Estnisk expertgrupp ska utreda om det behövs en ny Estonia-utredning – svaret kommer i slutet av mars

Ska det vara Estland och Finland som ska utreda om det behövs en ny Estonia-utredning? Dessa uppgifter kommer från finska yle.fi (motsv. svenska SVT). Läs dessa artiklar om märkligheterna i samband med förlisningen. Vad är det som Carl Bildt och Sverige ville dölja?

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Tv-bild på M/S Estonias skrov i tv-nyheterna.

Redaktören Gustaf Antell.
2020-01-31

https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/30/estnisk-expertgrupp-ska-utreda-om-det-behovs-en-ny-estonia-utredning-svaret?fbclid=IwAR0TulxR_tUYAGeu_SYm9w_hkVGUtNLu3wclX2mn_nmgLX7qpD6gRdi_RNY

Estlands regering tillsätter en arbetsgrupp som ska ta ställning till kraven på att passagerarfärjan Estonia undersöks närmare.

Gruppen ska ta ställning till om det behövs en ny utredning och vad som egentligen borde utredas.

– Anhöriga till offren för katastrofen har ansökt om att regeringen ska besluta om en ny utredning. Vi vill att våra bästa experter tar ställning till om det behövs och under vilka omständigheter i så fall.

Så står det i ett pressmeddelande Estlands regering och justitieminister Raivo Aeg gav ut på torsdagskvällen.

Expertgruppen kommer att ledas av justitieministeriets kansler och bestå av representanter från fyra ministerier samt olika experter. Exakt vilka de här experterna är står det inte i pressmeddelandet.

På det här sättet skjuter den estniska regeringen upp sitt beslut till slutet av mars. Detta trots att Tallinns författningsdomstol i november slog fast att regeringen måste svara senast den 25 januari.

Estland vill ha konsensus med Finland och Sverige

Hittills har Estlands regering varit fåordig angående en eventuell ny utredning, som förväntas inbegripa en undersökning av vraket.

Men i november kom regeringen med ett par viktiga uttalanden.

– Det här berör invånare också i andra länder och vi måste uppnå konsensus med de här ländernas regeringar, sa inrikesminister Mart Helme då. Det är en process som tar lång tid.

Blommor och ljus på minnesmärket Bruten linje på 25-årsdagen av Estoniakatastrofen.

Också justitieminister Aeg uttalade sig då och konstaterade att det också finns många som vill att gravfriden respekteras.

– Frågan har en emotionell sida, men också en utrikes- och en inrikespolitisk sida. Vi har ett trilateralt avtal med Finland och Sverige.

Han betonade då att det måste påvisas att det finns omständigheter som motiverar en ny utredningsprocess.

– Finns det inte det är det inte rätt at öppna en utredning bara av nyfikenhet, sa Aeg i november.

Raivo Aeg uttalade sig om en eventuell Estonia-utredning den 21 november 2019.

Justitieminister Raivo Aeg uttalade sig kort om en eventuell Estonia-utredning den 21 november 2019.

Arbetsgruppens uppgift blir att föreslå hur regeringen ska gå vidare, men beslutet ligger helt i den estniska regeringens händer. Också premiärminister Jüri Ratas har betonat att det är ett svårt tema.

– Vi inser alla att det här en känslig fråga oberoende av om vi öppnar en ny utredning eller inte. Frågan måste avvägas nio eller tio gånger, men sedan kan beslutet bara tas en gång.

Avtalet om gravfrid som slöts mellan Sverige, Finland och Estland 1995 är ett mycket kortfattat dokument som ger utrymme för tolkningar.― Margus Kurm, Estlands förre statsåklagare och den estniska regeringens Estoniautredare 2005-2009, i Svenska Yles program Spotlight

Jurist: Gravfriden inget hinder om Estland vill dyka till Estonia

Henrik Ringbom är docent i havsrätt vid Åbo Akademi

Att vägra låta Estland dyka skulle bara underblåsa konspirationsteorierna, säger havsrättsjuristen Henrik Ringbom vid Åbo Akadem

Stefan BrunowHELSINGFORS

https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/28/jurist-gravfriden-inget-hinder-om-estland-vill-dyka-till-estonia

Det 25-åriga avtalet om gravfrid vid Estonia är både unikt och problematiskt. Estlands förre statsåklagare och Estoniautredaren Margus Kurm anser att gravfridsavtalet inte hindrar Estland att dyka om syftet är att utreda Estoniakatastrofen. Havsrättsjuristen Henrik Ringbom vid Åbo Akademi ger honom rätt.

– Avtalet om gravfrid som slöts mellan Sverige, Finland och Estland 1995 är ett mycket kortfattat dokument som ger utrymme för tolkningar. En tolkning är att dykningar i syfte att hämta upp föremål eller kroppar från vraket är förbjudna, men inte dykningar i sig, säger Kurm i Spotlight.

Bilfärjan Estonia som sjönk 1994 ligger på internationellt vatten, men i Finlands ekonomiska zon och på Finlands kontinentalsockel. Det är en juridisk gråzon där Finland förvaltar vatten och botten, men där det fria havets månghundraåriga ”allemansrätt” också råder.

Avtalet om gravfrid vid Estonia är omsatt till nationell lag i Sverige, Finland och Estland. Alla Östersjöstater utom Tyskland har också ratificerat det.

Annat läge för stater

– Men om en av avtalsstaterna, och i synnerhet Estland som Estonias flaggstat, vill undersöka vraket så är läget ett helt annat. Då är det avtalet som styr de rättsliga förhållandena mellan staterna, inte den finska lagen. Och avtalet är mycket mindre kategoriskt när det gäller dykningar, säger Henrik Ringbom, docent i havs- och sjörätt.

– Redan inom nuvarande lagtext kan de tre staterna täcka över vraket och vidta miljöskyddsåtgärder, till och med utan särskild notifiering eller samarbete. Och kan man göra det det här så varför inte också en teknisk undersökning?

Viktigare är dock att gravfridsavtalet inte inbegriper ett generellt dykförbud. Avtalet förbjuder dykning i syfte att hämta upp kroppar eller föremål. En teknisk utredning faller utanför avtalets begränsningar, konstaterar Ringbom.

Estlands regering har ännu inte fattat beslut om att undersöka Estonia på nytt. Tekniken har gått framåt sedan vraket undersöktes 1994 och då gjordes det dessutom osystematiskt, säger kritikerna.

– Det är väldigt stor skillnad på det som står i avtalet och det som står i lagen. Lagen är strängare medan avtalet är det som reglerar staternas förhållande.

Konspirationsteorier komplicerar

Ringbom lyfter fram ett annat argument som inte är juridiskt: Om konspirationsteorierna vuxit sig så starka att flaggstaten Estland – det land som drabbades hårdast av olyckan – vill utreda olyckan på nytt, då finns en risk att man ytterligare underblåser konspirationsteorierna genom att neka Estland dykningar.

– Det skulle bara uppmuntra privata dykningar som helt står i strid med gravfridslagen.

Jurister har grunnat på om man överhuvudtaget kan reglera dykningar på det fria havet.

– Det finns inga helt fria hav kvar i hela Östersjön. Det här är en ekonomisk zon. Där har Finland rättigheter över vissa aktiviteter, men inte över andra. Och det är inte riktigt logiskt det här systemet heller. Det skulle vara lättare för Finland att argumentera för att man kan täcka över vraket. Man har rätt på sin kontinentalsockel att bygga installationer till exempel. När det gäller dykförbud är det svårare. Då gäller den allmänna navigationsprincip som högaktas ganska långt.

Under UNESCO:s beskydd står över hundra år gamla vrak, men i fallet Estonia och Östersjön är lagstiftarna delvis ute på outforskat juridiskt territorium.

Det är ovisst i vilken mån en så tuff reglering på fria hav vinner gehör i framtida rättspraxis. Också här bryter fallet Estonia ny mark.

Den allmänna navigationsfriheten har funnits i folkrätten sedan 1600-talet. Det är den som i grund och botten gör det problematiskt att straffa personer som kränker det rektangulära gravområde som ritats upp vid Estonias vrak.

Nya märkligheter i Estoniautredningen, rapporter och nödbojar spårlöst försvunna: ”Dags att dyka efter sanningen” säger Siiri som överlevde katastrofen

Estoniaöverlevaren Siiri Same med teckningen som hennes son Tanel ritade 1994

De döda är värda sanningen. Siiri Same var bokförare och chef för en räddningsstation på Estonia 1994. Hennes sexåriga son Tanel gjorde en teckning av vraket medan Siiri låg på sjukhus i Mariehamn

Stefan BrunowHELSINGFORS

https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/26/nya-markligheter-i-estoniautredningen-rapporter-och-nodbojar-sparlost-forsvunna

Var finns Estoniautredningens arkiv? Den enkla frågan ledde till en djupdykning i ett helt nytt haveri: dokumentationen är utspridd över tre länder och delvis osorterad, delvis försvunnen. En viktig del av bogvisiret slängdes i sjön av haverikommissionen redan 1994 och nu är också Estonias nödbojar borta, visar Spotlights granskning. I Estland vill förre statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm bryta gravfriden och se nya dykningar på regeringens uppdrag.

Den 27 januari 1995 presenterade navigationsexperten Asser Koivisto i Helsingfors sin undersökning av Estonias EPIRB-bojar: radiobojar på kommandobryggan som i flytläge ska börja sända en exakt GPS-position och utlösa ett internationellt storlarm.

Asser Koivisto visar Estonias nödboj 1995 i TV-nytt

Asser Koivisto i TV-nytt den 27 januari 1995. Nödbojen på bilden är uppenbarligen inte Estonias, utan en fabriksny kopia.

Nödbojarna var enligt Koivisto testade och servade i Stockholm en vecka före katastrofen, men besättningen hade glömt att sätta bojarna i on-läge igen. Man brukar stänga av bojarna vid landtransport, för att undvika falska storlarm.

Vraket har aldrig undersökts tillräckligt. Det vilar nu på Estland att slå fast orsaken till Estoniakatastrofen. Då måste vi dyka på nytt.― Estoniautredare Margus Kurm, fd statsåklagare

I dag är inte bara nödbojarna spårlöst försvunna. Också Asser Koivistos rapport har gått upp i rök. Spotlight har letat i Tallinn, Kotka, Helsingfors, Åbo och Stockholm.

Nu, 25 år senare, hänvisar Koivisto till ett sekretessavtal och avböjer via sin hustru en intervju. Ingen annan av Estoniautredningens experter har hänvisat till någon tystnadsplikt.

Bengt Schager var haverikommissionens svenska psykologexpert som hoppade av kommissionen före slutrapporten, bland annat i protest mot de amatörmässiga vittnesförhören. Han minns inget sekretessavtal.

– Inte vad jag kommer ihåg. I Sverige gäller meddelarfrihet, förklarar Schager per mejl.

Försenat räddningspådrag

Nödtrafiken fungerade inte så bra på olycksnatten. Det var dålig hörbarhet på grund av en störande radiosändare i närheten. Sjöräddningscentralerna i Åbo och Helsingfors reagerade för sent och för långsamt, anmärker haverikommissionen i sin slutrapport.

Estonia sjönk bara en halvtimme efter det första mayday-anropet. Viking Lines m/s Mariella anlände som första fartyg till platsen 20 minuter efter förlisningen. Den första räddningshelikoptern och ytterligare fyra passagerarfärjor kom till platsen cirka en timme senare.

Det tog sju minuter efter det första nödanropet innan Estonia ens kunde uppge sin position på grund av strömavbrott.

Av de cirka 300 människor som lyckades ta sig ut ur den sjunkande bilfärjan var det bara 137 som överlevde i det elvagradiga havsvattnet och de fyra meter höga vågorna. 852 omkom, de flesta av dem blev instängda i fartyget.

Jag tycker att man bör bryta gravfriden och göra en officiell undersökning av båten.― Caroline Krook, biskop emerita

Fungerande EPIRB-bojar hade kunnat bidra till att fler överlevt. De undsättande fartygen hade vågat hålla högre fart och kommit snabbare fram till olycksplatsen. Livräddarna kunde tidigare ha fått en entydig position.

Sjöräddningscentralerna i Sverige och Finland hade genast insett att det otänkbara faktiskt hade inträffat: att Estonia verkligen sjunkit utan någon organiserad evakuering.

Men det egendomliga är att den estniska tidningen Postimees 8 oktober 1994 rapporterade att de första finska robotdykningarna vid vraket visat att nödbojarna hade fastnat på kommandobryggan och satt kvar i sina fästen.

Kommissionen prioriterade nödbojarna högt och Asser Koivisto satte stort värde på deras roll. ”Det är det räddningssystem jag litar mest på”, sade han till journalisterna Anders Jörle och Anders Hellberg som gav ut boken Katastrofkurs: Estonias väg mot undergång (1997).

Där berättar Koivisto att nödbojarna var sandiga och verkligen såg ut att ha flutit iland.

”Men båda sändarna var avstängda”, säger han.

Han nämner också ryktena om att EPIRB-bojarna aldrig skulle ha varit ombord, utan planterats vid stranden bara för att ge intryck av att vara Estonias.

”De spekulationerna tror jag inte på”, säger Koivisto i boken.

I slutrapporten hävdar haverikommissionen att radiobojarna plockades upp nära Dirhami på den estniska nordkusten redan den 2 oktober. Men varför berättade i så fall inte esterna om saken för resten av haverikommissionen förrän i december, när dykningarna vid Estonia redan var avslutade?

Dykbolaget Rockwaters dykare letar bevisligen efter EPIRB-bojarna på Estonias kommandobrygga i december 1994. Det hör man på videon som Olycksutredningscentralen (Otkes) förvarar i Helsingfors. Här jobbade haverikommissionens färgstarka finska ordförande och språkrör Kari Lehtola, som avled 2019.

”Sekretessavtal fanns inte”

Hans pensionerade kollega Tuomo Karppinen vill inte längre intervjuas om Estonia – ”allt är redan sagt i slutrapporten” – men han svarar på frågor via sms. Han menar att ingen dykare letade efter nödbojarna ombord, eftersom alla (utom möjligen dykningsledaren) visste att de redan hittats.

Karppinen säger också att ”av alla tiotusen osanningar om Estonia är Asser Koivistos sekretessavtal en helt ny”.

Karppinen hävdar också att den finska delen av haverikommissionen deponerade sitt arkiv på Olycksutredningscentralen Otkes i östra Böle. Där är man av annan åsikt.

– Vi har nog ordning på våra egna papper. Men för Estoniautredningen, som hade en estnisk ordförande, har vi inget juridiskt ansvar, säger Tiina Bieber, informationschef på Otkes.

två anställda på Olycksutredningscentralen

Ledande utredaren Kai Valonen och informationschef Tiina Bieber letade efter Asser Koivistos Estoniarapport, men utan resultat. 

Det finns inget spår av någon rapport skriven av Asser Koivisto i arkiven där Estoniamaterial finns. Själva nödbojarna uppges ha testats först av finska experter i Helsingfors och sedan på den estniska isbrytaren Tarmo i januari 1995. Där ska de ha fungerat klanderfritt i fyra timmar och fått kontakt med en rysk satellit.

Men därefter försvann nödbojarna.

På Centralkriminalpolisen i Helsingfors finns 50 lådor osorterat Estoniamaterial; vittnesförhör och protokoll med olika grader av sekretess. Efter 40 år tillfaller de Riksarkivet. Först då blir det materialet tillgängligt för forskare och journalister.

Musköbasen bevakar visiret

Vi eskorteras av militärpolis in på den svenska marinbasen Muskö söder om Stockholm. Där finns norra Europas mest välbevakade monument, Estonias 64 ton tunga och tolv meter höga bogvisir.

Det ägs av Sjöhistoriska museet i Stockholm, som numera är en del av Statens maritima och transporthistoriska museer.

– Här fattas nånting, det är bortskuret och lär finnas i Karlskrona. Den biten intresserar mig mest, säger emeritusprofessor Anders Ulfvarson. Han är skeppsbyggnadsveteranen som i 20 år debatterat för att öppna en ny Estoniautredning och framför allt göra nya dykningar till vraket.

Estonias bogvisir

Estonias tidigare liv som Viking Sally börjar framträda i form av röd färg. Delar av bogvisiret har skurits bort och analyserats

Han kallar haverikommissions slutrapport från 1997 ”skandalös”.

– Det beror på att dom har lämnat mycket vilseledande uppgifter i rapporten.

Han hänvisar också till den famösa incidenten 1994, när den svenska haverikommissionens sjötekniska utredningschef Börje Stenström slängde låsbulten från bogvisirets så kallade atlantlås tillbaka i havet efter att dykare med stort besvär bärgat det. Orsaken var att bulten inte fick plats i hans verktygslåda och skulle ha varit för tung för helikoptern.

Ulfvarson menar att det var särskilt graverande att kommissionen försökte frisera ett inspektionsprotokoll som gjordes samma dag som Estonia lämnade Tallinn för sista gången.

Svenska sjöfartsverket deltog i en hamnstatsbesiktning i Tallinn som kallades för en ”utbildning”.

– Protokollet som publicerades i haverikommissionens rapport är urkundsförfalskat. Det betyder att det fanns i flera versioner. Men man valde den version som är snällast mot sjöfartsmyndigheterna.

Anders Ulfvarson vid Estonias bogvisir i Muskö

Estonias bogvisir bevakas av svensk militär på örlogsbasen i Muskö. Visiret är ett monument över en skandalös och ofärdig haveriutredning, säger Anders Ulfvarson, emeritusprofessor i skeppsbyggnad

Ulfvarson menar man bara genom nya dykningar kan utesluta de spekulationer som fortfarande finns.

Enligt dom kan det finnas skador av olika slag i förskeppet. Sabotage kan inte heller uteslutas med nuvarande kunskapsbas.

– Och så man har inte undersökt fartygets botten ordentligt. I varje fall inte visat upp det för allmänheten, säger Ulfvarson.

Estland tar över?

I Estland vill förre statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm bryta gravfriden och se nya dykningar på regeringens uppdrag.

– Jag tycker absolut att man ska göra det, säger Ulfvarson.

Han hänvisar till biskop emerita Caroline Krook som också vill bryta gravfriden vid Estonia och låta undersöka fartyget. Detta för att få reda på varför färjan gick till botten.

Krook ingick, liksom finlandssvenska Yrsa Stenius, i det etiska råd som rekommenderade att de omkomna på Estonia inte ska bärgas utan att färjan ska övertäckas. (Ett beslut som också Stenius efteråt skulle ångra).

Margus Kurm, Estoniautredare och fd estnisk statsåklagare

F.d. statsåklagaren Margus Kurm tycker att estniska regeringen har det yttersta ansvaret för nya dykningar till Estonia. Alla hypoteser om katastrofen bygger på slarvigt insamlade fakta från 1994, säger han

Vi träffar Margus Kurm i Tallinns marinmuseum. Här finns flytvästar och livbåtar från Estonia. Här finns medicinlådor från livflottorna med smärtstillande stolpiller och till och med fiskeredskap. Men allt utom skeppsklockan (märkt Viking Sally) och en miniatyrmodell av Estonia finns undanstuvat i ett uthus.

Den estniska publiken är inte ännu redo att möta det nationella traumat på museum. Samma sak i Sverige. Föremålen från Estonia förvaras i Vasamuseets källare i Stockholm.

väckarklocka som stannat vid midnatt i Estoniahytt

Överlevaren Mikael Öuns berömda väckarklocka som föll i golvet och stannade när Estonia kantrade. Klockan som visar svensk tid förvaras i Vasamuseets lager.

 Mihkel Karu, intendent på Meremuuseum i Tallinn med Estonias livboj i handen

Intendent Mihkel Karu på marinmuseet i Tallinn. Vrakgods från Estonia visas ännu inte för allmänheten.

Estonias huvudnyckel förvaras i Tallinns marinmuseum

En av de överlevande besättningsmännen fick med sig Estonias huvudnyckel. Den finns nu i marinmuseets förråd i Tallinn

Margus Kurm säger att det finns en senare sjöolycka som har slående likheter med Estonia.

– Det var bilfärjan Express Samina som i september år 2000 körde på grund och sjönk utanför Paros i Grekland. 81 omkom och delar av besättningen dömdes för grov vårdslöshet.

– Det intressanta är att läckan under vattenlinjen gjorde att färjan sjönk på samma sätt som Estonia. Därför bör vi undersöka om det fanns en läcka eller en skada på styrbords förskepp, den sida som ligger mot bottnen och aldrig undersökts.

Den officiella slutrapporten har flera problem, enligt Kurm: Varför kapsejsade inte fartyget snabbare? I stället varade slagsidan nästan en halvtimme. Och när hon slutligen kapsejsade, varför blev hon inte flytande utan sjönk med en gång?

– Jag säger inte att det finns ett hål i Estonia. Men jag säger att ingen teori – inte ens den officiella – går att bevisa eller motbevisa med det tekniska underlag vi har i dag. Vi måste dyka ner, gräva bort sanden som svenskar fyllt på och filma vraket på nytt.

Gravfridsavtalet mellan Sverige, Finland och Estland förbjuder dykningar som syftar till att bärga kroppar eller föremål från Estonia, men det förbjuder inte dykningar som sådana, menar Kurm.

De ”ointressanta” vittnena

Kurm pekar på att 25 passagerare räddade sig från däck 1, det som låg under bildäcket. En del, till exempel Ain-Alar Juhanson, såg vatten tränga in genom väggarna på däck 1. Andra såg vatten komma genom golvspringorna från bastuavdelningen på däck 0.

– Ingen såg att ståldörrarna till bildäck skulle ha varit öppna. Alltså kan inte vattnet ha kommit den vägen.

Ain-Alar Juhanson överlevde Estonia men förhördes inte av haverikommissionen

Då 17-åriga triathleten Ain-Alar Juhanson räddade sig från Estonia genom att klättra ner på utsidan av den stängda bilrampen i fören. Haverikommissionen var inte intresserad av hans vittnesmål. 

Enligt den officiella versionen lossnade det illa fastlåsta bogvisiret i den hårda sjögången och drog med sig bilrampen. Men inget vittne har sett rampen helt öppen.

Problemet med de 134 vittnesmålen var att de flesta förhören gjordes av poliser. Många av vittnesförhören låter osystematiska och ofokuserade. Ibland hör man Kari Lehtolas mobiltelefon ringa varefter man hör honom samtala med någon mitt under förhöret.

En del av haverikommissionens egna intervjuer finns som ljudfiler på nätet.

Det var polisen i Sverige, Finland och Estland som gjorde förhören omedelbart efter räddningarna.

– De var närmast intresserade av vilka man reste med och annat för att förstå vilka som saknades. Man var också initialt intresserad av en brottsutredning. Poliser är ju poliser, kommenterar Bengt Schager.

Ain-Alar Juhansons polisförhör översattes från estniska till svenska och därmed försvann alla hans iakttagelser om den stängda rampen.

Problemet med rampen är att en helt öppen ramp borde ha sänkt Estonia ännu snabbare än vad som skedde. Och ett förlorat visir med stängd ramp skulle ha inneburit ett hanterligt vatteninflöde.

Så de överlevande undrar: hur kunde rampen först falla ner och sedan sluta sig igen?

Ryskt militärgods

Anders Ulfvarson säger att rampen i teorin kunde ha slutits i något skede av sjunkförloppet. Men han tycker också att sabotageteorin måste undersökas för att kunna avfärdas.

Sabotageteorins främsta förespråkare är den tyska dokumentaristen Jutta Rabe. Hon menar att ryska militärindustriella kretsar sänkte Estonia för att hindra att militär toppteknologi smugglades via Sverige till USA.

I den nyaste upplagan av Die Estonia (2019) presenterar hon ett nytt vittne, gränsvakten Janno J, som säger sig ha sett fyra ryska militärlastbilar köra ombord sist av alla på Estonia inför den sista resan.

Svenska militären har efter SVT:s Uppdrag gransknings avslöjande indirekt medgett smuggling av ryskt militärgods på Estonia. Men det skall ha skett vid två tillfällen i september, inte under olycksnatten.

Triathleten Ain-Alar Juhanson, som förlorade tre idrottskamrater på Estonia, kan bestämt avfärda Rabes nya vittnesuppgifter.

– Vi körde sist ombord med vår skåpbil. Vi tittade noga omkring oss på bildäck, eftersom som ledaren Jaan olovligt skulle sova i bilen. Han hade ingen hyttplats. Dessutom ville han vakta våra dyrbara cyklar. Vi såg absolut inga beväpnade vakter och inga militära fordon någonstans.

estniska triathlonister vid m/s Estonias terminal 1994

Jaan Pehk till vänster sov i en skåpbil på bildäck. Kristjan Raiend till höger omkom också. Bilden togs under en tidigare bilresa med Estonia sommaren 1994

Seismogrammet från Porkala

Spotlight har också faktagranskat påståendet om att Porkala seismologiska mätstation skulle ha gett utslag under Estonias förlisning, närmare 175 kilometer därifrån.

Det visar sig vara ett missförstånd att seismogrammet skulle ha registrerat ögonblicket då Estonia sjönk och träffade havsbotten.
Detta hävdas i en stor och ofta citerad simulationsanalys som svenska staten beställde av ansedda Hamburgische Schiffbau-Versuchsanstalt 2008.

seismogram från natten då Estonia sjönk

Seismogrammet från Porkala 28.9.1994 bevisar ingenting.

Det stämmer inte heller att seismogrammet skulle utesluta en explosion ombord på Estonia, som haverikommissionens försvarare länge hävdat.

– Det stämmer att vi kan utesluta att Estonia sänktes av en 50 kilos mina. Men sprängladdningar på fem kilo eller mindre skulle inte ha registrerats. Bruset var för stort och avståndet för långt, säger Timo Tiira, chef för seismologiska institutet vid Helsingfors universitet.

För att spränga hål på fartygsplåt räcker 3-4 kg trotyl.

Själsfriden kräver svar

Siiri Same var 25 år och hade jobbat ett år som bokförare på Estonia. Den där natten kastades hon ur sängen i hytten hon delade med en kollega.

– Det kändes som en missil eller ett annat fartyg körde in i sidan på Estonia, berättar hon i dag.

Tillsammans med hyttkamraten lyckades hon slita upp hyttdörren. De bodde midskepps på däck 4. Hon hörde larmet som kallade henne till räddningstationen på däck 7.

– Slagsidan var så kraftig att jag i korridoren ramlade in i en tom hytt. Den var som ett svart hål. Jag föll mot en spegel som krossades. Då fick jag min första fraktur.

Siiri insåg att hon måste komma till ytterdäcket före passagerarna.

– De visste ju inte vad de skulle göra på däck. Från sjätte däck började jag dra mig förbi de andra. Jag kommer inte ihåg att någon skulle ha varit i panik. Men jag koncentrerade mig på att komma till livflotten.

– Det var min lycka att jag inte såg någon som behövde hjälp på vägen dit. När jag kom till sjunde däck var dörren redan rakt ovanför mig. Fartyget lutade 75-80 grader. Jag skulle inte ha klarat av att dra ut mig själv, men en främmande man drog ut mig och en annan kvinna.

Siiri minns att stämningen var underlig ombord före katastrofen.

– Kapten Arvo Andresson brukade vara på så gott humör när jag ringde honom. Men den här kvällen var han annorlunda. Jag fick en konstig känsla efter att ha pratat med honom.

I gryningen räddades hon ur livflotten. En helikopter förde henne till Utö. Hon hade flera frakturer och låg tre veckor på sjukhus i Mariehamn.

– Jag var den sista esten som kom hem.

Hon har väntat i 25 år på en trovärdig förklaring till varför Estonia sjönk så snabbt.

– Varför flöt inte fartyget längre? Det måste ju ha funnits massor med luft kvar i den stora båten? Fanns det ett hål i skrovet? Finns rampen kvar?

Hon vill ha en ny teknisk undersökning av vraket.

– De som dog är värda sanningen. Estonia ligger inte på oceanens botten utan på 80 meters djup. Till och med amatördykare kan nå vraket.

teckning föreställande Estonia på havets botten, gjord av Siiri Sames son 1994

Siiris sexåriga son Tanel tecknade Estonia på havets botten medan mamman låg på sjukhus. Sonen har nu fyllt 31. Också experter anser att om det fanns ett hål under vattenlinjen så var det i främre delen av fartygets styrbords sida.

https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/27/mayday-estonia-den-sista-timmen



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:,

%d bloggare gillar detta: