiskt influerade enheter inom Rörelsen och de öppna partiorganisationerna hade skapat en monolit som Huntford inte var ensam om att beskriva och kritisera vid denna tid, men få såg så tydligt och delvis djupt.

Han såg långt in i den svenska massans rädsla för och beroende av överheten, den loja svenska konformismen och tilltron till att livet kan planeras rationellt av de bästa byråkrater i folkets intresse. Huntford var inte ensam vid denna tid i att notera hur svenskarna uppförde sig så väl genom att själva reglera och styra sig utan yttre tvång och kontroll. Den franske idéhistorikern Michel Foucault levde två år på 1950-talet i Uppsala där han författade sitt genombrottsverk om osynliga men verkningsfulla disciplineringsstrategier genom institutioner, självkontroll och sjukdomsförklaringar med liknande slutsatser som Huntford hade om Sverige.

Intressant nog förebådar Huntford Foucaults sexualitetsanalys med fem år då fransmannen publicerade Sexualitetens historia del 1. Viljan att veta (1976). För båda var sexualiteten något makten gärna använder för att skapa lojalitet, befolkningskontroll och hålla människor fast i statliga moralpåbud. Att staten förespråkade fri kärlek var lika illa för Huntford som för Foucault.

Felet var inte målet med fri kärlek och sex, utan att staten styrde även över sexlivet och intima relationer. En skillnad svenskar har svårt att se, särskilt 1971 i den svenska syndens högtid. För kritiker av svensk korrekthet är Roland Huntfords bok en historia väl värd att läsa igen. Tyvärr aktuellare än någonsin.

Två pessimistiska framtidsvisioner som redan hunnit bli klassiska är är George Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Historien om den sköna nya världen trycktes redan 1932, den om år 1984 redan år 1949.

En tredje ännu inte lika uppmärksammad bok, om hur det svenska folket i dag uppfyller Aldous Huxleys alla krav på den nya totalitarismen, skrevs av den engelske författaren och journalisten Roland Huntford för mer än 30 år sedan med titeln: The New Totalitarians.

Den snabba tekniska utvecklingen i både Sverige och utomlands har redan visat i hur hög grad dessa tre böcker skrevs med profetians gåva. Böckerna förutsåg också en annan sak, vilken numera framstår som pinsamt självfallen: att naturvetenskaparnas utveckling måste framskapa en ny sorts härskarklass med förut okänd makt. De tre författarna förutsåg mänsklighetens slutgiltiga underkastelse, under en revolutionär bastardform, mellan teknisk experimentator och politisk partidirigent.

Ekonomisk trygghet i sig själv behöver nödvändigtvis inte betyda kärlek till slavoket, skriver Roland Huntford. Det krävs också andra betingelser – från de styrandes sida en djupgående förståelse mellan ekonomi och makt. Från de styrdas sida fordras underkastelse under auktoriteterna, och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen.

Det krävs också dyrkan av statens majestät. Och en förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk.

Genom hela sin historia har svenskarna konsekvent uppfyllt dessa betingelser, menar Roland Huntford. Det är därför som den teknopolitiska etablering, vilken tagit makten i Sverige genom en vetenskaplig och industriell revolution, funnit en så lättmanövrerad befolkning att arbeta med.

I Sverige har personligheten blivit undertryckt. Kollektivet dyrkas på individens bekostnad. Författaren vet vad han talar om. Han arbetade 8 år i Sverige som tidningen Observers korrespondent. Han menar att den svenska erfarenheten redan visat oss att vi står inför valet mellan teknologisk perfektion och personlig frihet. Svenskarna har valt perfektionen.

Ordet ”frihet” är i Sverige begränsat nästan uteslutande till det sexuella området. Inom varje annat område av livet har det ersatts med kollektivets och inskränkningens vokabulär, menar författaren. En jargong med fraser som ”socialt ansvar”, ”socialt välanpassad” och inskärpande av de rätta sociala attityderna bombarderar allmänheten.

Den nya socialismen finansieras med hjälp av världens högsta skattetryck. I den form som Sverige har utvecklats, verkar de nya totalitärerna med både morot och piska. Genom övertalning och manipulation.

De mycket rika kan utnyttja avdrag. Dom fattigaste får bidrag. Det har redan visat sig vara mycket effektivare än de gamla socialistiska systemet, som förbjöd själva kapitalismen, och var beroende av våld.

Roland Huntford varnar andra länder för att ta efter det svenska välfärdstänkandet. Den har tagit en aggressiv form, och begagnas i syfte att utöva ett slags tyranni genom efterhängset påtrugad välvilja; att få staten att framstå som allseende och allövervakande.

DEN INRE CENSUREN

Höstterminen år 2000 gjorde Ann Nordberg ett examensarbete i allmän rättslära vid Stockholms universitet, under handledning av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, en av den svenska juridikens lätt räknade dissidenter. Om sin handledare skriver hon:

Ett beteende uppmärksammat av Huntford och enligt honom särskilt för Sverige, var förekomsten av icke-personer. Personer som var kritiska mot staten behandlades som om de ej ”existerade”. I sin bok tillhandahöll Huntford en ingående beskrivning av fenomenet. Detta stämmer påfallande väl med mottagandet av Professor Sundbergs installationsföreläsning.

Och så här formulerade sig Huntford:

Det som saknas i det svenska samhället är inte uppskattningen av outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder) utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han väl ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han finns till, och även han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige förvägras outsidern rätten att existera.

Det är ganska länge sedan jag läste ”The New Totalitarians”. För detta blogginlägg har jag inte läst om den utan enbart utgått från Ann Nordbergs text. Gunnar Sandelin och jag har också behandlat Huntford rätt utförligt i första delen av ”Invandring och mörkläggning”.

Ann Nordbergs hundra sidor långa och mycket gedigna uppsats bär titeln ”Hade Huntford Rätt?” och handlar om ”The New Totalitarians”, Roland Huntfords kritiska beskrivning av svenskarna och i synnerhet den svenska makteliten. Boken publicerades 1971 och kom året därefter på svenska i Åke Ohlmarks något slarviga översättning, under titeln ”Det blinda Sverige”, Tema Förlag. Den översattes också till norska, danska, finska, franska, tyska och portugisiska. Det är med andra ord en spridd bok. Kanske var det allra svårast att få den utgiven i Sverige. En av de förläggare som tackade nej betecknade boken som ”farlig”. Ann Nordberg skriver:

Per Israel Gedin, dåvarande chefen för Bonnier förlaget Wahlström & Widstrand var en av dem som avböjde. Så här i efterhand har Gedin tillstått att han och andra faktiskt bedrev åsiktscensur. I sak hade Huntford fullständigt rätt, men det var något obehagligt över hans sätt att skriva /…/

Flera svenska förläggare tackade nej innan slutligen enmansförlaget Tema förbarmade sig över den. Något särskilt lyckosamt projekt blev det inte, eftersom boken enligt förläggaren utsattes för en bokhandelsbojkott.

Huntford var gift med en svenska och åren 1961 – 1974 stationerad i Stockholm, som korrespondent för den brittiska tidningen Observer. Efter att han lämnat Sverige år 1974 gjorde han sig ett namn inom polarforskningen. Men dessförinnan hällde han en rejäl skvätt ättika i den svenska sockerkakssmeten. Huntford beskrev Sverige som en lightversion av George Orwells ”1984” eller kanske Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”. Efter ett nästan 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav menade han att svensken hade indoktrinerats till att bli ett med staten. Hans mor var ryska och Huntfords uppfattning var att Sverige mera liknade andra öststater än övriga Europa.

Jämförelsen var inte gripen ur luften. Huntford behärskade ryska och hade bedrivit studier i bolsjevismens tidiga historia. Han arbetade mer som en forskare än som en journalist och det tog honom tre år att skriva ”The New Totalitarians”. De första 18 månaderna ägnade han sig åt att läsa in sig på svensk historia. Därefter intervjuade han ett åttiotal svenska beslutsfattare som till hans förvåning var ytterst samarbetsvilliga. Flera av dem blev senare förskräckta över det som Huntford skrivit och ansåg sig felciterade. Expressen skrev en serie artiklar som den 29 januari 1972 resulterade i en dementi från Statsrådsberedningen. Då protesterade Olof Palme, Ingvar Karlsson, Sven Moberg och Camilla Odhnoff under rubriken ”Det har vi aldrig sagt”.

Vad var det som var så provocerande i det Huntford skrev om svenskarna, och i synnerhet då om den svenska makteliten? Några smakprov:

Vad svenskarna begär istället är välstånd och inget annat. De har konditionerats till tron på att deras materiella säkerhet är en gåva av staten. Och de betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Språket har manipulerats på så sätt att det har blivit praktiskt taget omöjligt att ge uttryck för opposition, särskilt när det gäller staten och kollektivet.

Regeringen är mån om att överallt ha kanaler för indoktrinering och propaganda. I slutanalysen blir syftet med agitprop detsamma som hos Orwells tankepolis eller Huxleys kontrollanter: kontrollen över tänkandet.

Det var mycket få som var i stånd att känna igen indoktrineringen i den språkliga manipuleringen. I ordets egentligaste bemärkelse hade folket genomgått hjärntvätt.

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.

Det finns ett konspiratoriskt drag i Huntfords uppfattning av hur makten fungerar i Sverige. Han menar att det är ungefär trehundra personer som alla känner varandra och som tillhör ett ”spindelvävsnät” av likasinnade. De har strängt privata möten om vilka det aldrig rapporteras i massmedia. Det är där den politiska dialogen äger rum medan riksdagsdebatten mest är ”taktisk svada”. Det som möjliggör för detta nätverk att fungera och så totalt regera Sverige är samförståndsandan. Det betyder också att de fåtaliga dissidenter som finns saknar betydelse. De kommer aldrig in i maktens inre cirklar och de har rent allmänt svårt att göra sig hörda.

Svenskarna har en närmast ömsint relation till överheten och förstår därför inte demokratins innersta väsen, som är att skapa samhället genom politisk dialog: ”De är fullständigt tillfreds med att lämna landets styrelse och skötsel åt byråkraterna, under förutsättning att fasaden är korrekt klädd”.

Inte heller hade Huntford särskilt mycket till övers för svenska universitet. De var totalt kapade av socialdemokratin och vänstern och utgjorde förgreningar av den statliga byråkratin. Den akademiska friheten var bara en retorisk fras, om ens det: ”Akademisk frihet har aldrig förekommit i Sverige: oberoende universitet skulle ha förhindrat tankekontrollen och var därför inte önskvärda.” Om svenska journalister tyckte han ännu sämre. De skiljer sig från sina kollegor utomlands på följande sätt:

Behovet av att förses med ett lager godkända åsikter är ett särdrag hos den svenska pressen och övriga massmedia.

De agerar som en hjord.

De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.

Det finns ingenting av den självrannsakan och efterprövning av grundprinciperna som annars ‘plågar’ västerlandet.

Svensk press saknar den vitalitet och kritiska problemuppställning som kännetecknar den bästa anglosaxiska pressen; den är obligatoriskt samstämmig i en direkt förfärande grad – och detta i ett land där det skall härska yttrandefrihet. Pressen stöder allt som systemet bygger på; den viktigaste grundvalen är samförstånd, men den täcker allt annat också.

Det är praktiskt taget omöjligt för någon som opponerar mot regeringen att få göra sig hörd. Radio och TV har förvandlats till partiets och statens lydiga tjänare.

Bedömt uteslutande efter sina olika massmedia verkar Sverige som om det styrdes av en tolerant, manipulerande diktatur.

Medierna gör ett intryck av att finnas till för att indoktrinera en bestämd synvinkel.

Det finns ett bestämt område av tolererade åsikter, och det är litet och trångt; ve den som inte håller sig inom dess råmärken!

Det verkligt intressanta och skrämmande är att så mycket av det som Huntford skrev för över fyrtio år sedan stämmer in på dagens situation. Den stora skillnaden är att Huntford förklarar 1970-talets Sverige som ett resultat av ett långt och i det närmaste totalt socialdemokratiskt maktinnehav.

I dag vet vi att samstämmigheten och den totalitära ambitionen sträcker sig över partigränserna. Det är absolut ingen förbättring. Det gör bara en verklig opposition inom systemet svårare. Den enda politiska opposition av betydelse som finns i Sverige kommer som bekant från Sverigedemokraterna. Den utlöser onekligen skrämmande politiska reaktioner, inte minst när det gäller uppfattningen av vad demokrati är. I Sverige handlar demokrati inte om folkets vilja utan om värdegrunden. Eftersom Sverigedemokraterna inte delar de övriga riksdagspartiernas värdegrund, så beskylls de för att vara odemokratiska – ja till och med fascistiska (eller nyfascistiska). Att de är framröstade i demokratisk ordning och att deras partiprogram inte innehåller några som helst avsteg från demokratins principer är irrelevant.

Detta är det totalitära tänkandets kärna: demokrati handlar inte om att respektera folkets vilja utan om att folket måste tänka rätt. För att få dem att tänka rätt behövs det en massiv propaganda. Som Expressen konstaterade i sin artikelserie om Huntfords bok i januari 1972: ”TV, radio och press likriktar oss.” De som inte är mottagliga för denna propaganda. Ja, de är helt enkelt odemokratiska. Då är det dags för journalistflocken att veva igång nyspråket: fascistrasistnazist … Eller som Huntford skriver om journalisterna:

I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi … De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker. Följaktligen har de utvecklat ett slags hämning, som ryssarna kallar ”den inre censuren”, vilken skär till uttrycken för deras tankar efter de dominerande synpunkterna.

SVERIGEKRITIKENS OPUS MAGNUM

”Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter ”Drabbad av Sverige” och är skriven av Marianne Alopaeus.

Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter, till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser förslösades.”

Marianne Alopaeus om den svenska av socialdemokrater skapade familjepolitiken:

”Upp i ottan för att få halvsovande småungar vakna, tvättade, matade, klädda och iväg till dagis – där de skall vistas i en bullernivå jag inte fattar att de eller någon vuxen klarar – hämta dem efter arbetstidens slut, handla mat, hem och laga den, mata barnen, lägga dem.

För sådant fordras en fysisk och psykisk robusthet jag aldrig haft och med förundran iakttar hos andra. Hur orkar de? Klappar de aldrig ihop? Att mammor och småbarn tvingas till en så stressande tillvaro är kanske nödvändigt av privatekonomiska skäl. Men kalla det inte välfärd! Åtminstone inte för barnen.”

En annan viktig bok är ”The New Totalitarians” av Roland Huntford, översatt 1972 till ”Det blinda Sverige”, till danska ”Fagre nye Sverige”. Han skriver: ”I västerländsk kultur beror individens säkerhet på lagens höghet och välde, men i Sverige baseras den på den sociala välfärden.”

Hade Alopaeus och Huntford rätt? När ska vi ta av oss skygglapparna och granska vårt heliga folkhem? På papperet har vi parlamentarism och har valt en ny regering, men har den vilja att ändra på något? ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin.”

Nu ställs välfärdsstaten inför stora utmaningar genom den stora invandringen från mindre utvecklade länder. Regeringen borde både bromsa invandringen och hejda förvandlingen av medborgarna till bidragsmottagande klienter.

Vad händer om till exempel föräldrapenningen försvinner? Utan alla bidrag skulle skatten minska åtskilliga tusenlappar varje månad, pengar vi kunde lägga undan till barnafödande. Om vi kunde släppa vårt omyndigförklarande av oss själva. I själva verket skulle det bli mer pengar över än nu. Du skulle till och med uppnå verkligt välstånd i stället för att leva med illusionen att samhället alltid tar hand om dig, en lättsinnig attityd som gör att du till slut hamnar hos kronofogden. Välfärd är inte samma sak som välstånd. Välfärd är socialdemokratiskt nyspråk för höga skatter och bidrag.

Vi har blivit indoktrinerade att tro på vår egen förträfflighet. Indignationen blir stor om någon har avvikande åsikter. Alla ska tycka likadant, till exempel den absurda ståndpunkten att de muslimska invandrarna kommer att överge sin hederskultur bara de får tillräckligt mycket omvårdnad av socialstaten.

Kanske medias politiska korrekthet börjar få sprickor i kanten, åtminstone tillfälligt i samband med de senaste muslimska terrordåden. Fantastiskt att det finns journalister som vågar vara en liten smula öppenhjärtiga, det är vi inte vana vid. Men när får vi se någon handlingskraft från regeringen?

EN BOK SOM FORTFARANDE ÄR AKTUELL OCH SOM ALLA SOM ÄR INTRESSERADE AV POLITIK ELLER NUTIDSHISTORIA BORDE LÄSA

Jag har läst en del böcker med anknytning till fascismen den senaste tiden. I någon av dem hittade jag en referens till en bok om Sverige på sjuttiotalet vid namn The New Totalitarians, eller Det blinda Sverige som den svenska översättningen heter. Den finns inte i nytryck längre, men jag hittade en begagnad kopia på Amazon.com. Nu har jag läst ut den och måste säga att det är den intressantaste bok jag har läst på flera år.

Författaren Roland Huntford var den brittiska tidningen The Observers skandinavienkorrespondent. Han lärde sig norska för att kunna läsa Ibsen på orginalspråk, och verkar ha nått en hyfsad nivå även i svenska. Boken är dock skriven för en engelskspråkig publik.

Sverige hade en mycket mer framträdande roll i världspolitiken i början på sjuttiotalet än idag, och framställdes ofta som en framgångssaga och alternativ till både kapitalismen och kommunismen. Svenskarna var ännu mer övertygade än idag om att de levde i det bästa landet i världen. Vilken chock det måste ha varit när Huntford skrev en bok som varken smickrade eller hyllade oss, utan tvärtom varnade omvärlden för att de kunde bli som oss om de inte ändrade kurs!

Boken förefaller vara skriven i något sorts återhållet raseri, vilket märks tydligast i hans ensidigt negativa tolkning av den svenska historien och den svenska folksjälen. Han menar att vi alltid har varit en isolerad avkrok befolkad av bönder som undergivet böjde på nacken för varje statligt dekret, och att upplysningens idéer aldrig fick fäste i folkdjupet på grund av vår isolation och efterblivenhet. Alla tecken på kontakt med omvärlden, såsom handeln med Hansan, svenska språkets stora andel tyska låneord, vikingarnas resor eller emigrationen till Amerika förminskas konsekvent. Svenskarna som folk kallas för intellektuellt och kulturellt efterblivna boken igenom, ja rent av för dumma. Han skriver också att vi i modern tid inte har kommit med något eget utan bara har kopierat och förfinat idéer och uppfinningar som tagits fram i andra länder, som om Tetrapak, Alfa Laval eller IKEA aldrig hade existerat. Strindberg bortförklaras med att han var för avvikande för att kunna klassas som en riktig svensk! En intressant sak i sammanhanget är dock att synen på den svenska befolkningen som efterbliven återkommer många gånger även i citaten av de ledande svenskar han intervjuar.

Men även om boken verkar vara skriven med ett övermått av känslor så måste man ta den på allvar, för det verkar sannerligen inte finnas någon brist på argument som talar för hans teser om sjuttiotalets Sverige. Hans kritik är verkligt fundamental och omfattar hela samhället — allt från svenskarna som individer till samhällets, demokratins och statens uppbyggnad.

Han tar avstamp i Aldous Huxleys berömda dystopi Brave New World, som beskriver ett framtida totalitärt samhälle där inget våld längre behövs för att upprätthålla diktaturen eftersom medborgarna på olika sätt har manipuleras till att stödja den. Här har vi förklaringen till bokens engelska titel The New Totalitarians — han menar att Sverige var Brave New World i verkligheten: ett samhälle där staten är total och allomfattande, men inget signifikant motstånd existerar och den så kallade oppositionen bara invänder mot detaljer. När han skrev detta hade Socialdemokraterna regerat oavbrutet i 40 år, en bland västländer anmärkningsvärt lång tid.

För att belägga detta går han igenom olika sätt på vilka han menar att ”arbetarrörelsen”, dvs Socialdemokraterna, LO och med dem lierade organisationer har manipulerat svenskarna. Det främsta verktyget är den korporativa staten, som är så omfattande och penetrerar moder Svea så djupt att det hade gjort Mussolini grön av avund. Tack vare att många skenbart fristående organisationer fått statliga funktioner eller tillsatt företrädare för arbetarrörelsen i sina ledningar kan de användas av socialdemokratiska regeringar för att föra upp saker på agendan på ett sätt som får det att se ut som om frågan väcktes bland gräsrötterna eller av någon oberoende expertgrupp. Sedan kan regeringen efter en skendebatt ”ge med sig” och genomföra förslaget.

En av de intressantaste sakerna med boken är de många citaten av ledande svenska politiker och beslutsfattare. Vana som de var vid hyllningar från omvärlden och med den tidsanda som rådde så var de stolta över vad de hade gjort och medgav villigt agendan — hur allt från vilka pjäser som sattes upp på Dramaten till formen för undervisningen i skolan eller vilken sorts bostadshus som byggdes beslutades utifrån det övergripande målet att krossa all individualitet och främja kollektiva former (tillägg: de flesta intervjuobjekt uppgav efter att boken kom ut att deras ord hade blivit förvrängda och att citaten i många fall var direkt felaktiga).

Trots att jag har läst mycket om politik och historia och har hört en del av kritiken förut så blev jag överraskad av hur djupt den gick. Min syn på den svenska demokratin skakades om ordentligt. Det här är en bok som fortfarande är aktuell och som alla som är intresserade av politik eller nutidshistoria borde läsa.

VÅRA SVENSKA MEDIER

Roland Huntford, född 1927 i Kapstaden, är en brittisk journalist, historiker och författare. År 1971 utgav han boken ”The New Totalitarians”. Det var en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling. Åke Ortmark gjorde den svenska översättningen 1972. Boken hette då ”Det blinda Sverige”. Jag arbetade då på stadsbyggnadskontoret och jag kommer ihåg att innehållet debatterades livligt på kafferasterna. Som planerare var vi alla intresserade av utvecklingen i Sverige.

Roland Huntford ansåg att i Sverige skiljer sig media från andra västerländska stater genom att formera, d.v.s. forma opinionen istället för att informera medborgarna. Roland Huntford hade intervjuat TV2 chefen Örjan Wallquist som menade att svenskarna är ”intellektuellt primitiva och underutvecklade” och därför behövs medier som formar deras åsikter. Det var en mycket livlig diskussion på SBK och rastens längd översteg sannolikt de obligatoriskt tillåtna tolv minuterna.

Huntford ansåg att SVT och övriga media såg det som sin uppgift att övertyga svenskarna om att vi var världens lyckligaste folk och att den svenska staten var överlägsen den defekta omgivningen. Olof Lagercrants, han som talade sig varm om Maos Kina, utvecklade det ytterligare och sa ungefär så här: Det går inte i ett litet land att individer sticker upp med egna synpunkter, det är gruppen som räknas, kollektivet, och då svenskarna reagerar gruppvis är de lätta att påverka, de är formbara.

När Olof Palme blev utbildningsminister förvandlades SVT till ett politiskt redskap, genom att personer som var partivänliga fick höga poster inom de administrativa och produktionsmässiga funktionerna, det gäller att ha kontroll. Hela den svenska klanen av informatörer, kommentatorer, vägledare, kulturarbetare och uppfostrare uppträdde som en kollektiv enhet. Vi var världsbäst och vi åkte ut i världen för att tala om för andra hur de skulle lösa sina problem. En del som varit ute och rest och sett sig om, kom tillbaka med delvis en annan uppfattning, det fanns faktiskt andra länder som inte var så dumma.

Huntford hade en skarp analytisk förmåga, han kunde tränga igenom alla vackra ord, och han såg helheten. Vi som levde mitt i händelsernas centrum kunde inte riktigt förstå hur vi sakta men säkert föstes in i en fålla på grund av den ständiga pågående indoktrineringen genom media, det var inget annat än droppen som urholkade stenen. Detta var på sin tid Göbbels specialitet i Hitlers tusenåriga rike, han såg till att de rätta filmerna producerades. Vi i Sverige fick ”Nyfiken blå och gul” mfl.

Idag har vi en situation som påminner om den på 70-talet. Nu skall vi bli världsbäst på invandring. Miljöpartiet, i samförstånd med moderaterna, styr media så att invandrarkritiska synpunkter har svårt att komma fram. Meningen är att vi skall fostras, som på 70-talet. Vi tvingas därför att söka upp andra nyhetskällor för att få reda på hur det står till i kungariket Sverige. Jag kommer antagligen göra en del research i ämnet med risk för att bli kallad för rasist, stor sak i det. Jag anser att det är angeläget för Sverige, alla skall får reda på så mycket som möjligt för att själva kunna ta ställning, det är liksom demokratins idé. Man säger att det är bra för Sverige med invandring, det berikar landet säger statsministern, men är detta hela sanningen?

”FOLKET SKALL FOSTRAS” — SVENSKARNA, NYTOTALITÄRER?

”Det svenska läget är skarpare totalitärt än det ryska”, skriver han redan i förordet till sin bok.

Huntfords bärande tanke var att allt svenskt liv anpassades för att stödja regeringsmaskineriet. Välfärdssystemet var kallt och effektivt men passade det fogliga svenska kynne som Huntford ansåg sig kunna iaktta. Han gick så långt att han kallade svenskarna för ”nytotalitärer” och ”ett medeltidsfolk som lever endast såsom medlemmar av en grupp”. I Sverige behövdes ingen yttre diktatur, det gick bra i alla fall eftersom svensken, så länge han erbjöds stugvärmen tillsammans med flocken, kysste sina bojor, allt under det han kastade tacksamma blickar mot det byråkratiska himlavalvet.

SVERIGE SKÄRSKÅDAT

Det blinda Sverige 1972 är en översättning av The New Totalitarians som 1971 utgavs av den brittiske journalisten och historikern Roland Huntford (svensk översättning av Åke Ohlmarks). Boken är en översikt över Sveriges sociala och historiska utveckling, där Huntford kritiskt jämför den snabba sociala omvandlingen i Sverige under 1950- och 1960-talen med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932).

Huntfords huvudtes var att Sveriges socialdemokratiska arbetarparti förlitat sig mindre på våld och hotelser, som de gamla totalitära staterna gjorde, utan snarare på smygövertalning och mjuk manipulation, på social ingenjörskonst. Inverkan av staten blev tydligt i de mest privata angelägenheter, i områden som tidigare inte nåtts av politisk kontroll. Den sexuella revolutionen i Sverige fungerar som ett surrogat för frihet. Sex hade blivit en ställföreträdande passion för ett samhälle i övrigt instängd i tristess och socialt påtryckt samförstånd av politisk korrekthet påtvingat på folket av de styrande, som kännetecknar det svenska samhället.

MER PROFETISKT än ORWELL

Roland Huntfords ”The New Totalitarians” är en bok som är mycket mer profetisk än George Orwells ”1984”. Huntfords bok, som är skriven för flera decennier sedan, har förutsett exakt vilken typ av ”mjuk totalitarism” som förbättrar väst i dag. Den svenska modellen är den för en kraftigt beskattad, byråkratisk, totalitarism där ”samförstånd” uppnås genom att stryka oliktänkande, etablera olagliga men mycket verkliga tanke- och talgränser, tvinga alla att tänka lika och uppträda lika och motverka individualitet vid varje tillfälle. Situationen har förvärrats mycket av blomningen av en psykopatisk feministisk rörelse med idiotiska kvinnor som felaktigt definierade varje koncept från ”våldtäkt” till det du säger.

Den genomsnittliga svensken lever bokstavligen i en mental tvångströja. Samma sak händer utanför Sverige där svensk socialistisk skatt och reglerar allt från finans till tanke och beteende nu blomstrar överallt. Detta var just att komma igång på Huntfords dag men nu är det på väg. Läs boken – och bäva för framtiden.

DEN VERKLIGA SVERIGE

En lysande bok. Huntfords insikter har blivit realiserade och inte bara i Sverige utan i Skandinavien i stort. Frågan blir, vad är den rätta balansen mellan frihet och individuell tanke kontra säkerhet som ges av en regering som tar över detta ansvar. Huntford kartlägger hur detta hände i Sverige, hur svenskarna genom århundraden har blivit försedda med sömnpromenader och vad de har tappat i processen att ge upp sina liv till en ”välvillig” byråkrati som fattar livets beslut för dem. En bra läsning och aldrig mer lämplig än nutiden, eftersom den svenska regeringen kräver en invandringspolitik som de flesta svenskar inte kan klara av.

SKRUVNING AV ”DEN SKANDINAVISKA MODELLEN”

Den här boken gjorde ett stort intryck på mig när jag läste den som en ung socialistisk liberal i mina mitten av 20-talet fortfarande förälskad av den mycket beprövade ”välvilliga socialismen” i det ”skandinaviska systemet”. Huntford, en historiker som är mest känd för sitt arbete med polarutforskning, tog en polemisk omväg med ”The New Totalitarians” för att skriva en blåsig kritik av det svenska systemet, som han hånade som själslös ”mjuk totalitarism” mer besläktad med Huxleys _Brave New World_ än de stalinistiska monströsiteterna i Östeuropa och fd Sovjetunionen vid den tiden. Skarpt och osentimentalt dokumenterar Huntford noggrant och ilsket hur det svenska systemet, som presenterades otvetydigt av de flesta på vänstern som bevis på att ”socialismen fungerar”, gjorde lite mer än att skapa ett sterilt, andligt karga samhälle befolkat av en foglig, hyperkonformistisk befolkning . Med det ”svenska experimentet” som nu uppenbarligen håller på att slutas i slutfasen när det når allt mer bisarra och karaktäristiska ytterligheter i sin räckvidd för egalitärism samtidigt som den attackeras med massiva vågor av oassimilerbara tredje världens invandrare, visar sig denna bok inte bara vara försiktig, men också i tid. Det är synd att den är utskriven med tillgängliga kopior till synes endast tillgängliga till ett enormt uppblåst pris, men en kopia borde finnas tillgänglig från ett anständigt universitetsbibliotek.

KÄLLOR
https://morklaggning.wordpress.com/2014/12/27/den-inre-censuren-2/
http://everykindapeople.blogspot.se/2007/07/sverigekritikens-opus-magnum.html
https://randig.wordpress.com/2009/09/27/det-blinda-sverige/
http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Vara-svenska-medier/
https://morklaggning.files.wordpress.com/2014/05/invandring-och-morklaggning-karl-olov-arnstberg_gunnar-sandelin_2014-04-29.pdf
https://www.flashback.org/sp58456150
http://eindtijdinbeeld.nl/EiB-Bibliotheek/Boeken/The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden___1980_.pdf
https://www.amazon.com/new-totalitarians-Roland-Huntford/dp/0713902604/ref=cm_cr_arp_d_product_top?ie=UTF8
https://sv.wikipedia.org/wiki/Totalitarism

Fritextsök nedan för ABF

Jag har insett att ABF skapades för att implementera Rand Corporations The Delphi Method i Sverige.  Begränsandet av demokratin är alltså avsiktlig.  Jag har skapat nedan ett utdrag kring ordet outsider i bokens text.  Förekomster av ordet outsider är också fetat nedan.


Roland Huntford, The New Totalitarians, selektering på ”outsider”, mitt filnamn  The_New_Totalitarians__Brave_New_Sweden__1980__outsider__plus_minus_edited_words_of_context.txt

/–/

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); The Historical Background, pp. 26-27:

Sverige hade nu tydligt fördjupat sig i Östeuropa. John övertalade den polska dieten att anta Sigismund, hans son av Katarina Jagellonica, som kung. Med Sigismund också arvtagare till den svenska tronen arbetade Johan mot en union av Sverige och Polen som sedan kunde ta upp vapen mot Ryssland. Efter Johans död 1592 åkte Sigismund till Sverige. Men Sigismund, en katolik, fann ingen sympati bland de oföränderliga lutherska som styr landet. Efter några olyckliga år återvände han till Polen och facket upphörde. Hans farbror, hertigen Karl (en son till Gustav Vasa), steg upp tronen 1603 som Karl IX och fortsatte sina bröders attacker österut. Besegrad av den formidabla polska kavallerin vände Karls sig från Polen till Ryssland. Vid den tiden genomgick Ryssland en av hennes återkommande perioder av anarki, inbördeskrig och rivaliserande pretendent till tronen. Det var ett välgörande ögonblick för utomstående med fingrarna i den ryska pajen. Sverige och Polen avancerade var och en tsar. Svenska och ryska trupper tog sig in i Moskva 1610 för att hjälpa Tsar Basil. Strax därefter besegrades svenskarna och Basil deponerades av en polsk armé. 1613 samlade ryssarna, som kretsade mot utländska pretenders indignitet, runt Michael Romanovs nationella figur. De attackerade svenskarna, som, när de kände svårigheter framåt, omedelbart inledde förhandlingar. Resultatet blev freden för Stolbova, 1617, där Sverige förvärvade Ingermanland och Kexholm, territorierna i slutet av Finska viken. Sverige var nu en ledande baltisk stat och en styrka bland slaverna; hon var på väg att bli en europeisk makt.

* Statens Sverige och dess kungars sätt kan mätas av legenden om att giften administrerades i ärtsoppa.

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Företagsstaten, s. 114-116:

Du förstår, en del av villkoren för övertagandet är att samhället kommer att representeras både i styrelsen för den nya statliga detaljhandelskemistorganisationen och även i styrelsen för de nationaliserade tillverkningskemisterna. Tidigare hade föreningen inget direkt uttalande om driften av butikerna, och nu kommer det att göra det. Och sedan har vi garanterats stora statliga subventioner för forskning och professionell administration, så att vi ekonomiskt kommer att bli bättre. Sammanfattningsvis kan man säga att ägarbytet definitivt har varit en fördel för samhället, även om det kan irritera några kemister. ’ Affären av kemisternas nationalisering kan betraktas som en skamlig kränkning av dietens integritet, en grov kränkning av det konstitutionella förfarandet och överträdelsen till en förstklassig skandal. Men bara av en outsider. För den svenska allmänheten och medlemmarna i dieten var det inget ovanligt. De accepterade det utan att knorra, och pressen, som kan förväntas gråta förödelse över en sådan fråga, rapporterade bara villkoren för nationalisering med frigöring av en uttråkad kroniker. Oppositionen, som kan ha förväntats utnyttja frågan, agerade aldrig; för dem handlade det om omröstning och görs med det. Således en liberal politiker i ett ögonblick av privat bekännelse: ’Strikt talat hade regeringen agerat okonstitutionellt. Men det är en viktig punkt. Och jag känner mig inte så starkt för det.

Åh, jag vet att jag är parlamentariker och jag borde stå upp för konstitutionen och allt detta. Men tja, dieten är svag, och byråkraterna är starka, och det är så saker är. De flesta är helt nöjda. Men jag måste säga att jag föredrar det engelska sättet att göra saker: med ett starkt parlament där M.P.s fortfarande har något att säga till i landets drift.’ Och här är vad en tjänsteman i en socialdemokratisk organisation hade att säga: ’Det var ingen mening med en debatt i dieten, eftersom nationaliseringen av kemisterna redan hade beslutats i princip. Först av allt hade de unga socialisterna agiterat för nationalisering, sedan gick de andra populära organisationerna överens, och partiet accepterade det. Det innebar att folket ville ha det. Jag kan säga er att finansministeriet hade arbetat med detaljerna länge innan vi var redo att berätta för allmänheten. När allt var avgjort kunde vi låta dieten rösta. ”Jag menar, det är vad demokrati handlar om, eller hur? Du gör saker genom de populära organisationerna. ’

De populära organisationerna visas inte bara som instrument för demokrati, utan som personlighetens skapare. ”Du måste tillhöra en organisation,” sa samma tjänsteman, ”för att ha en referensram.” Detta uttrycker mycket lämpligt svenskens inre tvång att ta emot gruppen. Det ligger den svenska företagsmentaliteten i ankaret. Det är inte begränsat till något parti, och politikerna bestämmer bara gruppens natur. Affärsmän och industrimän med de mest oklanderliga liberala principerna accepterar företagsidén lika hängiven som de hårdaste fackföreningarna bland deras anställda.

En ledande tjänsteman i Industriföreningen har detta att säga om sina medlemmar (om han verkar kritisk, förvirrad och på vissa sätt en utomstående bland sina egna landsmän, beror det på att han känner ”Västeuropa väl och har bott i USA): ”Inom industrin finns det en önskan hos enskilda företag att delegera en hel del, särskilt medborgerliga uppgifter, till deras centrala organisation. Det finns en vilja att vända de flesta frågor till kollektiv behandling.” Jag gillar det inte. Det måste finnas lite initiativ åt det enskilda företaget. Men svenskar är rädda för att egga upp till en åsikt mot konsensus, och av den anledningen tycker jag att det är svårt, nästan omöjligt, att få affärsmän att tala ut. Deras inställning är att där är alltid en expert som kan komma med rätt åsikt. ’ Företagsorganisationer har grävt djupt in i vardagen, det är ett villkor för försäljning av alla hus som är byggda eller köpta med kommunala lån (och de flesta är så finansierade) att köparen går med i den lokala husägarföreningen.

* Sveriges Akademikers Centralorganisation – Svenska universitetets kandidatcentralorganisation.

/ – /

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Agitprop and the Perpetuation of the Regime, s. 153-158:

Läroboken för den kursen presenterade Amerika som verkets skurk, inte bara i Vietnam, utan på alla områden där en kataristisk bogeyman var användbar. Således var farbror Sam kopplad till de osocialistiska oppositionspartierna genom antydan att de bara fanns med tillstånd av dollaröverföringar. Poängen hamrades hem av en form av rå men effektiv tecknad film som tydligt härrörde från bolsjevikens propagandakonst i Ryssland på 1920-talet. Effekten av ABF beror på ett rykte för ofelbarhet. Det här kan vara en truism, men det räcker till stor del det accepterade målet för arbetarrörelsens ledare. Sven-Erik Stahre, studierektor vid ABF, har sagt att ”det finns en viss vördnad för det arbete som utförts i en studiekrets”. För att illustrera punkten berättar han följande anekdot: ”Vid ett visst fackföreningsmöte krävde en kommunistisk talare en löneökning på femton procent, medan LO hade sagt att fem procent skulle räcka. Han försökte tydligt underminera det officiella fackliga ledarskapet, och det blev en lång tystnad efter att han hade slutat tala. Slutligen steg en obskyr medlem av publiken, en vanlig arbetare, och höll i handen en av våra studiecirkelböcker när han gick upp till podiet. ”Jag har varit i en studiekrets,” sa han. ”Och jag kan se att fem procent räcker.” ”Och det slutförde diskussionen. Eftersom ni förstår, kommunisten hade inte tillhört en studiecirkel, och därför, såvitt publiken berörde, var inget argument möjligt. ’

Det kan verka konstigt att en ledare för systemet ska vara så uppriktig. Men för det första, för svensken i myndighet, finns det inget medvetet fel på ett sådant sätt att tänka. Och för det andra är det den typen som han aldrig öppet skulle diskutera bland sitt eget slag. Dessa förklaringar och sådana anekdoter är reserverade för en utomstående som undersöker de svenska institutionernas funktionssätt. Bland svenskar är sådana ämnen tabu; de accepteras noggrant, men att uttryckligen nämna dem skulle vara att äventyra systemet. Det är som ett trollande trick. Om du förklarar hur det görs, förlorar det effekten.

Det räcker inte för att en regering kontinuerligt återförs till sitt kontor. Om den ska härska måste den följas underförstått. Det är naturligtvis en av svårigheterna med konstitutionell demokrati. Lagstiftarens beslut och verkställande kommandon, inte sällan grundare på den populära oppositionens stenar. Ödet för Labour-regeringens löne- och inkomstpolitik i England är ett exempel. Det är fördelen med det svenska systemet att sådana hinder för statens effektiva drift har tagits bort. I detta arbete har ABF en viktig roll att spela. Det fungerar inte bara för att vinna seger, utan det främjar regeringens uppgift. Det gör det genom att konditionera sina medlemmar till lydnad och genom att förneka obehagligt politik. Detta illustreras väl genom ansökan till arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens funktion, och verkligen arbetarrörelsens styrka, beror på en absolut respekt för kollektiva beslut. Som grund för deras politiska instruktioner främjar ABF:s studiecirklar kollektivets överlägsenhet. Deltagarna får lära sig att, när ett beslut har fattats, nödvändigtvis är all ytterligare diskussion i slutändan och att det, oavsett deras känslor, är deras skyldighet att underkasta sig gruppens vilja. Men eftersom studiecirkeln är utformad för att ge mottagna åsikter utseendet på slutsatser som personligen uppnåtts, så övertalas individen att acceptera gruppens vilja som sin egen. Även om en person börjar med att motsätta sig en majoritetsuppfattning, kommer han att rena sig från tidigare invändningar och anta den åsikten som sin egen så snart den formellt har fastställts.

Genom en slags konditionerad reflex framkallas denna form av undergivenhet bortom studiecirkeln genom denna fras: ”Beslutet har fattats på ett demokratiskt sätt och accepterat av majoriteten.” Citerad alltid i samma ordalydelse har den kraften i de liturgiska sången av buddhisternas O Mane Padme Hum; det behöver inte nödvändigtvis förstås för att producera ett visst sinnestillstånd. Det här är inte svammel från Utopia; de är fakta i det svenska livet. En särskilt viktig tillämpning av dessa villkor på arbetsmarknaden är vad gäller löneavtal. I själva verket gör ABF mycket besvär för att stimulera respekt för sådana avtal, som en följd av deras allmänna undervisning om respekt för gruppens beslut. Det är viktigt på arbetsmarknaden att göra osmaklig politik som är acceptabla för rang och fil, eftersom landets ekonomiska hälsa ofta kräver oönskad lönebegränsning. Även om fackföreningsledare accepterar detta, skulle de vara maktlösa utan deras medlemmars samtycke.

Om inget annat, såsom exemplifierats i Herr Stahres anekdot, skulle det ge fientliga agitatorer, mestadels kommunister och syndikalister, en fantastisk möjlighet att undergräva facklig disciplin. ABF predikar därför ständigt och med all sin kraft nödvändigheten av att moderera lönekrav och begränsa ökningar. Den vanliga attacklinjen är att förklara att, om inte lönen är relaterad till produktiviteten, inflationen klättrar och köpkraften sjunker, så att varje ökning kommer att avlägsnas av stigande priser. Så bra gör ABF sitt jobb att den svenska arbetande befolkningen i stort sett har tagit tag i denna elementära ekonomiska sanning. I god tid kommer ABF att informeras om den tillåtna löneförhöjningen, så att dess undervisning kan anpassas till kraven i den särskilda omgången av centralförhandlingar.

Om detta arbete lyckas – som vanligt – skonas LO för onödigt tryck underifrån. Följaktligen är det lättare att överväga nationella intressen, i motsats till medlemmarnas omedelbara oro, i de centrala löneförhandlingarna. Det är svårt att överdriva ABF:s tjänster för att säkerställa lönebegränsning utan tvång; det är lätt att visa hur katastrof följer var organisationen misslyckas. I tre månader i början av 1970 var Sverige underhöll till en vildkattsstrejk av 3 000 gruvarbetare i de norra järngruvorna runt Lapplands staden Kiruna. Det var inte det första olagliga stoppet av arbetet sedan undertecknandet av Saltsjöbadenavtalet, men det var det största och allvarligaste. Tidigare vildkatt-strejker hade varit små och sporadiska, väl inom gränserna för ofullkomlighet som ingick i alla institutioner födda av Man. Men Kirunas missnöje slog till rötterna i systemet, eftersom fackföreningsledningen hade blivit avvisad grossist. Förståeligt nog var regeringen djupt störd. Hade infektionen spridit skulle ekonomin ha blivit hotad av kollaps. Både de statliga järngruvorna och LO var överens om att strejken berodde på en misslyckad facklig disciplin. Detta är mardrömmen för arbetarrörelsen, för av den disciplinen beror inte bara arbetsmarknadens och den nationella ekonomins funktion, men partiets omröstning. Det är socialdemokratiska dogmer som valstödet vilar på fackföreningarnas psykologiska dominans. Om disciplinen skulle vissna på butiksgolvet skulle det också göras vid valurnan. Av olika skäl hade ABF inte kunnat göra sitt jobb ordentligt i Kiruna. Lokala parti och fackliga tjänstemän hade utbildats otillräckligt och dessutom hade starkt kommunistiskt inflytande försvagat arbetarrörelsens inflytande. Följaktligen avyttrades gruvarbetarna inte för att acceptera lönebegränsning. Och för att möta allt hade gruvarbetarförbundet fallit i svaga händer. Regeringen insåg att för att blanda sig i skulle de leka med elden och överlämnade affären till fackföreningarna. LO började med att ersätta den olyckliga sekreteraren för gruvförbundet med en tillfällig nominerad med större förmåga. Därefter skickades LO-representanter med erfarenhet av propaganda på butiksgolvet till Kiruna som en slags agitprop expeditionsstyrka. Inom en månad eller två hade de återhämtat sig och återupprättat tillräcklig facklig disciplin för att få slut på strejken. Därefter var allt som återstod att tillåta de strejkande, eller snarare deras ledare, ett sätt att rädda ansiktet. Detta gjordes genom att legalisera strejkkommittén genom att förvandla den till en förhandlingsdelegation infiltrerad av officiella fackliga företrädare.

Delegationen genomförde sedan fredssamtal med arbetsgivarna och gradvis återinfördes normaliteten. Men skadan hade skett. Vid det allmänna valet sex månader senare, i september 1970, förlorade socialdemokraterna många röster i norra Sverige till kommunisterna. Grundläggande var dock att arbetarrörelsen var sund. Den hade varit mycket rädd men inte skakad och hade motståndskraften för att hantera sina egna brister. I en mening var Kirunastrejken den minst obehagliga av de tillgängliga alternativen, eftersom den förde problem i det fria. Den svenska arbetarrörelsen har aldrig någonsin akut fruktat farorna för undertryckt missnöje, eftersom den lätt visar sig vid valurnan. Att förhindra detta är en annan skyldighet för ABF. Den genomförs genom att uppmuntra människor att uttrycka sin ogillar, så att känslor kan bli oskyldigt lättade med ord, innan de förvandlas till handlingar som är partiklar. Enligt Stahres ord: ”Det är mycket viktigt att undvika inartikulerat missnöje, eftersom det är mycket farligt för politisk stabilitet, och det hotar den sittande regeringen.”

Av den anledningen är en av de viktigaste saker som en studiecirkelledare måste lära sig är att lyssna. På detta sätt kan han mäta elevernas oro och bilda en idé om vad som har förtjänat deras missnöje i partipolitiken. Hans plikt är då att koaxera dem för att uttrycka sin kritik. Till varje pris måste han förhindra att känslorna tappas upp. Bland svenskar är detta ofta nödvändigt och alltid svårt, eftersom deras natur är att föda, att sköta förbittring och att ha svårt att rationalisera kritiska tankar. Studiecirkeln gör det möjligt för kritiker att göra sina röster hörda, så att de istället för att gå med i oppositionen kan fungera i arbetarrörelsen. På detta sätt upprätthåller ABF en mycket nödvändig dialog mellan ledarskap och arbetarrörelser. ABF handlar med andra ord om att undvika förflyttning av arbetarrörelsen och dess medlemmar. Vid utformningen av policy är studiecirkeln av ovärderligt värde. Genom ett system med kontakter mellan den centrala ledningen och ABF:s studiekretsledare finns det ett sätt att mäta både allmän opinion och känslorna från arbetarrörelsen. Anpassningen av policyer och reaktioner på nya

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Ekonomisk säkerhet och politisk servitude, s. 172-174:

Motstånd, i ordets normala mening, gäller inte riktigt svenska förhållanden. Icke-statlig fraktion är en närmare tillnärmning till sanningen. För den nationella avskyvärdet för konfrontation sträcker sig även till lagstiftaren, och oppositionen krymper från att motsätta sig. Den söker konsensus och böjer sig för administrationen. Efter de allmänna valen 1973, med parlamentariska styrkor i låst läge och socialdemokraterna oroliga, lovade inte Oppositionspartierna krig och vässade sina knivar för mordet. De återkallade, intimerade samarbetet för att rädda statsministerns förlägenhet för en kamp. Deras beteende förklaras av rädsla för kontroverser och förändringar. De personliga hämningarna mot förändring är utomordentligt kraftfulla.

Ta frågan om en skollärare vars personliga övertygelse, klass, familj och bakgrund övertalar henne att rösta som konservativ: ”Min anledning försäkrar mig att det är vad jag borde göra. Men jag kämpar för att följa min anledning. Jag har dåligt samvete, förstår du. Jag godkänner inte vad regeringen gör – politiskt. De förstör alla värden jag tror på. De förföljer individen och bygger upp kollektivet. Så jag måste rösta emot dem. Men sedan försöker mitt samvete stoppa mig. Jag känner att vi har det så bra, livet är så enkelt, vår levnadsstandard stiger – jag har ingen rätt att rösta mot regeringen som ger oss allt detta. Jag känner att jag förråder mina medborgare. Jag antar att det är ett bevis på att jag har konditionerats ordentligt. Tja, jag röstar på det sätt som jag har resonerat, men jag känner mig skyldig varje gång jag går till röstbåset.

Och här är en konservativ medlem av dieten i ett ögonblick av privat bekännelse: ”Jag har en inbyggd känslomässig blockering mot att motverka kraftfullt. Det finns många frågor som får mig att vilja komma upp i kosten och protestera. Men bara för en sekund. Då finner jag massor av utmärkta skäl för att inte göra det.

Mitt parti, väljarna, mina anhängare kan kanske inte godkänna. Men om jag ska vara ärlig mot mig själv, måste jag erkänna att detta bara rationaliserar en hämning som jag inte har någon kontroll över. Det är en instinktiv barriär, eller ska jag säga en konditionerad reflex? Det har något att göra med hur våra härskare manipulerar oss. Du förstår, de har misskrediterat principen om opposition och gjort den svår att utöva. ”En del av detta – kanske mycket mer än jag kan förstå – har att göra med det sätt de har avlägsnat språket. Ofta finns det inget sätt att uttrycka oppositionella tankar.

Låt mig ge dig ett exempel. Uppenbarligen i ett mycket reglerat land som Sverige borde den klassiska antitesen om statsborgar och kollektiv-individ vara en grundläggande attack mot regeringen. Men du kan inte använda den på det sättet på grund av hur orden laddas. På svenska har orden för individer alltid nedsättande konnotationer, och kollektivet kan bara sättas i ett bra ljus. ”Det finns en annan psykologisk barriär med djupa historiska rötter. Det härrör från vår tradition av konsensus. ”Men jag undrar ofta på den allmänna motviljan mot att motsätta mig och mina egna hämningar.”

Det är bara rättvist att tillägga att denna man är en akademiker och har rest mycket och föreläst en tid i Amerika, så att han har jämförelsestandarder och det nödvändiga perspektivet för att få en personlig insikt. Han exemplifierar denna nyfikenhet i det svenska livet, att kritik helt från insidan är omöjlig, för den inhemska traditionen är konformistisk. Allt motstånd kräver ett mått av främling och antagande av utländska modeller. Detta kommer från att vara en outsider, som en katolik, eller från odlingen av andra människors politiska idéer. Bland liberaler och konservativa innebär detta import av anglo-saxiska koncept. Till vänster förvärvas det genom identifiering med Mao, Castro och resten. Detta sätter extrem-vänstern i Sverige i samma båt som högern. De är den enda sanna oppositionen och båda har varit tvungna att importera den intellektuella varvid de kan motsätta sig. Men oavsett om den finns till vänster eller till höger, är äkta dissidenter sällsynta. Den parlamentariska oppositionen har kommit överens om – eller tvingats – ta bort kontroverser från politiken, vilket tillåter konsensus att styra landet.

En liberal politiker har detta att säga: ’Du frågar mig varför vi – liberalerna – inte motsätter oss mer kraftfullt. För det är så mycket som vårt politiska liv är värt att göra det. Det går ett tätt rep varje minut på dagen. Det är dåliga sätt att bryta konsensus. Om jag attackerar regeringen för hårt, skrämmer jag väljarna. Jag måste hålla mig så nära regeringens politik som möjligt och manövrera i detaljer. Jag kan inte verka och kritisera för hårt. Jag måste väga varje stavelse som jag uttrycker offentligt. ’

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Välfärd som instrument för kontroll, s. 190-195:

[Längst ner på sid. 190, men här lyfts ovan texten för att inte bryta texten:]

* Alla citat från professor Rexed i det här kapitlet kommer från en privat konversation som jag hade med honom. Det kan undras varför han talade med en sådan lyskraft. En del av svaret är att de flesta svenskar inte ser något onormalt i hur de formar sitt samhälle, och de känner en rörande lust att skingra utlänningens okunnighet. Å andra sidan tror jag att det också finns en överström av tvivel, kanske till ånger eller av dåligt samvete som plågar dem, så att de utnyttjar möjligheten att göra sin bekännelse. Visst har jag haft känslan att prata med viktiga svenskar att spela bekännare till deras tvingande. Jag har de nödvändiga kvalifikationerna: Jag är en outsider, jag är inte involverad i deras politik och så långt de kan se är jag ideologiskt fristående. Det återstår bara att lägga till att professorn är en viktigaste svensk. Han är en socialdemokratisk doxolog och han har placerats där han är för att verkställa partiets avsikter.

Välfärd har länge tagits för givet i resten av Skandinavien, i England och på andra håll. Men i Sverige, efter decennier av existens, förblir social trygghet en fråga som ständigt lovordas och hålls upp för allmän dyrkan. Det är föremål för lydnad av politiker, det firas utan slut i massmedia som om det var någon helgad religiös dogma som det var avgörande att assimilera för sinnesfrid. Det lärs ut i skolan som en religion. Framför allt presenteras den som en viktig besittning, som alltid hotas, måste ständigt försvaras, för dess förlust är den värsta av alla möjliga faror. ”Vi måste samla oss runt våra sociala förmåner” är en kliché bland talare i alla politiska läger.

Om Sverige är mer mottagligt än andra länder för den här typen av manipulation är det till stor del på grund av hennes långa neutralitet. Efter att ha varit skyddad från krig, uppror och andra sjukdomar i ett och ett halvt sekel, är svensken rädd för problem. Han är som en man som aldrig har stått mot en snöstorm, gömmer sig för snö. En person med denna bakgrund är patent öppen för hot, som de svenska ledarna är medvetna om och som de aldrig upphör med att utnyttja. Under alla val anklagar regeringspartiet oppositionen för att hota socialförsäkringen. Socialförsäkringen åberopades framgångsrikt av socialdemokraterna för att inskränka den gemensamma marknaden med motiveringen att att införa Sverige till Europa skulle innebära underkastelse av arrangemang som utformats av underlägsna stater. Genom att spela på så omsorgsfull rädsla är det möjligt att skrämma människor till vissa allmänna beteendemönster och tankar. Tillsammans med tillbedjan av materiell säkerhet och den exklusiva ekonomiska tolkningen av världen har social välfärd blivit det ultimata verktyget för att undvika politisk förändring och utsätta medborgaren för staten. Det har försvagat befolkningen genom att beröva dem oberoende.

Det är åtminstone det sätt som reaktionära politiker, frustrerade över de gränser som de lagt till deras kampanj, ibland kommer att uttrycka det i mycket privata stunder. Regeringens sida sätter samma sak i olika ord. Professor Bror Rexed, *) generaldirektören för Socialdirektoratet, uttrycker situationen på så sätt: ”Social välfärd begränsar politiska åtgärder, eftersom ingen kommer att tolerera ett hot mot deras fördelar och välfärdsstatens makt.”

Sett på detta sätt är välfärd en av pelarna för den sittande regeringen. Eftersom politisk förändring har förknippats med förfall av materiella standarder, så har det blivit ett hot mot socialförsäkringen. Och social trygghet, som har förvandlats till en del av den kollektiva och individuella personligheten, är en kanal för undermedveten manipulation. Den har blivit för den moderna staten vad helvetesbrand och fördömelse var för den medeltida prästen. Precis som hotet om helvetet kan säkerställa lydnad mot kyrkan, så håller visionen om förlorad säkerhet svensken under kontroll.

Rädslan för förändringar har lett till ett obehag för förändringar i den yttre ramen för den administrativa strukturen och de politiska institutionerna, eftersom den kan antyda ett hot mot social trygghet. En följd av motvilja mot att byta regeringar har varit djupt inbäddad i det offentliga medvetandet. Å andra sidan är interna förändringar, det vill säga de som lämnar det politiska scenlandskapet orörda, helt acceptabla, förutsatt att de förstås främjar välfärdsstaten. Som ett resultat genomförs djupa reformer lätt och snabbt, det enda villkoret är att de garanterar politisk kontinuitet och stabilitet. I stort sett hade svenskarna under slutet av 1940-talet blivit konditionerade till en ömtålig accept av officiella edikt, eftersom ifrågasättningen hade förknippats med att väcka rädsla för att äventyra säkerheten.

Men vindens andedräkt som intrång av den anglo-saxiska tanken orsakade en viss rastlöshet, särskilt bland den unga generationen, och i slutet av 1960-talet visade det sig för myndigheterna att ordet ”välfärd” hade börjat anta oönskade föreningar . ”De föreslog en hierarkisk organisation, från vilken vi ansåg att människor rycktes bort,” har professor Rexed sagt. ’Jag tror inte att det var en rädsla för ”Big Brother”, men det kan ha varit en rädsla för intrång. Vi ville undvika motståndskrafter från allmänheten. Uttrycket ”social välfärd” skapade en känsla av förnedring genom att be om hjälp.

Vi ville utrota detta och få människor att se det som sin rättighet. För att korrigera situationen ersattes ordet ”service” med ”social välfärd”. ”Service” är ett neutralt koncept, fritt från oönskade föreningar. Ordet välfärd utrotades från vår terminologi. ’ I den officiella analysen klassificeras utvecklingen av svensk social välfärd i tre steg. Den första, under 1930-talet, såg tillhandahållande av grundläggande materiell hjälp, som gavs när man frågades. Den andra, trettio år senare, var att imponera medborgaren att social välfärd var hans rätt, och att stödet skulle komma automatiskt. Detta innebär att fall-arbetare, i stället för att vänta på att bli kontaktade, var tvungna att gå ut och hitta människor som behövde hjälp. Enligt professor Rexeds ord var detta för att visa ”att vi alla är klienter i staten”. Den tredje etappen, som tar form i början av 1970-talet, är den mest avancerade av alla. Den ser hjälp som tas till människor innan de behöver det. I denna form kommer det att bli förebyggande, där det förut bara hade varit botande. Till skillnad från England har Sverige aldrig övervägt selektiva förmåner eller frågan om att ekonomisera sociala tjänster. Tvärtom, de svenska myndigheternas stora oro har varit att sopa bort allt avskräde för att be om hjälp och att föra alla, med vilje, till systemet. Oavsett vad annat kan drabbas av ekonomiska nedskärningar gör välfärdstjänsten aldrig i Sverige. Till och med utbildning måste ge dem företräde.

Motvilja mot att be om offentligt stöd anses vara subversiv av socialförsäkrings-myndigheterna. ”Det visar”, för att citera en socialarbetare i en tidningsintervju, ”stolthet”. Och stolthet är dumt. Du måste lära dig att närhelst något går fel måste du springa till staten. ’ Man kan hävda att svenskarna inte behöver något sådant krav. Det finns visserligen fickor av motstånd. Gamla landsfolk kan ibland sköta en stolthet över att hantera sig själva och en misstanke för välgörenhet. Ibland kommer någon från medelklassen att överväga att acceptera välfärd som förnedrande. Siffrorna är dock obetydliga. Men de svenska myndigheterna är besatta av nödvändigheten av att föra alla in i sitt system, och följaktligen oroliga av alla grupper, hur små som helst som finns kvar.

Motviljan mot att avskaffa kyrkan av rädsla för att förlora kontrollen över resten av de praktiserande kristna är ett exempel. En annan är fallet med äldre människor som med bönuppfostran vill föredra att hantera på egen hand och vägrar att acceptera allmänhetens hjälp. Socialvårdsmyndigheterna har uppsökt dessa, övertalat dem att avstå från sina fördomar och ge dem hjälp. Socialdirektoratet, byrån som ansvarar för alla hälso- och välfärdsfrågor, sträcker sig över alla områden som rör medborgarnas välbefinnande, från förlossning till kriminell psykiatri.

Det samverkar med två organ som anses falla inom välfärdsområdet: Direktoratet för industriell säkerhet och Direktoratet för kriminologisk vård. Det sistnämnda inkluderar driften av fängelserna. Men som titeln antyder handlar det inte om straff utan om behandling. Det har beslutats genom expertdebatt och accepterats av den allmänna opinionen att brott är en sjukdom. Detta har samband med en annan debatt, som om fri vilja mot determinism, som i Sverige tog formen av personligt ansvar mot miljön. Detta har fastställts till förmån för miljön, och den allmänna slutsatsen är att all brottslighet inte bara är en form av mental sjukdom, utan produkten av ogynnsamma omständigheter. Det är en av förtjänsterna av en monolitisk stat av svensk typ som teorier snabbt blir konsensus och konsensuspolitik, så att denna syn på brottslighet sedan länge officiellt har antagits. Lagbrytare i Sverige straffas därför i teorin inte för en ond handling utan behandlas för en sjukdom.

Deras vård anses tillhöra domänen för social välfärd snarare än straffrätt. Den styva avgränsningen mellan juridiska och sociala sfärer har medvetet mjukats upp. Det har blivit antagandet i svensk lag att brottslighet inte är en man som är i full besittning av sina fakulteter, utan ett symptom på psykisk försämring och i sista hand en miljöprodukt. Vid varje brott som medför ett års fängelse eller mer är en psykiatrisk utredning av den anklagade obligatorisk. Det kan också åberopas när villkor ner till sex månader gäller. Det här förfarandet genomförs innan straff avges. Ibland innan domstolsförfaranden inleds. Förutom den psykiatriska undersökningen, finns det också en så kallad ”utredning av personen” som är en utredning av omständigheterna under vilken den anklagade har levt och företaget han behåller. Om det kan visas att han är obalanserad eller offret för en dålig miljö, kommer han att rekommenderas för psykiatrisk behandling. Detta kan ta platsen för en fängelse, antingen i en stängd institution eller som en ut-patient, som bor hemma, men på prov. Det är en av de officiella dogmerna, ofta uttryckta, att brottslighet inte är en fråga om personligt ansvar utan av social påverkan.

Denna uppfattning har inte förblivit privilegiet för kriminologer och socialarbetare, men har accepterats av landet i stort. När tidningarna rapporterar om ett stort brott, frågar de, nästan utan undantag, varför mannen agerade som han gjorde. De antar att det var hans familj, hans vänner, hans klass, hans miljö fel och att om bara omständigheterna i hans liv hade justerats korrekt skulle han ha uppträtt på rätt sätt. Det fanns ett exempel på detta tankesätt i det välkända fallet av överste Stig Wennerström. Överste Wennerström, en svensk flygvapen officer, dömdes 1964 för att spionera efter Sovjet-Ryssland och dömdes till livstids fängelse. Men han fick också en psykiatrisk undersökning av ovanlig grund. Det tog nästan ett år, där den vanliga tiden är ungefär en månad. Inget mentalt avbrott kunde diagnostiseras som skulle rädda honom från övertygelse som en förnuftig man i besittning av sina fakulteter, men psykiatriska styrelsen uttalade att han led av megalomani, emotionell frigiditet och asocialitet som, även om han inte var lagligt försvårande, var en förklaring till varför han agerade som han gjorde. Detta ingick i den officiella psykiatriska rapporten och, eftersom det är svensk rättslig praxis, blev en del av domen. Detta var ett känt exempel på en form av konditionering och förslag. Svenskarna har lärt sig i ett decennium att brottslighet är en form av sjukdom.

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Education in the Service of Conditioning, pp. 214-215:

Det är partipolitik och socialdemokratiska ideologers bråda önskan att göra skolböcker till ett statligt monopol. Anledningen är att samhället har ensamrätt att bestämma vad som lärs ut för barn, och att ”borgerliga” utvärderingar måste elimineras. Endast genom att eliminera privata intressen kan detta uppnås. År 1970 hade staten gått någon väg mot att förverkliga detta ideal genom att nationalisera vissa förlag, så att den kontrollerar ungefär en tredjedel av marknaden på skolan och en halv på universitetsnivå. Dessutom inrättades ett statligt förlag med det slutliga målet att dominera fältet. 1969 utbildade ministerns press på universitetspersonal och lärare att skriva för de officiella förläggarna. Enligt sin skapare är det nya svenska skolsystemet strikt nyttomoraliskt. Det föreslår att begreppet utbildning överges som något som gör den fullständiga människan och utvecklar individen. De verkar ha målet att producera, inte oberoende medborgare, utan kuggar i samhällsmaskinen.

Så här uttrycker fru Bossom-Nordboe, en avdelningschef vid Skoledirektoratet: ”Allt i vårt skolsystem är praktiskt. Historia har minskats, eftersom ämnen med praktisk tillämpning, och särskilt de som handlar om kommunikation, är viktigare. Klassiska studier har avskaffats, eftersom de är opraktiska och därför onödiga’. 

En kommentar av något intresse för denna utveckling publicerades av Sven Delblanc i en tidning i Stockholm. Betydelsen av Herr Delblanc är att han förutom att vara föreläsare vid Lunds universitet i litteraturhistoria också är en vänsterförfattare och därför knappast kan anklagas för att vara en reaktionär. Dessutom har han haft föreläsningar på amerikanska universitet och därför får något av ett outsider öga.

”Romersk guldålders litteratur”, skriver Delblanc, ”är intressant på många sätt. Till exempel illustrerar den hur olika poetiska temperament reagerar på statens krav på att poesi ska ha ett visst politiskt och propagandistiskt innehåll. Ingen kan eventuellt förneka att ett sådant fenomen saknar aktualitet och intresse. Men i min undervisning på universitetet kan jag inte förvänta mig att mina studenter ska ha mer än de vagaste och dimmigaste idéerna om vem Augustus var och vad han ville ha. ”I den europeiska politiska och kulturella debatten har Roms historia från republik via militär diktatur till imperiet varit ett klassiskt paradigm. Det har inte bara lärt oss något om författarens relation till staten utan också visat ekonomiska och politiska utvecklingsmönster. Det har till och med gett oss en terminologi. Vår ungdom ska naturligtvis hindras från att lära var och hur begrepp som proletariat, imperialism och plebeian uppstod. Varför? Är den kunskap politiskt farlig?

”Skrotning av historisk kunskap berövar eleverna instrumentet för att kritisera samhället här och nu. Och det är kanske den avsedda effekten. ’ Fru Nordboe igen: ”Kanske kan man lära sig något från de gamla. Men det är inte viktigt. Vi måste koncentrera oss på samhället idag med accent på praktiska frågor som sex, narkotika och gifter. Detta har en pedagogisk effekt av att relatera det vi undervisar till verkligheten: barn lär sig på det sättet om sin miljö. ”Vår skola måste producera människor som är disponerade för förändring. Om de inte var det, skulle de vara olyckliga. ”Det är samma sak som frågan om individen. Det är värdelöst att bygga upp individualitet, för om inte människor lärde sig anpassa sig till samhället, skulle de vara olyckliga. Frihet betonas inte. Istället pratar vi om friheten att ge upp friheten. Accenten är på barnens sociala funktion, och jag kommer inte att förneka att vi betonar kollektivet. ’

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Education in the Service of Conditioning, pp. 217-218:

Instruktioner som utfärdats av skoldirektoratet förklarar att undervisningen måste anpassas till individen, men inte så mycket för hans personliga utveckling att den absorberar honom mer effektivt i kollektivet. Sagt på ett annat sätt föreslås individualiserad undervisning som en anordning för att uppmuntra grupptänkande på det mest effektiva sättet. Styv undervisning, förutsatt att alla elever är exakt desamma i alla avseenden, besegrar sitt eget syfte genom att skapa outsiders och, vad som är värre, rebeller.

Anpassning av metoder, säger utbildningsmyndigheterna, kan föra alla, eller nästan alla, till kollektivet. På ett sätt har skolsystemet inte förändrats; det har bara gjort gamla saker bättre. Uppfattningens enhetlighet har någonsin varit uppnåendet av svensk utbildning; det är helt enkelt att den åsiktens identitet har förändrats. I slutet av 1950-talet var konventionell nationalism, med en ton av nostalgi för den tid då Sverige var en stormakt, fortfarande lektionen till skolbarn. Ett decennium senare hade detta svängt till en styrd internationalism, uttryckt som solidaritet med de underutvecklade länderna. Det är en illustration av de befogenheter som de centrala myndigheterna har för att styra vad som ska undervisas. Skoldirektoratet beslutade om denna ideologiska förändring och den följdes lydigt.

/–/

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Education in the Service of Conditioning, p. 218:

Intervallen mellan deras antagande som partipolitik och deras verkställighet i skolplanen var några månader. Detta gjordes lätt eftersom skoldirektoratet drevs av socialdemokrater och eftersom det är helt oberoende av parlamentarisk kontroll kan partiet säga sitt hinder utan hinder. Det är bara ett av många fall där artiklar på partiprogrammet snabbt har blivit utbildningspolitik.

/–/

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); The Environmental Mill, pp. 271-272:

Det är högst svenska planerare att de måste identifiera allmänhetens behov, till skillnad från den offentliga efterfrågan. Den är ”objektiv” och därför mätbar och acceptabel; den andra ”subjektiva”, därmed bortom mänsklighet, och följaktligen saknar verkligheten. Behov, som kan definieras, kan formuleras direkt av en outsider; efterfrågan är en fråga om individuell smak och kräver mer utarbetade former av inflytande. I den officiella svenska dialektiken delas efterfrågan ytterligare in i vad folk verkligen vill och vad de tror att de vill ha. Den förstnämnda anses meningslös och den senare den enda verkligheten. Detta är naturligt för behaviourister, eftersom deras principer ger dem rätt att resonera att en mans krav inte är en fråga om fritt val, utan en produkt av miljö och konditionering. De som arbetar med konsumentfrågor, och särskilt bostäder, definierar sin uppgift som att upptäcka vad folk tror att de vill och sedan övertyga dem att vilja ha rätt sak.

/–/

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); The Mass Media as Agents of Conformity, pp. 296-297:

”Ett litet land”, för att citera Dr Lagercrantz igen, ”har inte råd att få individer att stå upp och ta ställning på egen hand. Det måste finnas en grupp. Och naturligtvis, eftersom svenskar reagerar i grupper, påverkas de lätt. ’ Han är ingen socialdemokrat, men en något vänster liberal; Dagens Nyheter stöder det liberala partiet. Hans syn på åsikter på sin rätt är att ”det är omöjligt att ha en konservativ synvinkel i ett samhälle som ständigt förändras”. Detta är en sällsynt artikulering av en dominerande synvinkel. Det uttrycker tyranni för det Ibsen en gång kallade ”den kompakta majoriteten”. Det är en effektiv metod för att förstöra opposition.

Tvistmannen kan inte tas på allvar, eftersom majoritetens åsikt per definition utesluter möjligheten till en motstridande åsikt. ”I Sverige”, konstaterade en svensk professor en gång, ”det finns plats för bara en idé åt gången.” Efterfrågan på ett utbud av godkända synpunkter kan ses i ett särskilt inslag i den svenska pressen. De flesta tidningar och tidskrifter driver kolumner av kända intellektuella där de inte ger kommentarer så mycket som ger omarbetade åsikter. Det finns kanske femtio eller sextio, och vid ett givet ögonblick bekänner de alla samma åsikter och förändrar dem när kvinnor gör sitt underlag till modedesignernas dikter. De är inte, som förklarats tidigare, centralt riktade; de agerar helt enkelt som en besättning. Det finns en rad tolererade åsikter, och en smal är det: ve bet på honom som frångår från det. Denna tolerans är oberoende av partitillhörighet: samförståndet utvecklas inom kommunikatörernas etablering, som i sin tur fungerar som ett av de företagsorgan som beslutar statens uppförande. Under senare delen av 1960-talet var konsensus social förändring, teknisk framsteg, radikala attityder och jämlikhet. Kommunikatörerna var alla överens om att samhället förändrades och att det borde göra det snabbt.

För att vara acceptabelt var det absolut nödvändigt att anta etiketten ”radikal”. Och jämställdhet, i betydelsen av ett jämlikt samhälle, och att utjämna alla tänkbara skillnader, var krig, både för partiet och kommunikatörerna. Alla lovvärda mål, men för att undvika överdrivet kan visst motstånd anses önskvärt. Det existerade inte av ovanstående skäl. Avvikande kommunikatörer kunde bokstavligen räknas på fingrarna på ena handen, praktiskt taget ut från samhället. Både vänster och höger var representerade. Jan Myrdal, en maoist och son till professor Gunnar Myrdal, var en av dem; en annan katolik och en konservativ, Dr Leif Carlsson. Dr Carlsson skriver i den svenska konservativa pressen. Så här beskriver han sin ståndpunkt: ”Jag är en konservativ. Därför är jag en outsider. Det beror på att det inte finns någon opposition i Sverige. Alla från vänster till höger betalar läpptjänst till de grundläggande principerna för socialdemokratin, för det är regeringen och därför är tidens konsensus. ”Så även om jag arbetar på en nominellt konservativ tidning, kan jag inte skriva vad jag tycker. Alla tror på jämlikhet nu – naturligtvis, men himlen hjälper mig om jag försöker ta motsatt syn. Det finns ingen chans att en direktattack kommer in i tryck, så jag måste kamouflera mina tankar. ”Det enda sättet jag kan publicera opopulära tankar är att begrava dem. Men om jag i någon boköversikt nämner i förklädnad att det kanske finns något att säga för klassen som en föreskrivande rättighet, snarare än en meritokrati; eller att traditionen inte borde avskedas för hand, då kommer det konservativa partiet att säga till min redaktör att se att jag håller munnen stängd.

/ – /

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Culture in the Political Armory, s. 320-323:

Det har accepterats att varje konstnär eller kommunikatör nödvändigtvis måste vara en socialist och närhelst en person med den beskrivningen presenteras i massmedia passar han in i mönstret. Till exempel, när Ingmar Bergman, filmregissören, intervjuades i Expressen, en Stockholms kvällstidning, arbetade intervjuaren i uttalandet, ’Du är en socialist, Ingmar Bergman’, även om det var ur sammanhang. Bergman instämde på ett parfektiskt sätt som om det var en del av en liturgi. Återigen, när PR-tjänstemannen vid Dramaten i Stockholm (en ganska stilig ung kvinna) presenterades för läsarna av en damtidning på ett bestämt icke-politiskt sätt, kände författaren sig tvungen att säga att, ’hennes man är borgerlig, och hon bor i en borgerlig miljö … men hennes kollegor på teatern tillhör extremvänstern, och om hon röstade skulle det antagligen vara någonstans däremellan. Varken Expressen eller dammagasinet är vänster, och yrket socialism behöver inte tas till sitt nominella värde. Det är helt enkelt en kod för att visa världen att det inte finns någon avvikelse. Om originalitet inträffar, måste den göra det under en mask av enhetlighet.

”Vårt är ett svårt samhälle att leva i,” säger Kjell Grede, en stigande ung filmregissör, ​​”det är problemet som besatt mig.” Ändå accepterar han konsensus. ”Om du är annorlunda”, säger en katolsk historiker (en fruktansvärd outsider i svenskt sammanhang), ”kan livet vara outhärdligt.” Trycket att anpassa sig, även om det troligtvis är lite svårt för de flesta svenskar, kan ha en betydande ansträngning för talangens eller individualitetens. Detta verkar ha en viss relation till den speciella form som självmord tar i Sverige. Självmord i Sverige är högt, även om det inte riktigt är det högsta i världen. *)

*) Faktum är att Sverige är fjärde enligt ”Världshälsoorganisationens statistik för 1969. Självmordsincidensen för de ledande nationerna var då enligt följande (per 100 000 invånare): Ungern, 33,1; Finland, 23,3; Österrike, 22,3; Sverige, 22. Storbritannien med 7,0 och USA med 10,9 var långt nere på listan.

Intresset ligger dock inte i hur många som tar bort sig själva, utan vem. Bland svenskarna är det ofta begåvade och enskilda människor som söker sin stillhet. Ett extraordinärt antal intellektuella, särskilt författare, har tagit sitt eget liv. Ett urval av dem som gjort det inkluderar Stig Dagerman, en dramatiker på 1940-talet; två nyligen kvinnliga poeter, Karin Boye och Eva Neander; Birger Sjoberg och Hjalmar Gullberg, välkända poeter från detta århundrade; en dramatiker på 1920-talet som heter Hjalmar Bergman; och en romanförfattare på 1880-talet, Victoria Benedictsson. Detta är en ganska respektabel andel svenska litterära figurer under det senaste århundradet. Det är som om något av en tredjedel av de ledande poeterna, romanförfattarna och dramatikerna i England och Amerika hade begått självmord. Dessa författares liv och verk tyder på att de blev överväldigade av en rädd skräck som uppstod på grund av att de var annorlunda. När Peer Gynt, den ultimata excentriken, frågas vad han är, svarar han stolt att det är ’Världen bakom min panna. Det gör mig till vad jag är och ingen annan.’

Men Ibsen, som var norsk, kom från ett igenkännligt ”västerländskt samhälle där en individ inte bara kunde existera utan att glädja sig från att vara annorlunda än sina kamrater. I motsats till en kort berättelse av Hjalmar Söderberg, en välkänd svenska författare, en karaktär som upptäcker att han inte kan vara densamma som människorna runt honom försöker begå självmord på grund av skillnaden. Den excentriska och utomstående i ett västerländskt land kan leva sitt eget liv, ganska lyckligt med att vara tillräckligt för sig själv, eftersom erkännandet av individualitet inom sin kultur tillåter honom en betydelse på egen hand.

Men i Sverige har en man, som är en kollektiv varelse, ingen existens utanför gruppen. Att upptäcka att han är annorlunda är att hitta sig berövad all känsla av identitet (där det kan väl förstärkas av samma omständighet i andra samhällen) och förlora sin rättfärdighet som en levande varelse. Helt enkelt upphör han att existera. Det finns en annan sida i saken. Att vara annorlunda i Sverige är att vara belastad med en känsla av skuld och att vara den värsta av misslyckanden. Och det har konstaterats av minst en psyko-analytiker * att självmord i Sverige nästan uteslutande beror på att inte uppfylla styva förväntningar, med överdriven självhjälp som medföljer misslyckande. Och en man behöver inte bara bära sina egna besvär, han måste också hantera ett samhälle som, avvisar individen och utomstående, insisterar på att förklara honom bort. Ofta är detta i form av en kall passionerad svartsjuka. Det är en kollektiv känsla, såväl som en personlig känsla, och den är vänd på alla som avviker från normen.

Det uttrycks ofta genom ständig denigration och behandling av en person som om han inte verkligen existerar. Detta kan inte nödvändigtvis leda till självmord, men kan lätt orsaka psykisk sjukdom. Det illustreras väl i jämförelsen mellan Ibsen och Strindberg. Ibsen, efter att ha grälat med sitt samhälle, blev arg, men Strindberg genomgick vansinne. Det var, med tanke på en myndighet, * en mekanism för självförsvar: ”spelet i stycket … han var tvungen att bli arg för att behålla sin förnuft.”

Geniets öde har varit särskilt svårt. Det som saknas i det svenska samhället är inte den utomstående uppskattningen (som inte är märkbart framträdande i de flesta andra länder) utan erkännande av hans existens. I västra länder kan han i stort sett ogilla, men åtminstone erkänns hans närvaro och hans rätt till en plats i solen är tillåten. Men i Sverige nekas utomstående rätten att existera. Antingen måste han föras in i samhället, eller så måste han förklaras bort. Ofta görs detta i psykiatriska termer, så att en dissident kan pratas till att tro att han är psykiskt sjuk. Oavsett fördelarna med en sådan handling är det åtminstone mest bekvämt för ett samhälle som tror på absolut överensstämmelse. Det är ett kraftfullt vapen för att upprätthålla samhället, och genom en form av militant konsensus uppnår det den typ av regimentation som vid första anblicken tycks kräva en diktatorisk kontrollapparat.

* Dr Herbert Hendin, Columbia University, som tillbringade fyra år i Skandinavien för att undersöka självmord. Han publicerade sitt arbete i Suicide and Scandinavia (New York, 1964).
** Alf Sjöberg, en välkänd svensk teaterproducent, med djup kunskap om Strindberg.

/ – /

Roland Huntford, The New Totalitarians (1972); Brave New Sweden, s. 344-347:

”Vad du borde göra”, säger Mustapha Mond i Brave New World, ”är i stort sett så trevligt, så många av de naturliga impulserna tillåts fritt spel, att det verkligen inte finns några frestelser att motstå.” Det är mer eller mindre svenskens tillstånd. Inte alla de svenska härskarnas uppfinningsrikedom skulle ha varit till någon nytta utan att befolkningen underkastades. Och det har skett frivilligt. Lite övertalning var nödvändigt. Svenskarna har tvingats anpassa sig ibland till obehag. Men eftersom det har varit i utbyte mot ekonomiska och tekniska fördelar har priset ansetts vara värt det. Svensken har accepterat en mönstrad och organiserad existens, för i gengäld har han fått tröst och säkerhet. Han vill inte ha något annat; han ser inget utöver sin välfärdsstat.

”Med tanke på valet mellan välfärd och frihet”, säger redaktören för en liberal tidning, ”skulle jag välja välfärd varje gång.” Priset på tillfredsställelse i Sverige är absolut överensstämmelse. Personliga önskemål måste anpassas efter gruppens önskemål. Oftast är detta kommande. Där det inte är, sätter samhället enhetlighet. Metoderna är civiliserade, rationella och humana, men fortfarande utan hänsyn. Skillnaden i den svenska världen har alltid varit något oönskat, halv synd, halv sjukdom. I den moderna välfärdsstaten har dess utrotning blivit en besatthet eftersom dess fortsatta existens är en brist i systemet. Skeletten i det svenska skåpet handlar verkligen om utomstående: Lapparna och zigenarna. Båda är under press, men inte på grund av rasistisk bigotteri. Lapparna är de ursprungliga i Skandinavien.

Ett nomadfolk på tundran, de har olika rasutvinning för svenskarna. De talar ett språk som är helt främmande för svenskan och som tillhör den finsk-ugriska gruppen, relaterade till finskan och vissa sibiriska dialekter. Det finns 10 000 i Sverige, mest i den vilda norra delen av landet. De lever av renarna, som de följer mellan bergen och låglandet med årstiderna. De har lite gemensamt med svenskarna eller med några européer för den delen. De hade sina egna seder och sitt eget sätt att leva, som de ville behålla. Men när svenskarna utvidgade sin välfärdsstat, insisterade de också på att inkludera lapparna. Efterhand har Lapparna pressats in i ett svenskt livsmönster, ibland bosatt, som Svappavaara-gruvbrytare, i subtopier i vildmarken. Vad de ville var deras gamla liv i fjällstugan och under tält. Vad de fick var svenskens ordnade existens. Åtminstone Lapparna, även om de betraktas av mannen på gatan, och behandlas av myndigheterna, som andra klassens medborgare, har lämnat in och försökt bli svenskar. ”Vi är inte ett krigiskt folk”, säger en av deras ledare, ”och vi kämpar inte. Vår kultur är primitiv, och jag antar att vi måste ge efter för den starkare. ’ Av denna anledning har Lapps inte någon större ogillar: de är inte utomstående.

Bigotteri är därför reserverat för zigenaren. Det finns bara några tusen zigenare i Sverige, men de har inte kunnat ansluta sig. Dels är detta deras egen önskan, delvis resultatet av folkliga fördomar. Anledningen är obetydlig: resultatet är att de förblir utomstående. Och det är för svensken oförlåtligt. Att de är mörka och rasiskt olika är av subsidiär betydelse; att de befinner sig utanför samhället och inte agerar precis som svenskarna är frågan. Zigenarna är verkligen och uttryckligen hatade för att de inte tillhör och inte överensstämmer. Attityder gentemot dem liknar dem som visas mot afrikanerna i Sydafrika, även om de är moraliska, snarare än rasgrunder. Bland svenskarna själva hälls samma typ av hat mot icke-konformisten. Men han är faktiskt en sällsynt fågel. Det finns några få bland de intellektuella, men de är isolerade och utan hänsyn.

Huruvida svensken är lycklig i sin Utopia är en viktig punkt. Åtminstone är han fristående, och han har sina kompensationer. Han skulle verkligen inte vilja ändra sitt tillstånd. Han är belastad med vissa brister som emellertid är rimligt motstridiga. Som han själv medger är bristen på kontakt med sina medmänniskor en pest. Det är en mycket gammal bosättares klagomål. Det leder till paradoxen att medan svensken är nedsänkt i kollektivet och ser på samhälle och solidaritet som de mest önskvärda attributen, är han inlåst i sig själv, isolerad från andra människor. Medan han är lugn med en organisation, är han mest obekväm när han står inför en individ. Som ett resultat gillar svensken att betjäna andra män, men är ganska hemma men som serverar en maskin. Följaktligen har han av naturen haft det lätt att anpassa sig till sitt tekniska samhälle.

Av personlig välgörenhet finns det väldigt lite. Svenska läkare är notoriskt kräsna och misslyckade, utan mänsklig sympati; de tenderar att behandla sina patienter som livlösa, patologiska exemplar. Detta är en accepterad del av det svenska livet, och ibland flyttas äldre medlemmar i läkaryrket för att protestera. Men välfärdsstaten mildrar något av det obehagliga; utan dess regler och förordningar tyder bevisen på att svenskarna till stor del skulle avslå för att hjälpa varandra. För utomstående är Sverige en spirituell öken, men det verkar inte ha någon negativ effekt på svensken. Hans tillfredsställelse beror helt på materiella ägodelar. Han lever som konsument och låter sin smak riktas lättare och mer specifikt än andra västerländska länder, är han ovärderlig råvara för ekonomin.

På majdagen stod de svenska socialisterna vördnadsfulla med snygga banér, som en sekulär Corpus Christi-procession. Religiösa känslor, där de inte har fördrivits, har överförts till politik. Att sväva slagorden och sjunga sånger från en lång kamp tidigare, gör svensken den dagen lydnad mot en proletär myt, medan hans främsta oro är att hitta en parkeringsplats för sin bil. Politiskt har svenskarna alla fångster av konstitutionell demokrati, men de har inte demokrati i sitt hjärta. De är helt nöjda med att lämna landets drift till byråkraterna, förutsatt att fasaden är korrekt klädd.

* Behandlingen av de svenska lapparna jämförs ofördelaktigt på många sätt med de amerikanska indianerna. Åtminstone ställde, fuskade och erövrade nybyggarna i den nya världen. Men svenskarna under det sextonde århundradet lovade Lapparna att besitta deras land ”för evighet”, med orden i en kunglig stadga. Trots detta har svenskarna tagit bort lapparna, och när järn upptäcktes i norra Lappland, betalade de ingen ersättning. Senare gjordes pengar tillgängliga i blygsamma belopp, men administrerades av svenska myndigheter efter eget gottfinnande som välgörenhet. USA:s regering betalar nu mineral royalties till de överlevande indierna: svenskarna har ännu inte gjort några jämförbara ändringar.

/ – /

Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:feminism, konsensus, Media, Socialdemokraterna, Svensk politik