13 DECEMBER, 2017
Katerina Janouch
http://katerinamagasin.se/vart-ska-vi-svenskar-ta-vagen-nar-sverige-inte-langre-ar-tryggt/?fbclid=IwAR0asVQudxbLkHKIp0Mc8vxXCJvj3LcGHCEY8-VD2ljHal6pEpuMVv7gKWA

“Judarna har möjlighet att emigrera till Israel när de inte känner sig trygga. Men vart ska vi svenskar ta vägen då? Vi som blir förtrycka i vårt eget land bara för att vi är svenskar?” Frågan kanske förefaller absurd, men allt fler säger högt det de tidigare bara tänkt i smyg. På flera håll i landet håller svensken på att bli en minoritet. I de värst segregerade områdena är svenska barn bara några få i sina klassrum (om de alls finns), och svenska språket trycks undan till förmån för framför allt arabiska. Kommer vi få se en ny generation utvandrare från Sverige inom en snar framtid?

Med anledning av den utropade “intifadan” i Malmö i helgen har medierna översvämmats av artiklar om hur illa det är ställt för de svenska judarna. Skolor och synagogor mer övervakade än Pentagon, människor som inte vågar bära sin Davidsstjärna öppet. Judar har inte känt sig så här hotade i Sverige sedan andra världskriget. En skamfläck. Malmö är värst, men vi har sett skanderande folkmassor som hetsar mot judar under helgen som gått, i Uddevalla, Ronneby, Stockholm… ” Det är omöjligt att leva som jude i Sverige, säger till exempel 27-åriga Shirley som redan 2011 lämnade Malmö för Israel. Hon känner sig mer trygg på gatorna i Modiin där hon bor, en liten ort mellan Jerusalem och Tel Aviv. Hon upplevde antisemitismen i Sverige första gången som 12-åring när någon sprejat “Åk hem ditt jävla judesvin” på familjens bil. Shirley är uppväxt i Möllevången i Malmö. Även om hon fick en religiös uppfostran levde hon som hon säger ett vanligt svenskt liv med traditioner som luciafirande och midsommar. Hennes pappa är från Israel, hennes mamma är svensk. Men orden på familjens bil blev långt ifrån den enda incidenten. Hon beskriver sin gymnasietid präglad av hot och hat från muslimska skolelever, enligt en intervju som publicerades i Aftonbladet igår.

Det är fruktansvärt så klart för de svenska judarna i Sverige. Fruktansvärt att känna hatet och hoten. Men än värre är frågan jag får allt oftare är – vart ska vi svenskar ta vägen då, när vi inte känner oss trygga i Sverige? Första gången detta kom upp i min närhet var hösten 2016. Det var på en middag, och folk talade seriöst om vart man kunde ta vägen. “Vart ska vi svenskarna emigrera, när Sverige inte längre är tryggt?” lät den uppriktigt bekymrade frågan. Man började resonera kring vilket annat land som kunde vara lämpligt som tillflyktsort. Norge ligger nära. Danmark? Eller Finland? Några talade om värmen, om Gran Canaria. Ingen talade om Tyskland, Frankrike eller Storbritannien – däremot om central- och östeurpa. Ungern. Tjeckien. Men även Baltikum, Tallinn, Riga… rent och trevligt och nära.

– Men tar de emot oss då, undrade någon.

– Tänk om det blir som Nordkorea på riktigt, sa en kvinna. Kanske de stänger gränserna när de inser att alla vi som tjänar pengar och betalar skatt tänker sticka.

– Säg inte så, hyssjade en bordsgranne. Ge dem inte idéer.

Sedan den middagen har samtalsämnet blivit mer regel än undantag och diskuteras även på sociala medier, mer eller mindre öppet. Några av mina bekanta har redan emigrerat. Flera andra är på väg. Man börjar sälja det man har. Planera. Ett slags prepping inför att lämna. För flertalet är detta en sorgeprocess. Men oundvikligt. Det är arbetsamma människor som dels inte vill bidra med sina skattepengar till Sveriges finansiering av nedmonteringen av landet, dels för att de känner sig otrygga här i landet de kommer från. De mår dåligt varje dag av situationen i ett tidigare välmående land, som de nu inte känner igen. Och jag förstår dem.

En annan aspekt är de utlandssvenskar som planerat att flytta hem, men som nu ändrar sig. Även där har jag flera familjer som väljer att stanna kvar utomlands. De som kommer hem, vittnar om att de inte känner igen sig. Även mindre orter förändras nu, i snabb takt, till det sämre. Men värst är orättvisorna mot de medborgare som betalar skatt i Sverige och som tidigare tagit välfärden för given. Förmåner man tidigare hade, till exempel vissa mediciner som var kostnadsfria, måste man nu betala för.

– I svensk sjukvård av idag är det ekonomin som får styra. Råden från landstinget är att inte skriva ut den nya diabetesmedicinen för att den är för dyr. Ekonomin styr på ett helt annat sätt idag än vad vi nånsin har sett. Vi har också fått råd från landstinget och läkemedelskommitén att inte längre skriva ut en del av de receptfria preparaten, som vi gjorde tidigare, idag ska privatpersoner betala i allt högre utsträckning själva… Man tar bort subventioner för mediciner så att folk måste betala fullpris. Förr var diabetesmedicinen gratis, detta är nu borttaget. Liksom att hjälpmedel för stomi och inkontinens var kostnadsfritt förut, nu är det lagt under läkemedel så att man får betala fram till frikortnivån. Generellt är det så att många hjälpmedel som man förut fick gratis får man betala själv idag.

Svenskar garanteras inte heller bostad på samma sätt som nyanlända, Sverige har ingen skyldighet att ordna boende åt en infödd på samma sätt som för en nyanländ person. Tandvård kostar femtiolappen för en papperslös, medan en pensionär får betala tusentals kronor för samma ingrepp. Jag får förtvivlade mejl från människor som får nej från Försäkringskassan och mammor som hamnar på gatan med sina barn efter en skilsmässa. Sverige vänder den egna befolkningen ryggen. Sverige tar inte längre hand om de sina. Det är som om en barnfamilj plötsligt får tre främmande barn att pyssla om, och väljer då att kasta ut sina egna ungar på gatan. Seså, schas, ni får klara er själva nu! Vi har fått några andra som är viktigare än ni. Kanske blir det inte bättre någon annanstans, men människan försöker ju, man har hoppet kvar om att bli värdigt behandlad. Att ge sig av har alltid varit en lösning.

Stefan Löfven pratade häromdagen om att judar ska “skyddas” i Sverige. Men återstoden av befolkningen då? Kvinnorna och flickorna som våldtas? De gamla som rånas och som nu råds att inte öppna dörren för främlingar? Vanliga medelklassmedborgare som drabbas av inbrottsvåg på inbrottsvåg? Vart ska svensken ta vägen?

Jag vill gärna ha ett svar på det.

Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:Katerina Janouch, Svensk politik