Den läkare som för tio år sedan vågade säga att apatiska barn ”åt och drack på nätterna” riskerade att bli karaktärsmördad. I dag är det frågan om könsdysfori som delar läkarkåren – och samhällsopinionen. Sjuksköterskan och skribenten Hanne Kjöller har skrivit om båda, och poängterar att fenomenen är en del av flera större mönster och samhällstrender.

 

På väldigt kort tid har två vårddebatter aktualiserats: Den ena handlar om de apatiska barnen, efter att två personer i ett Filter-reportage berättade om hur de som barn tvingades spela sjuka av sin familj, för att få uppehållstillstånd. Den andra handlar om könskorrigeringar, där Uppdrag granskning undersökte premisserna bakom ett utredningsförslag om att 15-åringar ska få opereras utan vårdnadshavares tillstånd.

– Nu har ju regeringen stoppat och ska åter utreda lagförslaget om att man ska kunna operera 15-åringar mot föräldrarnas vilja. Men hade det gått igenom och hade läkarna följt det, då tror jag att vi skulle ha fått se en katastrof om 10-20 år, berättar Hanne Kjöller.

Hanne Kjöller är, som sjuksköterska och fristående krönikör i Dagens Nyheter, van vid att lyfta frågor utifrån vårdgivarnas perspektiv. Hon har själv skrivit, och stuckit ut hakan, om könsdysfori – upplevelsen av att tillhöra ett annat kön än det man föddes med – och om apatiska barn. Det är två till synes olika ämnen men med vissa likheter. Dels handlar de om barn och ungdomar som mår dåligt och dels är dessa ämnen så politiskt känsliga att den som vågar gå emot strömmen ibland får betala ett högt pris. Som exempel ger Hanne Kjöller psykiatrikern Peter Engelsöy, som hon beskriver blev karaktärsmördad för flera år sedan när han vittnade om apatiska barn som ”gick upp på nätterna för att äta”.

– Om man sa någonting annat än att ”de här barnen är livshotande sjuka och borde få stanna” blev man stämplad som främlingsfientlig. Det är så osunt det där, vi brännmärker så att folk blir tysta, säger hon.

Minskad läkarauktoritet

Det har funnits en rädsla av att bli stämplad som flykting- eller HBTQ-ovänlig när det kommer till nämnda debatter, menar Hanne Kjöller. Men samtidigt är dessa fenomen bara en del av ett annat större mönster som handlar om att allt fler patienter kräver rätt till onödiga vårdinsatser – en rätt som läkaren inte bör ifrågasätta.

– Jag skulle säga att det som har hänt är en fallande auktoritet inom många professioner, som i lärar- eller läkarkåren. Den senare beror på en tonvikt på en mer efterfrågestyrd vård, vilken egentligen inte är förenligt med portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen – att vård ska ges efter behov och utifrån evidens eller beprövad erfarenhet.

Att läkaren ska ge ”vård utifrån evidens” krockar numera nämligen med en ny lagstiftning som handlar om att vård ska ges i samråd med patienten, förklarar Hanne Kjöller vidare.

– Det där har ju rört till det. För vad betyder samråd om man inte är överens? I takt med att läkarauktoriteten har fallit så har patienten fått en starkare röst. Ett exempel på det är de som tycker att det är kvinnan själv som borde avgöra om hon ska få kejsarsnitt eller föda vaginalt. Men det blir en dyrare och farligare förlossning med kejsarsnitt. Det är ett sämre alternativ utifrån beprövad erfarenhet.

Journalistkåren har varit en bidragande del i den här utvecklingen, menar Hanne Kjöller, eftersom media fokuserar på när patienten inte får vissa vårdinsatser, men inte på samhälls- och hälsokonsekvenserna av onödig ”övervård”. Och samtidigt som det massmediala trycket är stort finns det även en rädsla bland läkare att bli anmälda om de inte tillgodoser patienternas önskemål.

Enorm ökning av könsdysfori

Debatterna om apatiska barn och könsdysfori följer en liknande mall – det har funnits en ängslighet inom läkarkåren att gå emot patientens eller patientens föräldrars uppfattning, av rädsla för repressalier.

Att patienten har fått ett utökat självbestämmande har också lett till att många unga med könsöverskridande identitet i dag får höra att det är de själva som avgör om de är ”födda i fel kropp”. Men att patienter själva får definiera sitt tillstånd kan vara problematiskt. Särskilt för en ung patient.

– I könsdysfori-avsnittet av Uppdrag granskning säger intervjupersonen Johanna att ”Jag vände mig till vården för att få professionell hjälp, för att få reda på ’Är jag transsexuell?’. Jag vill inte ha en vårdgivare som är snäll och säger att det bestämmer du själv”, säger Hanne Kjöller och fortsätter:

– Sedan finns det barn som är transsexuella och som har känt så sedan de var små. Där det hemskt för dem att gå igenom puberteten. Så det är en avvägning.

Könsdysfori är en diagnos som har vuxit explosionsartat de senaste åren. Men biverkningarna av hormonbehandlingar på barn är fortfarande ganska okända.

I Läkartidningen ger Mikael Landén, professor på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och överläkare för sektionen för psykiatri och neurokemi, en del bakgrundssiffror. Bland annat skriver han att andelen unga som har diagnostiserats med en könsidentitetsstörning har ökat med 2 345 procent på tio år.

Barnpsykiatrikern Sven Román skriver på Twitter att diagnoskriterierna för könsdysfori tidigare bland annat utgick från att det var mest pojkar och att debuten skedde i barndomen eller vuxenåren. Nu är patientgruppen mest flickor som debuterar i tonåren.

– Om förhållandena förändras eller om det blir en sådan här stor ökning borde det leda till att man undersöker vad det beror på, säger Hanne Kjöller och tillägger:

– Och sedan är samsjukligheten så enorm. Många har asperger, autism, anorexi.

Kultursjukdomar följer samhällstrenden

Den stora ökningen av unga, speciellt flickor, som lider av könsdysfori betraktas enligt vissa som en så kallad kultursjukdom.

Begreppet kultursjukdom myntades av lärdomshistorikern Karin Johannisson. Det handlar enkelt förklarat om sjukdomstillstånd eller sjukdomsliknande tillstånd som sprids i samspel med den rådande trenden, kulturen eller tidsepoken. Apatiska barn eller ”yuppiesjukan” – en kronisk trötthet som på 80-talet främst drabbade välbetalda och urbana unga vuxna – har av vissa nämnts som två exempel.

– Det Karin Johannisson har visat är att kultursjukdomar har en egen livscykel. Först ses ett fåtal fall och sedan när någon kändis eller person med hög status i samhället exempelvis säger att ”jag har blivit utbränd”, då stiger kurvan. Sedan håller det på så tills diagnosen dör ut och ersätts av en annan, säger Hanne Kjöller.

Följer dessa kultursjukdomar den politiska trenden?

– De följer det som sker i samhället. Om man upplever att det är kärnvapen eller kemikalier som är hotet så får man symptom kopplat till amalgam, el eller ”sjuka hus”. Kultursjukdomar förekommer hela tiden. Nu är det stress som anses hota och då växer sjukdomar som olika varianter av utbrändhet, säger Hanne Kjöller och fortsätter:

– Jag tror absolut att det finns en social smitta kring könsdysforin, kopplad till en identitetsupplösning. Kanske också till anorexi och kroppsideal.