Den österrikiska författaren Peter Handke sitter i trädgården till sitt hus i Chaville, Frankrike, den 10 oktober 2019. Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019.
STOCKHOLM ÄR MER än 1500 mil från Sarajevo, och kriget i Bosnien stoppades år 1995, så det finns mycket tid och avstånd mellan svenskarna som just valde vinnaren av Nobelpriset i litteratur och det otäcka kriget som hände i hjärtat av Balkan för en generation sedan. Men det är ingen ursäkt för beslutet att ge årets pris till Peter Handke, som förnekar att ett väl dokumenterat folkmord begicks av serber mot muslimer i Bosnien.
Vi lever i förvirrande tider då den amerikanska presidenten såg ”mycket fina människor” bland nynazister som marscherade i Charlottesville, Virginia, och vi har ett TV-nätverk som handlar om rasism och konspirationsteorier. Vår värld beskrivs på ett bedrägligt sätt och historien skrivs om för att passa dessa förvrängda berättelser.
Det sista vi behöver, och det sista som jag förväntat mig att skulle hända, är att en intellektuell ära lika viktig som Nobelpriset går till en författare som förkroppsligar de viktigaste intellektuella sjukdomarna i vår tid. Och låt oss komma ihåg att Nobelpriset kommer i ett ögonblick då våldsamma vita supremacister framställer serberna från 1990-talet som heroiska avatarer om vad som måste göras i vår värld. Det är häpnadsväckande att Nobelkommittén skulle utnyttja detta ögonblick för att hedra en österrikisk författare som försvarar dessa krigsförbrytelser och utnyttjar sig för deras räkning.
Hur tänkte de?
Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja med det här. Men låt mig börja med att klargöra vad jag inte säger. Jag säger inte att vi inte ska läsa Handkes litterära verk. Min invändning är inte en version av den tidigare frågan om vi borde lyssna på Richard Wagner eller inte.
Gå vidare och lyssna på Wagner. Gå vidare och läs Handke. Min poäng är detta: Det är en sak att läsa honom – det är en helt annan att tilldela honom ett pris som ger en stor mängd legitimitet för hela hans arbete, inte bara de romaner och teaterstycken som är mest oklanderliga och opolitiska.
Handkes mest berömda politiska brott var när han deltog vid begravningen av den serbiske starke mannen Slobodan Miloševic, som dog i fängelse i väntan på en rättegång för folkmord och krigsförbrytelser. Handke hade besökt Miloševic under hans internering i Haag och höll ett kort hyllningstal under hans begravning i Požarevac, Serbien, 2006. Detta följde efter många års beskrivning av Handke om hur serberna missförstod och orättvist fick lejonparten av skulden för blodutgjutelserna som inträffade under uppdelningen av fd Jugoslavien under 1990-talet.
Kontroversen om att Handke vann Nobelpriset handlar om vad han skrev i en serie uppsatser 1996 som samlades i en kort bok med titeln ”En resa till floderna: Rättvisa för Serbien.” Hans bok är baserad på en kort resa han gjort till Serbien, klagade över att medierna ”obevekligt framställer serberna som onda”, och Handke låtsades distansera sig från den serbiska ledaren och skrev att ”jag är med det serbiska folket, inte med Milosevic” – vilket visade sig vara ett konstig uttalande av en av få västerlänningar som deltog i Milosjevics begravning.
Så vad tror Handke verkligen och är det så fruktansvärt? Handke destillerade sina åsikter till en kortfattad artikel som han skrev för den franska tidningen Liberation efter att hans uppsatser från 1996 dök upp. Artikeln har fått mycket liten uppmärksamhet i den aktuella diskussionen, och det är olyckligt eftersom det tydligt visar att han är en ”sanninssägare” i frågan om folkmordet i Bosnien. Till exempel skrev han att det är fel att prata om ”koncentrationsläger” i Bosnien.
Varför hade Handke ett pass från Milosevic-eran?
”Det var sant att det fanns oacceptabla läger mellan 1992 och 1995 på de jugoslaviska republikernas territorier, särskilt i Bosnien,” skrev han. ”Men låt oss sluta automatiskt ansluta dessa läger till serberna i Bosnien. Det fanns också kroatiska läger och muslimska läger, och de brott som begicks här och där finns och kommer att dömas i Haag”.
Låt mig berätta något om de serbiska lägren i Bosnien som Handke, som aldrig besökte Bosnien under kriget, inte medger: De var koncentrationsläger. Jag besökte dem under kriget, som jag täckte för Washington Post. Jag pratade med fångar i lägren såväl som med överlevande. FN:s krigsförbrytartribunal i Haag dömde serberna till långa fängelsestraff för de brott som begicks där.
Låt mig berätta något annat om Bosnien: Muslimerna hade ingenting som liknade lägerna av industriella mått, där tusentals fångar föstes in, torterades och dödades. Den position som Handke antar – alla gjorde det – är att kringgå det som om det vore roligt om de inte var så onda. Fanns det vissa grymheter utförda av muslimska trupper? Ja, men att jämföra ett litet antal slumpmässiga brott med ett systemiskt och massivt antal är en transparent form av bedrägeri och förnekelse. Det är vad förnekare gör.
Handke, som bor i Frankrike, fördjupar detta bedrägeri i sin artikel för Liveration. När han skrev om Srebrenica, där flera tusen muslimer avrättades av serbiska styrkor efter att de fångat enklaven, tillåter han att det som hände där och som var den mest ”avskyvärda” massakern i kriget, men han förminskar detta snabbt och säger att vi också skulle ”lyssna på de överlevande från de muslimska massakrerna i många serbiska byar runt Srebrencia.
Detta är detsamma ”alla sidor gör det” en tidningsanka som likställer de ytterst få med de mycket många, och misslyckas med att erkänna att detta krig inleddes av serberna och i synnerhet Miloševic.
Handke är full av det. Författaren David Rieff, som har rapporterat från Bosnien, tog sig tid att läsa ”En resa till floderna” och utfärdade denna bedömning av författaren: ”Sanningen är att han inte vet vad han talar om. … Han kom till Serbien och visste ingenting om dess komplicerade politik och av boken att bedöma lämnade han det utan att veta något mer”.
Det finns många prisbelönta författare som har dumma idéer om politik och politiker och skriver dåliga böcker då och då. Det diskvalificerar dem inte för ett Nobelpris eller en tre-martini lunch med deras redaktör. Men det är inte det vi pratar om här. Vi pratar om att förneka ett folkmord – att förvandla historien, göra förövarna till hjältar och offren till skurkar.
Och denna speciella historia, av kristna som dödar muslimer för att försvara sin kultur, är en viktig historia för att få rätt i en tid av ökad diskriminering av muslimer och andra minoriteter i USA och Västeuropa.
Svenska Akademins svar på kontroversen är minst sagt ynklig. Konfronterad med den första vågen av invändningar mot deras val, berättade akademins permanenta sekreterare, Mats Malm, till New York Times att Handke valdes på litterära och estetiska grunder. ”Det ligger inte i akademins mandat att balansera litterär kvalitet mot politiska överväganden,” sade Malm.
Det här är inte så här långt som, i de ursäktande uttalandena, från Ellen DeGeneres som talar om vilken trevlig man George W. Bush är (bry dig inte om de hundratusentals som dödades till följd av hans beslut att invadera Irak). Vår värld är en politisk värld, som jag hoppas Ellen och den Svenska Akademin skulle uppskatta. Människor med makt och inflytande har ett särskilt ansvar för att koppla samman sina ord och sina kramar med den verkliga världen.
Medan Stockholm ligger långt från Bosnien är det inte så långt från Norge, där terroristen Anders Breivik 2011 dödade 77 människor, många av dem barn på ett sommarläger. Breivik var besatt av Balkan och skrev ett manifest på 1500 sidor som ofta framkallade och berömde de serbiska ultranationalisterna som var Miloševics knähundar.
Att höja sig till försvar för serber som sprang genom Bosnien, ligger inte i vår kultur idag och är en ofarlig handling av okunnighet som en prisutdelningskommitté inte tar något ansvar för. Dessa folkmordvänliga känslor matas in i en våg av våld som drabbar oss.
Peter Handke har rätt att tro vad han vill. Han kan ljuga och sprida så mycket han vill. Det är hans rätt. Men jag kan helt enkelt inte tro att Svenska Akademin har gjort vad den har gjort. Deras ansvarslösa beslut framkallar tanken på kapitalister som säljer repet som kommer att användas för att hänga dem. Estetikerna i Nobelkommittén har gjort ett urval som kommer att förstöra deras pris, vilket det borde.
Kategorier:Uncategorized, Världspolitik
Om jag skall säga vem jag tror på, så det är Peter Handke och icke den ytliga beställnings-popup apan Peter Maass (det finns andra fakta och bevis på) men man förstör vad den etablerade sionist media sjunger om – man skulle säga vänta och se vad ni skall sjunga när muslimer bli majoritet i Europa och vid inbördes krig… då få ni det vad ni förtjänar…