Kristerssons utbrott på Löfvén under krismötet

Det här var verkligen en underhållande läsning. Kunde inte låta bli att småle åt de olika scenerna som utspelade sig där. Om ni inte läst Expressen så gör det här…

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Kristersson

Text: Torbjörn Nilsson

Text: Maggie Strömberg

Publicerad 10 apr 2020

https://www.expressen.se/nyheter/qs/kristerssons-utbrott-pa-lofven-under-krismotet/

Regeringen förstod aldrig att coronalagen var en stor sak.

Till slut fick Stefan Löfven låsa in partiledarna för att tvinga dem att säga ja. Det var brådskande, sa Löfven, riksdagen måste få förslaget om trekvart. 

Då reste sig Kristersson och lämnade rummet. 

Han ringde talmannen för att få en ny deadline – och fick det.


Det här är berättelsen om en historisk lag, och om hur borgfreden mellan socialdemokrater och moderater i coronakrisen var så nära att spricka.

Det är tisdag och det luktar handsprit. De sitter i ett rum, stort som en mindre gymnastiksal, en trappa upp på statsrådsberedningen. De dricker kaffe och äter praliner, alla partiledarna.

Inte Jimmie Åkesson. Han stirrar in i sin dator i Sölvesborg.

Anders W Jonsson, Annie Lööfs vikarie, är också på länk. Han är sur. Att få en kallelse till en fysisk partiledaröverläggning med en och en halv timmes varsel, det funkar inte om man är hemma i Hedesunda och ägnar sig åt social distansering.

De senaste veckorna har de haft videomöten, utom nu, nu när det till slut är ett möte av betydelse.

I sina egna ögon är Anders brobyggaren: mannen som ska få socialdemokrater och moderater att lyssna på varandra, han som ska garantera borgfreden håller.

Det är ingen liten uppgift.

Klockan tio inleder Stefan Löfven.

– Välkomna, säger han, idag ska vi diskutera den nya smittskyddslagen.

undefined

Statsminister Stefan Löfven (S).

 

 

Till slut, tänker flera runt bordet.

I fem dygn har de bråkat om lagen som på ett unikt sätt tillfälligt ska flytta makt från riksdag till regering.

Statsministern harklar sig och betonar betydelsen av att lagförslaget nu innehåller en underställningsmekanism, att riksdagen ska få möjlighet att överpröva beslut som regeringen fattar med den nya lagen.

Det är en av de saker Ulf Kristersson krävt, och den gör alltså Stefan Löfven till sin. Slår sig för bröstet med den. Moderatledaren och hans bisittare, juristen Per Claréus, vet att så fungerar politik. Man får inte äran i opposition.

De andra tycker att moderaterna sett glada ut i början, Kristersson har lovordat de fint renoverade lokalerna och själv har moderatledaren haft flera dagar av fina rubriker bakom sig. Hans vuxna sätt har imponerat på kommentatorerna. Det råder politisk borgfred i coronakrisen, skriver de.

Men Kristersson är lättretad.

Han vill förhandla.

Och det är statsministern inte sugen på.

Det blir en runda runt bordet. Stefan Löfven sitter på kortsidan, de andra längs med två bord på femton meters avstånd. De får ropa till varandra för att höras.

– Jag tycker hela den här processen har haft allvarliga brister, hojtar Kristersson.

Statsministern noterar.

Han har en grundlagsjurist och två statssekreterare med sig, Nils Vikmång, den personliga skuggan, och så Maja Fjaestad från socialdepartementet. De tre vill få ett snabbt avslut. Klockan elva ska de ha ett extra regeringssammanträde för att anta lagen som måste skickas till riksdagen före halv tolv.

Det är deadline, har talmanskansliet meddelat.

Men det vet de andra i rummet inte om.

Nu talar Ulf Kristersson om ersättningsfrågan. Det är ytterligare en sak han inte är nöjd med. Om staten stänger ner någons restaurang – det är ju ett ingrepp i äganderätten! – måste staten ersätta ekonomiskt. Tycker moderaten.

Klockan går.

Har ni redan skrivit klart propositionen? Tänker ni inte ändra någonting?

Kristersson får stöd. Utan ett ersättningsåtagande tänker de inte acceptera lagen, säger alla borgerliga partier. Då berättar Löfven om tidsgränsen. Att riksdagen ska ha en färdig proposition om fyrtiofem minuter.

Kristersson blir fly förbannad.

­– Har ni redan skrivit klart propositionen? Tänker ni inte ändra någonting? ryter han.

Stämningen blir därefter.

Jonas Sjöstedt, den timide vänsterledaren i blå skjorta, säger:

­– Vi måste få se pappren innan vi säger ja till något.

undefined

KD-ledaren Ebba Busch.

 

 

Socialdemokraterna biter sig fast.

– Kan vi ta en teknisk paus? frågar Ebba Busch.

– Nej, nu måste bli klara, svarar statsministern.

Socialdemokraterna, tänker de två moderaterna, tänker inte släppa ut oss förrän alla har accepterat. Det är en utpressningssituation.

– Vi säger inte ja förrän vi fått se pappren, påpekar Sjöstedt igen.

Från skärmen i Hedesunda sprakar då brobyggaren fram. Anders W tycker att något radikalt behöver göras. Vore inte det bästa, säger han, om vi alla lämnade lokalen, jag menar nu måste ju Löfven och Kristersson få göra upp det här.

Ingen förstår riktigt hans förslag.

Då reser sig Ulf Kristersson från sin stol. Per Claréus följer efter. De sitter nära dörren och på ett ögonblick är allt över.

De har lämnat mötet.

En doft av handsprit, stickig och irriterande, är det enda som blir kvar.

Det och insikten om att borgfreden inte är så stabil.

Det är tisdag och det luktar handsprit. De sitter i ett rum, stort som en mindre gymnastiksal, en trappa upp på statsrådsberedningen. De dricker kaffe och äter praliner, alla partiledarna.

Inte Jimmie Åkesson. Han stirrar in i sin dator i Sölvesborg.

Anders W Jonsson, Annie Lööfs vikarie, är också på länk. Han är sur. Att få en kallelse till en fysisk partiledaröverläggning med en och en halv timmes varsel, det funkar inte om man är hemma i Hedesunda och ägnar sig åt social distansering.

De senaste veckorna har de haft videomöten, utom nu, nu när det till slut är ett möte av betydelse.

I sina egna ögon är Anders brobyggaren: mannen som ska få socialdemokrater och moderater att lyssna på varandra, han som ska garantera borgfreden håller.

Det är ingen liten uppgift.

Klockan tio inleder Stefan Löfven.

– Välkomna, säger han, idag ska vi diskutera den nya smittskyddslagen.

undefined

 

 

Till slut, tänker flera runt bordet.

I fem dygn har de bråkat om lagen som på ett unikt sätt tillfälligt ska flytta makt från riksdag till regering.

Statsministern harklar sig och betonar betydelsen av att lagförslaget nu innehåller en underställningsmekanism, att riksdagen ska få möjlighet att överpröva beslut som regeringen fattar med den nya lagen.

Det är en av de saker Ulf Kristersson krävt, och den gör alltså Stefan Löfven till sin. Slår sig för bröstet med den. Moderatledaren och hans bisittare, juristen Per Claréus, vet att så fungerar politik. Man får inte äran i opposition.

De andra tycker att moderaterna sett glada ut i början, Kristersson har lovordat de fint renoverade lokalerna och själv har moderatledaren haft flera dagar av fina rubriker bakom sig. Hans vuxna sätt har imponerat på kommentatorerna. Det råder politisk borgfred i coronakrisen, skriver de.

Men Kristersson är lättretad.

Han vill förhandla.

Och det är statsministern inte sugen på.

Det blir en runda runt bordet. Stefan Löfven sitter på kortsidan, de andra längs med två bord på femton meters avstånd. De får ropa till varandra för att höras.

– Jag tycker hela den här processen har haft allvarliga brister, hojtar Kristersson.

Statsministern noterar.

Han har en grundlagsjurist och två statssekreterare med sig, Nils Vikmång, den personliga skuggan, och så Maja Fjaestad från socialdepartementet. De tre vill få ett snabbt avslut. Klockan elva ska de ha ett extra regeringssammanträde för att anta lagen som måste skickas till riksdagen före halv tolv.

Det är deadline, har talmanskansliet meddelat.

Men det vet de andra i rummet inte om.

Nu talar Ulf Kristersson om ersättningsfrågan. Det är ytterligare en sak han inte är nöjd med. Om staten stänger ner någons restaurang – det är ju ett ingrepp i äganderätten! – måste staten ersätta ekonomiskt. Tycker moderaten.

Klockan går.

Har ni redan skrivit klart propositionen? Tänker ni inte ändra någonting?

Kristersson får stöd. Utan ett ersättningsåtagande tänker de inte acceptera lagen, säger alla borgerliga partier. Då berättar Löfven om tidsgränsen. Att riksdagen ska ha en färdig proposition om fyrtiofem minuter.

Kristersson blir fly förbannad.

­– Har ni redan skrivit klart propositionen? Tänker ni inte ändra någonting? ryter han.

Stämningen blir därefter.

Jonas Sjöstedt, den timide vänsterledaren i blå skjorta, säger:

­– Vi måste få se pappren innan vi säger ja till något.

undefined

KD-ledaren Ebba Busch.

 

Socialdemokraterna biter sig fast.

– Kan vi ta en teknisk paus? frågar Ebba Busch.

– Nej, nu måste bli klara, svarar statsministern.

Socialdemokraterna, tänker de två moderaterna, tänker inte släppa ut oss förrän alla har accepterat. Det är en utpressningssituation.

– Vi säger inte ja förrän vi fått se pappren, påpekar Sjöstedt igen.

Från skärmen i Hedesunda sprakar då brobyggaren fram. Anders W tycker att något radikalt behöver göras. Vore inte det bästa, säger han, om vi alla lämnade lokalen, jag menar nu måste ju Löfven och Kristersson få göra upp det här.

Ingen förstår riktigt hans förslag.

Då reser sig Ulf Kristersson från sin stol. Per Claréus följer efter. De sitter nära dörren och på ett ögonblick är allt över.

De har lämnat mötet.

En doft av handsprit, stickig och irriterande, är det enda som blir kvar.

Det och insikten om att borgfreden inte är så stabil.

undefined

Maja Fjaestad (S), statssekreterare hos socialminister Lena Hallengren

Det här är en berättelse om en lag. Om en regering som i tid av kris tänjt alla legala utrymmen till bristningsgränsen och till slut inser att man bara måste få fram en lag som ger större befogenheter. Det här handlar om ett slags undantagstillstånd.

Men det är också en berättelse om politiska partier, om människor med stark ideologisk övertygelse; en helt vanlig berättelse om helt vanlig politik.

En av de här människorna heter Maja Fjaestad. Hon är tekniker. Hon har doktorerat på KTH med en avhandling om kärnkraft och gästforskat vid MIT i Boston och Max Planck-institutet i Berlin. Hon ser ut som en gammaldags präktig lärarinna. Brunt hår i knut, pärlörhängen. Klara blå ögon.

Maja Fjaestad, 43, tillhör regeringens mest prestigelösa tjänstemän, säger de som känner henne. Hon garvar och kavlar upp ärmarna. Lokalpolitiskt aktiv en gång hemma i Nacka, men mest av allt sinnebilden av en välutbildad och välorganiserad byråkratisk kreatör.  Som en av sina första åtgärder rekryterade statsrådet Hallengren henne från fackförbundet Kommunal.

I regeringskansliet är Maja Fjaestad centrum för allt som görs i hanteringen av coronaviruset. Nästan alla trådar löper till socialdepartementet och på socialdepartement styr Maja Fjaestad.

Det är hos henne allt börjar.

Coronakrisen, märkte de tidigt på departementet, visar en svensk regerings begränsningar. De fick leta länge innan de lyckades hitta lagstöd för att införa besöksförbud på äldreboenden, till exempel. Att släcka ner Gotlandsfärjan inför påsk gick inte. Man kunde inte stänga skolorna, då fick man riksdagen att ta en snabblag. De har, det är berättelsen inifrån, sökt och tänjt på alla gränser som finns. Kanske också brutit mot lagar. Fältsjukhusen får egentligen inte stå mer än några veckor utan bygglov. Ett förslag om undantag ligger nu hos civilutskottet.

Detta var ett problem, insåg de på socialdepartementet.

Och därför kom förslaget om smittskyddslagen fram.

Kunde vi bara skapa ett större mandat genom ändringar i lagen skulle vi också komma runt många av de juridiska tveksamheterna vi kan ställas inför, tänkte de. Vi kunde skapa oss en slasktratt där vi få befogenhet för många saker. Stänga nattklubbar i Stockholm. Bomma igen alla restauranger i Örebro.

Inte minst med tvång kunna flytta mediciner och skyddsutrustning från regioner och privata vårdgivare till sjukhus där materiel tagit slut.

I slutet av mars började de arbeta med idén på socialdepartementet. En opolitisk grundlagsexpert lånades in från justitiedepartementet. De tittade på den coronalag norrmännen behövde skapa, de funderade på olika alternativ.

Ändringar i smittskyddslagen skulle vara minst kontroversiellt, ansåg de till slut.

Internt kallades det för ”superbemyndigandet”.

De fnissade lite åt det.

För socialdemokrater var – och är – det där med mer makt till regeringen inga konstigheter. Tvärtom en självklar styrka staten bör ha i en krissituation. De såg inte lagändringen som en så stor sak.

Ett intresseparti för medborgarrättsgrupper.

Men de regerar ihop med ett annat parti.

Miljöpartiet grundades en gång i avskyn mot maktfullkomliga politiker. Av det skälet har partiet en gräns för hur länge man kan vara språkrör. Miljöpartister vill ha folkomröstningar och drömmer om stora koalitionsregeringar.

­­– Det är ett intresseparti för medborgarrättsgrupper, som en socialdemokrat i kanslihusen uttrycker det.

Miljöpartisterna tyckte absolut att superbemyndigandet var en stor sak. Så redan där blev det problem. Maria Ferm, statssekreterare på statsrådsberedningen, krävde och fick förändringar. De gröna kortade lagen från sex till tre månader. De gjorde bemyndigandet smalare, de fick in en skrivning om att alla initiativ måste komma från myndigheter.

undefined

Statssekreterare Maria Ferm (MP).

 

De talade också långt och länge om behovet av att säkerställa riksdagens roll.

Det viftade socialdemokraterna bort.

Ville riksdagen ändra ett regeringsbeslut fick väl riksdagen i efterhand stifta en lag. Det är trots allt riksdagens uppgift.

Torsdagen den 2 april var i alla fall regeringen tillräckligt överens och då ringde Maja Fjaestad till alla partiers representanter i socialutskottet. Hon började med januaripartierna, men sa samma sak till alla:

Vi behöver fler verktyg, vi behöver få dem snabbt.

De flesta svarade med glada tillrop.

Men moderaten Camilla Waltersson Grönvall bad om mer tid. Hon ville stämma av med sitt parti, sa hon. Hon hade skickat vidare de få skrivna punkterna hon fått från Fjaestad till en annan tjänsteman med fin meritlista – Per Claréus.

Och hos honom tog det hus i helvete.

undefined

Per Claréus med sin dåvarande chef, justitieminister Beatrice Ask, på Svenska hjältar-galan 2012.

Per Claréus, 42, är jurist. Han kommer från domstolsvärlden – som många opolitiska tjänstemän i regeringskansliet – och har varit hovrättsråd vid Svea Hovrätt. Han ser ut som en fotbollsspelare i ett korplag. Tunn och med mer hår i den nedre delen av ansiktet än i den övre. Hornbågade glasögon.

Till politiken kom han en gång som pressekreterare åt justitieminister Beatrice Ask men var, som en vän säger, så hygglig att han aldrig skulle gå mot rött ljus. Han – som studerat i Kina och talade språket väl – passade bättre bland böcker och dokument än bland murvlar. Kristersson rekryterade honom och skapade en helt ny central roll för honom. Där det moderata partiet förut stoltserat med en viktig chefsekonom har man nu en chefsjurist. Pelle, som de säger på kansliet, håller i utvecklingen av politik och det är honom Kristersson tar med sig till tunga möten.

Pelle är insyltad i det mesta.

När Pelle begärde att få se dokumenten – ett utkast till en lagrådsremiss – och när han till slut fick dem insåg han något som inte alla ledamöter i socialutskottet förstått.

Det här var en lagändring med stora konsekvenser. Den kunde ruinera affärsidkare. Den kunde hota grundläggande rättigheter, rentav.

undefined

Moderatledaren Ulf Kristersson.

 

Och när Ulf Kristersson fick höra det gick moderatledaren i taket. Varför hade inte det här hanterats på tisdagens partiledarmöte?

Stämningen mellan moderater och socialdemokrater hade varit usel alltsedan januariavtalet, och Stefan Löfvens veckoliga coronaöverläggningar hade knappast förbättrat klimatet. En timme varje tisdag drog generaldirektörerna information alla partiledare redan läst om i tidningarna.

Den lagändring som nu dök upp på torsdagen hade statsministern inte sagt ett knyst om på tisdagen.

Tänker man sig detta i kombination med Ulf Kristerssons hetsiga humör får man en bra bild av stämningsläget i det moderata partiet på fredagen. De skrev frenetiskt ett svar till regeringen, hade två extrainsatta riksdagsgruppsmöten, krävde förändringar:

De ville ha en vetorätt för riksdagen. Alla föreskrifter regeringen fattade med den nya lagen måste riksdagen direkt få ta ställning till. Pelle hittade en formulering i förfogandelagen från 1978 man kunde använda, det var han rätt nöjd med. Dessutom, skrev man i en promemoria, behövdes någon form av ersättning till enskilda som drabbas ekonomiskt också finnas med.

Sedan mejlade han pappren till Maja Fjaestad.

Samma kväll ringde Expressens politikreportrar runt i partierna. De fick bekräftat att den nya lagen var på gång. 19.27 publicerades en artikel med det innehållet.

”Regeringen begär ökad makt för att stoppa viruset”, löd rubriken.

Läsarstaplarna gick rakt upp. 22 000 personer var tionde minut.

undefined

Expressens pappersupplaga lördag 4 april.

En som läste var Jonas Sjöstedt. Också han reagerade.

Varför hade inte han fått se lagförslaget?

Han började ringa folk för att få pappren, för att få fram något underlag.

Socialutskottets ledamöter hade bara getts en kort sammanfattning av lagen och många av dem uppfattade regeringen som högst välvillig att lyssna på inspel. De tyckte inte det här var så mycket att orda om. Utskottets ordförande, kristdemokraten Acko Ankarberg, gav till exempel ett positivt uttalande, helt i motsats till den moderata kritiken:

”Det är rimligt att regeringen har de verktyg som krävs för att begränsa smittspridningen”, messade hon flera redaktioner.

Ändå skapade nyhetsartikeln stora svårigheter för alla inblandade.

På socialdepartementet läste Maja Fjaestad och andra artikeln som en medveten läcka från moderatkansliet. Det gick i linje med andra händelser de senaste veckorna, tyckte de. Vad regeringskansliet än hade berättat för moderater så hade det vips hamnat i tidningarna.

På moderatkansliet reagerade man likadant, fast tvärtom: Jävla sossar som läckte deras promemoria för att få det att framstå som att det ansvarsfulla moderata partiet inte tyckte att det var viktigt att stoppa smittan.

Den lördagen var alla partier som myror i en stack, nyss väckt av vårsolen.

Yra och förvirrade.

Jonas Sjöstedt sa att han var kritisk till lagen. Johan Pehrson, liberal gruppledare, höll med. Kristdemokraterna tycktes plötsligt svaja. Egentligen var det bara Jimmie Åkesson som gav grönt ljus.

På socialdepartementet suckade tjänstemännen. Man hade tänkt sig ett snabbt godkännande och en lika snabb remissprocess. Kritiken hade ju hittills handlat om att regeringen gjort för lite mot coronaviruset jämfört med andra länder. Nu var alla sura för att de gjorde för mycket. Ledarskribenter skrev stora texter om demokratins principer.

Den lag som skulle bli klar före påsk såg plötsligt ut att dra ut på tiden.

De fick anpassa sig.

På lördagen skrev Maja Fjaestad in en underställningsmekanism – den typ av formulering om ett riksdagsveto som Per Claréus fångat upp från förfogandelagen – och skickade ut ett nytt förslag på remiss. Ett dygn skulle remissinstanserna få på sig.

Socialdemokraterna hade gått den moderata kritiken till mötes. Med det borde saken vara klar, tänkte de.

Halv åtta på lördagskvällen twittrade Lena Hallengren en länk till remissen och skrev inte utan stolthet:

”För den som är intresserad av förslaget i sin helhet”.

lena

Det råder en plötslig borgfred i svensk politik, mitt i de stora konflikternas tid.

I en mandatperiod eller två har tonläget varit högt. Den infekterade migrationspolitiken, den nästan lika infekterade regeringsbildningen. Hoten om misstroendeförklaringar. Den riksdagsmajoritet av allt från vänsterpartister till sverigedemokrater som skjutit ner regeringspolitiken.

Polariseringens era.

Allt det fick pausas för att ge regeringen utrymme att hantera coronaviruset.

Den moderata kritiken har sedan januariavtalet slöts gått ut på att Stefan Löfven är en kass statsminister med en svag regering som inte får något gjort.

Sådant kan man inte säga i kristider. Inte om man ska vara den vuxne i rummet.

Men den här helgen händer något med borgfreden.

Oppositionen rättar sig inte i ledet, trots Maja Fjaestads försök att gå dem till mötes. Hela söndagen surrar det. Tonläget höjs, liksom insatserna. Och på måndag morgon sätter sig Ulf Kristersson och Jonas Sjöstedt i SVT:s studio och säger att de tänker gå emot regeringen.

– Regeringen ska tänka sig noga för innan den gör saker som riksdagen har starka skäl att invända emot, varnar Kristersson.

Sjöstedt hotar att skriva en egen lag ihop med moderater och kristdemokrater. För mest av alla skramlar Ebba Busch. Hon som leder ett parti som ett par dygn tidigare låtit så positivt twittrar:

”Vi röstar nej till mer makt till regeringen, som förslaget ser ut nu.”

Det finns en kritisk timme när man på socialdepartementet inser hur kallt vinden faktiskt blåser. Röstar kristdemokraterna nej kommer Ulf Kristersson aldrig våga stödja lagen, tänker flera tjänstemän i regeringskansliet. Dynamiken i det konservativa blocket kan få allt att falla.

Remissinstanserna – myndigheter och organisationer – är i huvudsak positiva i sina svar. Det är en solstråle i måndagens oväder.

Lagrådet anser precis som regeringen att smittskyddslagens räckvidd är otydlig. De ger regeringen rätt i grundargumentationen för att ändra lagen.

Våra inköpare jobbar dygnet runt nu med att beställa material och mediciner. Ska någon annan komma och ta det framför näsan på oss?

Men så läser man inlagan från SKR, Sverige kommuner och regioner. De är förbannade över att regeringen tänker ta sig makt att omfördela läkemedel och skyddsutrustning. Det är upprorsstämning bland regionråden, bland såväl socialdemokrater som moderater.

– Våra inköpare jobbar dygnet runt nu med att beställa material och mediciner. Ska någon annan komma och ta det framför näsan på oss, säger Carl Johan Sonesson, moderat regionråd i Skåne.

Det gör tjänstemännen på socialdepartementet riktigt nervösa.

Om SKR är sura innebär det att det finns arga minoriteter av regionpolitiker i alla partier, och inför den sortens internkritik kan den starkaste partiledare behöva ge vika. Situation ser inte alls bra ut, konstaterar departementets tjänstemän.

Avgörande – så tänker man man i många partier på måndagen – är ändå relationen mellan socialdemokrater och moderater.

Håller den?

Kan de förstå och nå varandra?

Just det ägnar sig Anders W Jonsson de här dagarna åt. Han och Annie Lööf skriver en debattartikel i DN om att inkludera Moderaterna i krisstödspaketen som få förstår och fler tar illa åt sig av, men mest sitter han i telefon. Han ringer och ringer. Men det är som om centerpartisten tagit med sig hagelbössan när han blivit inbjuden till pyrschjakt. Samtalen hit och dit på olika nivåer gör mer skada än nytta – hur fina intentionerna än är – det upplever både moderater och socialdemokrater.

På socialdepartementet förstår man inte centerpartisterna alls.

Där tänker de sig att ett enda skott ska räcka.

Lena Hallengren kallar socialutskottet till telefonkonferens, måndag kväll klockan 21.

undefined

Socialminister Lena Hallengren (S).

 

Statsrådet Hallengren – en 46-årig, tidigare ganska okänd politiker från Kalmar som nu är i tv varje kväll – har själv varit vice ordförande i socialutskottet. Hon känner många av ledamöterna väl. Hon kan få alla att acceptera lagen med ändringarna man fört in under helgen.

Hoppas man.

Men utskottet kom heller inte fram till något.

Det här är en partiledarfråga, tycker Moderaterna.

Det är läget för Maja Fjaestad när måndag ska bli tisdag: En chef som har dåliga besked, arga partiledare i telefon, ett brobyggarparti som inte tänker vara med om något annat parti säger nej, en lag som inte kan bli av.

En lag som skulle stiftas för att regeringen skulle kunna skydda folket mals ner av prestige och principer.

undefined

Stefan Löfvens möte med partiledarna hölls i regeringskansliets lokaler i kvarteret Björnen i centrala Stockholm.

Det blir till slut en paus.

När Ulf Kristersson och Per Claréus ställer sig upp och försvinner ut på tisdagsförmiddagen, reser sig de andra också, vartefter.

Ebba Busch får sin tekniska paus. Anders W får titta ut över ett tomt rum.

Scenen där nervösa partiledare och tjänstemän försöker gruppera om sig i och utanför gymnastiksalen i statsrådsberedningen sammanfattar allt. Att trots det ett omvälvande decennium där partilandskapet helt har förändrats finns beständiga saker i svensk politik. När något stort ska göras är det de två regeringsvana partierna som allting handlar om. Resten är flugor som surrar.

Också en mycket framgångsrik partiledare på en skärm från Sölvesborg.

Det är de två gamla maktpartierna som avgör, som kan vända möten.

Ulf Kristersson tar sin telefon och ringer Andreas Norlén, riksdagens talman. Kristersson är förbannad – så är det – men han tänker vara konstruktiv nu.

undefined

Andreas Norlén (M), riksdagens talman.

 

Vi behöver mer tid, kan du skjuta riksdagens deadline? frågar han Norlén.

Norlén lovar att kolla.

De andra vet inte riktigt vad de ska göra. Men så plingar det till i Kristerssons telefon. Och i Löfvens.

Ni har fram till 15.45 på er, skriver Norlén.

Då så, tänker Pelle, juristen som några dygn tidigare trampat på bromsen och skapat den här röran: Äntligen kan vi börja förhandla.

Och det gör de.

De går in i gymnastiksalen som luktar handsprit och för första gången under coronakrisen sker regelrätta politiska förhandlingar mellan riksdagens alla partiledare, mellan socialdemokrater och moderater.

Stefan Löfven och Maja Fjaestad accepterar en ytterligare liten förstärkning av riksdagens inflytande. Den demokratiska principkritiken är därmed borta.

Återstår gör pengarna, frågan om ersättning från staten till drabbade privatpersoner och näringsidkare.

Det samtalar de om i två timmar, ett lugnt och behagligt och intressant samtal, säger nästan alla inblandade. Det är gamla kända ideologiska principer som ställs mot varandra i en riktig dialog.

För de borgerliga partierna är det en självklarhet – vilka kristider som än föreligger – att staten ska ersätta en näringsidkare som tvingas stänga ner sin verksamhet. Konfiskerar man i praktiken medicin från ett vårdföretag, måste den också ersättas.

Socialdemokrater ser det inte riktigt så. För dem handlar det i grunden om det allmännas bästa, att det ska gå först.

Ersättningen är svår att få till lagtekniskt, säger de tre socialdemokraterna i rummet.

Vi vet, svarar de två moderaterna, men det går att få in i förarbetena.

Alla får bananer att äta.

Alla lyssnar på varandra.

Efter en stund delar de tre socialdemokaterna ut papper, en ny propositionstext. Där är ett ord ändrat. Det står att det allmänna ”ska överväga” att ge ersättning istället för ”får överväga”. Det är så långt statsministern och statssekreteraren på socialdepartementet tänker sträcka sig.

Moderatledaren och hans chefsjurist accepterar det. De säger att de tänker skriva en egen motion med en reservation, men tackar för samtalet.

Och där är berättelsen om borgfreden och superbemyndigandet slut.

undefined

Onsdag eftermiddag sitter Per Claréus på våning sex i det moderata riksdagskansliet och formulerar sitt partis motion i saken, med den där avvikande uppfattningen om äganderätten. Några kvarter bort på socialdepartement har socialdemokraten Maja Fjaestad redan gått vidare, trygg i förvissningen om att ha en majoritet bakom sitt dokument.

Det är som förr i tiden på något vis.

Socialdemokrater regerar, moderater opponerar.

Fast Pelle är förvirrad.

I vanliga fall, när det inte råder pandemi över hela världen, lämnar han sina dokument till en lägre tjänsteman som kilar bort iväg med pappret och får det att försvinna vidare in i riksdagsmaskineriet. Nu är han ensam på kontoret.

Vad ska han göra av motionen han skrivit klart?

Han får en instruktion och försöker följa den: ner för trapporna, genom kulverten, upp för trapporna till centralkansliet, en postlåda där, in med handlingarna och sedan ska saken vara klar.

Borgfred råder i landet.

Torbjörn Nilsson är författare och politikreporter på Expressen.

Maggie Strömberg är politikreporter på Expressen och författare till boken ”Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten”.

RÄTTELSE: I en tidigare version av den här texten stod det felaktigt att Tobias Billström i måndags deltog i ett utskottsmöte med Lena Hallengren.



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, , , ,

1 svar

  1. Bra beskrivning av ”mesiga” svenskar och deras politiker.

    Sven
    utlandssvensk

    Gilla

%d bloggare gillar detta: