Socialdemokraternas Kontrollsverige byggdes med bidrag

arnold

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
2020-02-03

Socialdemokraternas Kontrollsverige byggdes upp under nästan hundra år. Moroten till folket har varit generösa bidrag från staten samt en skola och vårdapparat som tidvis fungerat bra, men skänkerna har i huvudsak inte byggt på människokärlek. I gengäld har svenska politiker krävt total anpassning till S-partiets kollektiva samhällsbygge.

Medborgarna har på så vis tvingats åse hur staten utvecklat ett nätverk för samhällskontroll, via en svärm av kollektiva organisationer, privata företag och inte minst en ständigt växande byråkrati under stabilt ledarskap av personer med rätt partibok. Om man tänker efter syns tydligt hur en tyst statlig generalplan för politisk bearbetning av medborgare och samhälle konstruerats omkring nästan varje samhällssektor eller politikområde. Att detta gäller arbetsliv, boende, skola, universitet, kultur, konsumtion, transporter, försvar,  pensionärer osv är fullständigt klart.

Genom ett liknande nätverks- och bidragssystem har kontroll vunnits över vården och dess olika fack- och vårdtagarföreningar. Moroten är ständiga statliga stöd. Piskan är lydnad under politikernas planering samt beredvillighet att ställa upp på skattehöjningar.  Det är ingen överdrift att påstå att S-partiet har visat sig vara mästare i att domptera det svenska folket. Visionen om ett kollektivt folkhem har varit politikernas ledstjärna. Och röster har köpts med folkets egna pengar.


Ett fortsatt grepp om makten över staten och folket förutsätter att kollektivens ideologi biter sig fast över människors själar. Det har som sagt funkat länge, men sedan 1970-talet har S-partiet alltmer förlorat taget.


Den nya ego-människan

Delvis har det att göra med att utrymmet för skattehöjningar begränsats och att bidragsmoroten därför förlorat attraktionskraft, men en mycket viktigare förklaring sammanhänger med en framväxande individualism.

Individualismen påverkar förstås inte den gamla S-generationen, men de unga och medelålders tänker allt oftare i egocentriska banor. Att detta har sina rötter i mindre intresse för propagerande morgontidningar, statsstyrd radio/teve samt ökat surfande på internet är ett faktum.

I ett försök att rädda morgonpressens krisande ekonomi levererar – paradoxalt nog – nutidens journalister texter som går individualismen till mötes. Tidningar är varje dag till bredden fulla med navelskådande kåsörer som pratar om sitt eget liv. Sida upp och ned syns även berättelser med fokus på existentiella frågor, såsom hälsa, kön, psyke, livsstil, etikett, resor, bostad, matlagning osv. Det är därför uppenbart att etablissemangets politiker och medier under propagerandet av kollektivismens budskap råkat i kraftig motvind.

För livskraft måste nämligen den kollektiva ideologin få regelbundna transfusioner från starka organisationer, politiserande medier och inte minst flödande välfärdsbidrag. Här syns som sagt ännu en anledning till den framväxande individualismen. Välfärdens samhälle håller på att krackelera och detta ser förstås grupper av unga och medelålders, som inte är lika vana som de äldre att vandra likriktningens robotväg.

Att skolan och vården hamnat i kris ger således allt fler medborgare besked om att S-partiets trosvissa budskap vilar på lös grund. Samma följd får bristen på bostäder och den omfattande invandring som äter upp en stor del av det bidragsutrymme som tidigare varit S-folkets främsta lockbete.

Ännu en förklaring är den tilltagande oro som syns inom en mer egofixerad väljarkår. Oron beror på att den officiella S-ideologin om kollektivens gemenskap hamnat i konflikt med den svenska verkligheten på de krisande politikområden som nyss nämnts.  Detta skapar förstås olust och bekymrade tankar hos individerna.

En känsla av otillfredsställelse sprider sig som maskar i fallfrukt. För S-partiets kollektivister blir detta givetvis ett stort dilemma. Att medge att man förstår oron över samhällets brister vore ett politiskt självmord. Det skulle ses som ett erkännande av alla misstag. Den ”räddningsplanka” som lanseras blir därför ett samtal om ökad psykisk sjukdom hos svenska folket.

Tämligen normala reaktioner av oro och missnöje hos medborgarna ges alltså av det offentliga en själslig diagnos och hänvisas till redan överfulla sjukhus och medicinering.

Psykologiserande, tillåtna eller förbjudna droger och skilsmässor blir vardagen för många till följd av politikernas och myndigheternas vanstyre. Men detta innebär samtidigt ett tyst medgivande åt individualismens krafter. Kollektivisterna inom S-partiet tvingas alltså till självmål i sin strävan att dämpa den ångest man själv framkallat genom en grunden felaktig politik. Allt för att rädda makten över sin ”starka kollektiva stat”.

Våldsvågen i Sverige blir dödsstöten för Löfvens S

Den våldsvåg som just nu härjar landet kommer antagligen att bli dödsstöten mot S-partiets herravälde över Sverige. Mord, bombdåd, våldtäkter stegrar nämligen den oro och olust jag nyss pekat på. Liksom rörande övriga samhällskriser försöker nämligen partiets politiker sopa kriminalitetens orsaker under mattan,men folk är inte är dumma. De ser med egna ögon varför brottsligheten ökar, dvs främst den ohämmade invandring som S-partiet ställt upp på (med understöd från partier inom Alliansen).

Förvisso är enbart en minoritet av invandrarna brottsliga. Men de är å andra sidan kraftigt överrepresenterade inom den allvarliga kriminalitet som nu sköljer över landet. Då landets statsminister – med eldunderstöd från kriminologer till vänster – försöker prata bort den allvarligaste effekten av en storskalig invandring (utan relevanta motåtgärder) är kollektivismens sak förlorad. Den är nu körd i botten.

Ett undergivet folk reser sig mot Socialdemokraternas Kontrollsverige

Enligt min mening är det huvudsakligen bra att likriktningens samhälle raseras. Den framväxande individualismen medför att ett passivt och undergivet folk ges en möjlighet att resa sig,  men jag är samtidigt oroad över flera inslag i utvecklingen av den nya ego-människan.

Risken är stor att nu rådande navelskådning leder till att samhälleliga brister inte lokaliseras och åtgärdas. Människor som myndigheterna förklarat sjuka fattar inte alltid vettiga beslut. Följden kan också blir att en ny självhävdande kändisgeneration av politiker växer fram i vårt land, i stil med vad som skett i USA och på annat håll.

Redan idag har medialt klättrande personer  tillskansat sig politisk makt. Tänk bara på Allan Larsson, Gudrun Schyman, Lars Adaktusson, Alice Bah Kuhnke och Hans Dahlgren, men jag anser ändå att det är en demokrativinst om kollektivens makt bryts och större utrymme ges åt enskilda individers röster. Inte minst om riksdagen förvandlas från en samling av mekaniska knapptryckare till självständigt tänkande människor av kött och blod.

Jag menar att det är bra om ett undergivet folk reser sig och tar avstånd från den korporativa statens ideologi om statsbidrag och kontroll.  För övrigt har S-partiet sig själv att skylla för misslyckandet.



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, ,

1 svar

Trackbackar

  1. Socialdemokraternas Kontrollsverige byggdes med bidrag — Bakom kulisserna – Life, Death and all between
%d bloggare gillar detta: