
En helikopter, som hjälper till med sanering, närmar sig Tjernobyl-reaktorn.
Top Secret Tjernobyl:
Del 2 (Del 1)
av Svetlana Savranskaya
Washington, DC, 15 maj 2020 – Det sovjetiska politbyrån visste så snart juli 1986 att konstruktionen av Tjernobyl-reaktorn var skulden till den dödliga explosionen där i april, inte bara de fel som gjordes av reaktorpersonalen, enligt handlingar publicerade idag för första gången på engelska av National Security Archive.
I dokumenten ingår den oerhört viktiga politbyrå-diskussionen om Tjernobyl den 3 juli 1986, då chefen för utredningskommissionen, Boris Shcherbina, tydligt konstaterade att det inte bara var brott mot regler som begåtts av personalen som ledde till explosionen, utan att ”RBMK-reaktorer är potentiellt farliga” i själva designen. Shcherbina begärde att man skulle stoppa ytterligare konstruktion av sådana reaktorer (dokument 1).
Rapporten Shcherbina ger en djup kritisk analys av situationen gällande hela den sovjetiska kärnkraftsindustrin och visar att genvägar hade gjorts som ledde till allvarliga säkerhetsfrågor och många mindre olyckor. Även om den efterföljande diskussionen om politbyrån innehöll försök att undvika ansvar och att hitta syndabockar, visar detta dokument också effekterna av Mikhail Gorbatsjovs politik om glasnost – man hör om en ovanlig mängd oenigheter och ifrågasättningar av partiledningen själv.
Andra viktiga dokument i dagens utlägg, som är den andra delen i arkivserien med fokus på Tjernobyl-bevis (Del 1), inkluderar den första analysen av radioaktiv förorening i Sverige, som var den första signalen internationellt om Tjernobyl-olyckan, sovjetiska interna diskussioner om orsakerna till olyckan och de första tecknen på inhemsk opposition i Sovjetunionen mot hemlighetskulturen kring all information om olyckan.
De sovjetiska dokument som publicerats här i översättning för första gången visar de monumentala ansträngningarna från militär- och civiltjänsterna för att innehålla reaktorbranden, evakuera medborgare och sanera området. Detta var akut för folkhälsan av ett slag som Sovjetunionen var helt oförberedd för och när dess räckvidd blev fullständigt uppskattat fick den en enorm regeringsinsats för att ta sig an konsekvenserna.
Statens hydrometeorologiska kommitté och hälsoministeriet producerade rapporter om strålningens effekter på medborgarna och nivåer av föroreningar av vatten och jordbruksresurser, och övervakar noga den förändrade situationen på marken. Det ukrainska hälsoministeriet rapporterade till unionens hälsoministerium om omfattande program för medicinsk övervakning, testning och behandling av evakuerade, näringsprogram och övervakning av barn, som absorberade mer av den skadliga strålningen än andra grupper.
Sannerligen heroiskt arbete av den sovjetiska militären – 22 500 värnpliktar i slutet av 1986 – presenteras i rapporten från marskalk Sergej Akhromejev, chef för den sovjetiska generalstaben och den som ansvarar för den militära ”likvidationsinsatsen” (Dokument 5). Enligt det kontinuerligt växande dokumentet, kunde samma system som ursprungligen var oförberedd för en katastrof av denna skala, reagera snabbt och koncentrera alla dess resurser på inneslutning och sanering av olyckan.
inneslutning.
Samtidigt ledde Tjernobyls chock i atmosfären till glasnost, främjad av Gorbatsjov till utbrett gräsrotsuttryck för missnöje och kritik av regeringens svar. I ett brev till Pravda som vidarebefordrades till politbyrån, beskriver en grupp ”likvidatorer” bristen på medicinsk vård och attityden till försummelse från lokala parti- och regeringsorgan. I november 1988 adresserade akademiker Andrei Sakharov till Gorbatsjov direkt i ett brev där han klagade över bristen på glasnost och ”hindrande” av en publikation gällande Tjernobyl av en kärnkraftsingenjör som var inblandad i att mildra olyckan (Dokument 9). Och 1989 försökte en oberoende grupp av ”likvidatorer” i Ukraina att organisera en unionsövergripande organisation av ”likvidatorer” som skulle övervaka saneringsarbetet och till och med genomföra övervakningen av hur resurserna som betalades ut för Tjernobylreduceringen användes av den lokala administrering.
De dokument som publicerats här visar att trots en oöverträffad ansträngning från sovjetiska forskare för att förstå farorna som blev fullständiga pga av Tjernobyl-olyckan var kunskapsnivån fortfarande ofullständig och ofta var de långsiktiga konsekvenserna undervärderade. Till exempel mötte en amerikansk kongressdelegation i januari 1992 med vice ordföranden för den ryska vetenskapsakademin, akademikern Evgeny Velikhov, som var en av Gorbatsjovs rådgivare för Tjernobyl. Enligt telegrammet från den amerikanska ambassaden i Moskva om Codels möten, när man frågades om utvecklingen av Tjernobyl-saneringen,
”Velikhov sa att Tjernobyl-situationen inte är lika dålig som pressen säger och hävdar att låga strålningsdoser fluktuerar mer än förutsetts och att hälsorisker överskattas. Han citerade studier i södra Ukraina relaterade till radarsystemet för tidig varning om att de flesta sjukdomar i denna region beror på stress. I Tjernobyl, sade han, fick barn problem med sköldkörteln och andra sjukdomar som inte var cancer, på grund av snabb utsläpp av jod, men den sovjetiska registren visar att det inte finns någon registrering av ökade cancerfall. På frågan om Tjernobyl har städats svarade Velikhov negativt och sa att det fortfarande finns en trettio kilometer lång befolkad zon, som är kontaminerad av cesium och strontium och som kommer att ta lång tid att sanera. Annars finns det lokala fläckkoncentrationer utanför zonen. Baserat på erfarenheter från Ural (Kyshtym) kommer området att vara mer eller mindre säkert efter trettio år, sade han. ”[1]
Följande uppsatser bidrog av två anställda i Rysslands programpersonal baserat på forskning i dokumenten i dagens utlägg.
Likvidatorerna
av Sarah Dunn
Forskningsassistent, Rysslands program, National Security Archive
I oktober 1986 skrev en grupp likvidatorer, en gemensam benämning för de som officiellt kallas ”deltagare i eliminering [eller likvidation] av konsekvenserna av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl,” skrev ett brev till kommunistens centralkommitté Parti av Sovjetunionen från ett sanatorium i Kharkov-regionen i Ukraina. I detta brev talade männen om sin oro över vinterns inverkan på deras hälsa:
(”De förvärrade väderförhållandena ökar sannolikheten för uppkomsten av alla typer av köldrelaterad sjukdom … Och vad deras konsekvenser kommer att vara är fortfarande okänt.”), Deras brist på väderlämpliga kläder (”Kläderna när vi anlände till sanatoriet på sommaren passar inte längre på säsongen och att köpa ”normala” varma saker i vår situation är praktiskt taget omöjligt. ”), och den dåliga medicinska behandlingen de fick (“ … medicinska tillstånd kontrolleras inte av specialiserade läkare bekanta med strålningssjuka och sådana regelbundna medicinska checkar tillhandahålls inte. ”)
(Dokument 4) Männen talade om bristande näring, misslyckandet med att förse dem med bostäder och de medel som de hade lovats, dålig behandling av statliga organisationer som var tänkta att hjälpa dem, känslor av orättvisa som kom från att man hörde på radio om fördelarna som gavs till de evakuerade i uteslutningszonen på en radie av 30 km och deras svårigheter att utföra vardagliga uppgifter, som att stå på kö för bussbiljetter på grund av deras strålningssjuka.
Exakt statistik för likvidatorernas hälsa och dödlighet är okänd. Det fanns cirka 600 000 likvidatorer som arbetade i Tjernobyl 1986 till 1990 [2]. De högsta strålningsdoserna mottogs av de 240 000 likvidatorer som befann sig inom 30 km uteslutningszonen från 1986 till 1987, med den genomsnittliga strålningsdosen 1986 uppskattad till 170 millisieverts (mSv) [3] [4]. Som referens är den lagliga gränsen som fastställts av Nuclear Regulatory Commission för strålningsdosen för ett helt år för strålningsarbetare 50 mSv [5].
En FN-studie från 2005 sade att färre än 50 dödsfall kunde direkt hänföras till strålning relaterad till Tjernobyl vid den tiden och sade att 4 000 dödsfall kunde förväntas bland likvidatorer och evakuerade [6]. Greenpeace uppgav att Tjernobyl hade orsakat 200 000 dödsfall 1990-2004 och talade om andra effekter från strålningen, som för tidigt åldrande och psykologiska störningar. Från och med 2016 föreslog det ukrainska hälsoministeriet att 20 000 likvidatorer dör av ”Tjernobylrelaterade sjukdomar” varje år 4).
I en resolution från centralkommittén, undertecknad av dåvarande generalsekreterare Mikhail Gorbatsjov, beskrevs likvidatorernas brev som ”vittne till fakta om en oacceptabelt hjärtlös, byråkratisk inställning” som visades dem i deras försök att organisera behandling och välfärdsstöd. Tjugo år senare skrev Gorbatsjov om Tjernobyl som en ”historisk vändpunkt”, som katastrofen, som ”mer än någonting annat, öppnade möjligheten för en mycket större yttrandefrihet, till den punkten att systemet såsom vi kände det inte längre kunde fortsätta.”[7]
Likvidatorernas svårigheter slutade inte med centralkommitténs resolution. Till denna dag möter många likvidatorer strider för att få den medicinska behandlingen och ersättningen som de är skyldiga av sina regeringar. Trots deras hälsoproblem, ekonomiska kamp och psykologiska stress ångrade många likvidatorer inte sitt arbete då och ångrar den inte nu. I sitt brev talade likvidatorerna om sin stolthet över att ha hjälpt till med att förhindra katastrofen i Tjernobyl och talade om sin stolthet över att inte ha lidit förgäves. Sergey Krasilnikov, en nu 65-årig före detta likvidator, talade om sina hälsoproblem och sin tid i Tjernobyl 2016 och sa: ”Hade jag vetat med vilken likgiltighet och skam staten skulle behandla mig nu, kanske jag inte har gått med på att vara en likvidator. Icke desto mindre, när jag vet vad jag vet idag, skulle jag förmodligen agera på liknande sätt. ”[8]
De internationella aktörernas roll när det gäller att avslöja miljöeffekterna av Tjernobyl
av Brooke Lennox
Sommarpraktikant på National Security Archive (2019)
För att bättre förstå effekterna av den enorma katastrofen som hände vid kärnkraftverket i Tjernobyl, måste man titta på bidrag från andra länder och internationella organisationer för att samla in och offentliggöra information om spridning av föroreningar. Internationella aktörer var kritiska för upptäckten av olyckan men förtjänar också en betydande kredit för de åtgärder som vidtagits för att skydda medborgarna i sina länder och försök att förhindra ytterligare förorening.
Det första landet som upptäckte miljöeffekterna orsakade av explosionen var Sverige. Som framgår av de två dokumenten i detta inlägg om Sveriges roll för att utveckla den internationella förståelsen för vad som hände i Sovjetunionen den 26 april 1986, hade radioaktivt stoft redan rest 900 mil från explosionen på cirka 24 timmar. Experter i Stockholm kunde nästan helt ta reda på vad som hade hänt och sedan dela denna kritiska nyhet med världen (Dokument 3).
Så fort forskare i Sverige bestämde allvarligheten av olyckan tog de ett antal steg inklusive genomförande av förbud på vissa produkter och mätning av matens cesiumnivåer. Sveriges egna medborgares snabba uppmärksamhet bekräftar inte bara allvarligheten i händelsens effekter på den omgivande miljön utan visar också skillnaden i ansträngning och beredskap mellan Sovjetunionen och Västeuropa efter olyckan.
Sveriges allvarliga reaktion på explosionen bidrog till att begränsa effekterna av Cesium-127 i deras lokala miljö. Trots nödvändigheten av snabba åtgärder försenade bristen på information och oförmågan hos lokala aktörer att agera oberoende utan order från Moskva avsevärt förebyggande åtgärder i Sovjetunionen.
Däremot bestämde Sverige lugnt problemets omfattning och omfattning inom två dagar efter olyckan och vidtog omedelbart åtgärder inklusive informerade resten av det internationella samfundet.
Olika internationella aktörer deltog aktivt i saneringen av Tjernobyl och dess omgivningar. Men även idag, mer än 30 år efter olyckan, är internationella aktörer fortfarande en del av historien om Tjernobyl. Till exempel sattes forskaren Bandazhevsky i Vitryssland i fängelse 1999 för sin fortsatta forskning på effekterna av Cesium-137, en av de viktigaste föroreningarna som producerades av Tjernobyl. Hans arbete förbjöds eftersom den vitryska regeringen ville fortsätta att använda jordbruksmark trots bevisen på fortsatt kontaminering. Bellona, en internationell icke-statlig miljöorganisation, har arbetat med Bandazhevskys fall och många andra fall i samband med skadorna från Tjernobyl.
Under åren har internationella aktörer som Bellona samlat ovärderliga bevis på Tjernobyls enorma miljöpåverkan, vare sig det är Cesiumnivåer eller en kontinuerligt förorenad livsmedelskedja. Dessa effekter var aldrig begränsade till Ukraina eller det territorium som tidigare var Sovjetunionen. Effekten av Tjernobyl och samarbetet mellan regeringar och icke-statliga aktörer när det gäller upptäckt, sanering och analys belyser behovet av mer gränsöverskridande insyn och samarbete inom området fredlig kärnenergi.
DOCUMENT

Excerpts from the official top secret working copy of this Politburo session were partially published by Rudolph Pikhoia, the first head of the Federal Archival Service of the Russian Federation. The following excerpts include a full presentation by Boris Shcherbina, in which he reports on the findings of the State Commission created to investigate the causes of the Chernobyl accident. He clearly identifies two main causes—gross violations of security procedures committed by the station’s staff, but also flaws in the design of the reactor. He tells the Politburo that RBMK nuclear reactors working in the USSR, but also sold to socialist countries, “were incompatible with modern safety requirements.” The report reveals a shocking picture of failures in the Soviet nuclear energy industry: “During the 11th five-year plan, there were 1042 emergency shutdowns of power blocks, among them 381 at nuclear power stations with the RMBK reactor.” Shcherbina names specific agencies and individuals as being responsible for the accident: “The Commission believes that the Ministry of Medium Machine Building (Minister cde. Slavsky), its Institute of Power Technologies (the main designer of the reactor), and the Kurchatov Institute of Nuclear Power (scientific advisor) also bear responsibility for the accident. The designers who worked on this reactor (cdes. Dollezhal, Yemelyanov), did not ensure the required level of safety of the RMBK reactor, and did not evaluate its reliability with a critical eye.” The report prompts significant discomfort among the Politburo members and invited experts present.
This document presents a fascinating account of a rare “fight” at the Politburo, where representatives of various agencies tried to shift blame onto one another and protect their turf. Gorbachev blasts the nuclear industry leadership and academic scientists for making the wrong decisions, especially regarding placing nuclear power stations close to cities—as if they had not been considered and approved by the party leadership and the Politburo itself.









NOTES
[1] U.S. Embassy Moscow cable to Secretary of State, Subject: Codel Exon Meeting with Russian Academician Velikhov, 30 January 1992, State Department F-2014-10853.
[2] Chernobyl: Assessment of Radiological and Health Impact 2002 Update of Chernobyl: Ten Years On. Chapter IV. Dose estimates. The Nuclear Energy Agency.
[3] Health effects of the Chernobyl accident: an overview. WHO. April 2006.
[4] How much radiation is too much? A handy guide. By Brianna Lee, Need to know on PBS. March 22, 2011.
[5] Regulatory Dose Limits. Health Physics Society.
[6] Liquidators Live With Legacy Of Chernobyl. By Christian Borys, Radio Free Europe/Radio Liberty, April 23, 2016
[7] Turning point at Chernobyl. By Michail Gorbachev, The Japan Times. April 21, 2006.
[8] The ‘liquidator’: He cleaned up after Chernobyl — and is paying the price. By Kim Hjelmgaard, USA TODAY. April 17, 2016.
Kategorier:Uncategorized, Världspolitik