Översatt från norska.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Moderns hänsynslösa återgivning av Greta Thunbergs många kamper

Fred Heggen
17.09.2019

https://www.nettavisen.no/nyheter/morens-hensynslose-utlevering-av-greta-thunbergs-mange-kamper/3423845595.html

Klimataktivisten Greta Thunberg är redan världsberömd, även om hon fortfarande bara är 16 år gammal. Vissa kommer att jämföra henne med Jesus, medan andra kommer att ge henne Nobels fredspris.

Gretas mamma heter Malena Ernman. Hon är inte en internationell kändis, men kanske försöker bli det, eftersom hon publicerar en bok med sin dotter på bilden.

Boken heter ”Huset brinner – om en familj och ett klimat i kris” och är Ernmans försök att hitta en koppling mellan hennes egna familjeproblem och den påstådda klimatkrisen.

Om att vara hög på dig själv

Malena Ernman är inte författare och boken bär också tecken på det. Emellertid är Ernman fullt självupptagen och bedriver självskryt över en låg sko. Hon framställer sig själv som en särdeles begåvad sångerska, som sjunger opera i det ena ögonblicket och vinner Melodifestivalen i det nästa.

Hon är mycket i farten på olika jobbuppdrag, och det var nog helt på sin plats att hennes äkta hälft, Svante, slutade vid teatern och hellre blev hemmapappa. Enligt Ernman var det Svante själv som bestämde sig för att han skulle ge upp sitt spännande yrkesliv, för att istället kunna syssla med brödbakning och klädtvätt på heltid.

Diagnoser och klimat

Malena Ernman brinner inte bara för sig själv och sin egen karriär. Hon har också två andra intressen som hon odlar utan hämning. Det första intresset handlar om diagnoser, närmare bestämt neuropsykiatriska diagnoser. Det andra intresset handlar om klimatet, närmare bestämt den påstådda klimatkrisen.

Låt oss hålla fast vid diagnoserna ett ögonblick.

Ernman är alltså mycket bekymrad över diagnoser, men hon är inte bekymrad över de diagnoser som eventuellt kan passa in på henne själv. Nej, det är lidandet hon tror att döttrarna har, hon vill gå till botten med.

Psykologer och psykiatriker

Greta har en ätstörning i sina tidiga tonår, skriver Ernman i sin bok. Men både hon och hennes man tror att anorexi inte kommer att kunna förklara dotterns beteende och reaktionsmönster.

”Svante och jag fortsätter att söka svar. Jag tillbringar mina nätter med att läsa allt jag kan stöta på om anorexi, autism och ätstörningar. (…) Jag läste om högkänslighet, glutenallergi, urinvägsinfektion, PANDAS och neuropsykiatriska diagnoser. Jag ringde BUP, akutmottagningen, läkare, psykologer och varje enskild, tänkbar, avlägset bekant som kunde ha viss kunskap eller ge vägledning”.  (S.32-33)

Anorexin släpper gradvis taget och Greta kan så småningom bli föremål för en neuropsykiatrisk undersökning. Hur många kliniker, psykologer eller barnpsykiatriker som har konsulterats under flera månaders tid visas inte i boken, men jag känner till att det har förekommit en hel del.

Gretas tre diagnoser

Undersökningen kulminerar i inte mindre än tre diagnoser: Aspbergers syndrom (autism), OCD (tvångssyndrom) och selektiv mutism. Ernman nästan triumferar när diagnoserna äntligen har ställs och bitarna har fallit på plats. I synnerhet är det autism som kan användas för allt det är värt.

”Greta har en diagnos, men det utesluter inte att det är hon som har rätt, och vi alla andra som har helt fel (…) Greta tillhörde det lilla fåtalet som kunde se koldioxid med blotta ögat. (…) Hon var barnet, vi var kejsaren”. (s.43).

Nu när Greta har diagnostiserats är det lillasyster Beatas tur. ”Jag tror att Beata har ADHD,” säger jag till Svante senare. (s.49) Beata tenderar att bli arg och trotsig när hon är hemma med sina föräldrar. I skolan fungerar hon dock bra.

I ett av sina raseriattacker kastar hon DVD-filmer efter sin mamma. ”Du bryr dig bara om Greta. Aldrig om mig. Jag hatar dig, mamma. Du är världens värsta jävla mamma, din jävla horjävel,” skriker hon när Jasper Penguin slår mig i huvudet. (s 56)

Beatas tre diagnoser

Beata slutar med följande tre diagnoser: ADHD med Aspbergers, OCD, och – håll i dig – Trots-syndrom (!) Ja, du läser rätt. Trots-syndrom, inget mindre.

Jag visste faktiskt inte att denna diagnos fanns, men det gör den tydligen. (Bra att hon inte uppfyllde kriterierna för ”otacksam skitunge som inte uppskattar sin fantastiska mamma” -syndromet).

Nu är åtminstone diagnoserna på plats. Psykologen har svarat på beställningen.

Pappa Svante grät länge och innerligt hos psykologen innan diagnosen, och kanske bidrog till det till det slutliga resultatet.

Naturligtvis är mamma strålande nöjd, och det är kanske det viktigaste i denna process. För närvarande kan Beata ilska och svåra beteende förklaras till följd av hennes neuropsykiatriska störningar.

Att hon kan ha goda, oberoende och rimliga skäl till att bli förbannad på sin navel-skådande mamma är alltså en icke-fråga.

Denna berättelse är förmodligen ett lysande exempel på det faktum att det i de flesta familjer sällan finns plats för mer än en narcissist. De andra familjemedlemmarna lär sig snabbt att de bör undvika konfrontationer med denna person och snarare försöka underordna sig så långt det är möjligt.

Enkla förklaringar – komplexa frågor

Naturligtvis betyder det mycket för Ernman att kunna ge enkla förklaringar på komplexa frågor. För döttrarna handlar det om att ge dem neuropsykiatriska diagnoser, vilket kan förklara deras personlighet eller beteenden.

När det gäller den prognostiserade klimatkrisen är förklaringen också väldigt enkel: det är koldioxidutsläppen som förstör klimatet, som i sin tur värmer upp världen. Punkt och slut.

Sedan, sida upp sida och sida ner, beskrivs den förutsagda klimatkatastrofen, där berättelsen är: Temperaturen stiger, havsvattennivån stiger, isbjörnarna svälter ihjäl och miljontals klimatflyktingar vandrar rastlöst omkring.

I boken opererar hon tvärsäkert med tvivelaktiga neuropsykiatriska diagnoser. Samma tvärsäkra säkerhet har hon när hon talar om de klimatförändringar som hon tror att världen står inför. Och hon gör detta helt skamlöst.

Flickan med det sorgsna ansiktsuttrycket

Jag har ofta undrat varför Greta Thunberg ser så ledsen ut när hon är avbildad på en av sina många turnéer runt om i världen. Naturligtvis är det svårt för en 16-årig flicka att visa glädje när budskapet hon har fått i uppdrag att dela med resten av världen handlar om att jorden kommer att gå åt helvetet inom tio år.

Ja, vem kan le när man står där som ett förprogrammerat medium och berättar för en sjunkande världspress att vi snart kommer att möta en katastrof av apokalyptiska dimensioner?

Kanske är jag gammaldags, men ärligt talat, borde hon inte ha varit hemma i Sverige och slutfört skolan?

Andra skäl?

Kan det finnas andra skäl till varför Greta verkar så ledsen? Kan hennes uppfostran spela en roll i detta? Hur reagerar Greta – eller Beata, för den delen – verkligen på de diagnoser de har fått? Eller till de droger de kan ha blivit satta på?

Hur var det att dras runt till olika yrkesverksamma för att undersökas för otydliga, neuropsykiatriska störningar som hennes mor trodde att hon hade?

Kanske kändes det förnedrande. Kanske kände hon sig som en vara som skulle klassificeras och läggas i en monter. Och varför har det varit så viktigt för hennes mamma att ställa diagnosen?

Munchausen by proxy

Varför får Gretas berättelse mig att tänka på Munchausens syndrom genom proxy?

Ja, den har sin orsak i den här historien som får mig att tänka på ett e-postmeddelande som jag fick från en ung kvinna. Denna kvinna skrev att hon och hennes syskon hade vuxit upp med en mamma som hade Munchausens syndrom.

Enligt kvinnan tog hennes mamma barnen med till olika yrkesverksamma och till psykiatriska polikliniker, eftersom hon var så övertygad om att barnen hade allt från rena psykiska störningar till mer komplexa neuropsykiatriska sjukdomar.

Överallt var proffsens svar negativa; barnen var friska. Men detta ledde bara till att hennes mamma tog dem till en ny klinik.

Ett varaktigt övergrepp

Kvinnan som skrev till mig, hon och syskonen, som ett resultat av mammans ockupation, hade utsatts för varaktigt övergrepp. Det värsta var dock att ingen grep in och stoppade deras mor. Inga proffs kom till undsättning. Barnskyddet slogs aldrig på.

Kvinnans berättelse fick mig att inse att det finns föräldrar som är övertygade om att deras barn har psykiska eller neuropsykiatriska störningar, och att de därför ser till att barnen måste genomgå upprepade undersökningar, oavsett om proffsen bestrider indikationerna för dessa.

Vissa av dessa föräldrar har troligen en variant av Munchausens syndrom genom proxy och genomför systematisk barnmisshandel.

Mitt förhållande till boken

Naturligtvis antar jag inte att Ernman har ett sådant syndrom, jag noterar bara att berättelserna har vissa likheter.

När det gäller utredningen och diagnosen av Greta Thunberg, eller hennes syster, måste jag relatera till informationen i boken som Ernman själv har valt att publicera.

Det säger sig självklart att jag inte kan kommentera de diagnoser man landade i, men jag måste ändå tillåtas ifrågasätta moderns motiv för att låta döttrarna genomgå dessa undersökningar.

Det skulle också vara intressant att veta vilket motivet är för att skriva den här boken, och hur hennes egna döttrar såg på graderna som avslöjades.

Diagnoser ingen nackdel

Hursomhelst turnerar Greta runt eller leder en skolstrejk med alla diagnoserna i en ganska transparent ryggsäck. (Förresten, Aspberger-diagnosen har klistrats in på hennes panna). Jag tror inte att de har varit till en direkt nackdel för henne.

Tvärtom, som världens främsta klimatkämpe, kan det vara fördelaktigt att hävda vissa störningar, eftersom dessa i människors fantasi kan förknippas med speciella egenskaper eller talanger. Dessutom skyddar de henne från kritiska röster.

Stackars hon, hon har förmodligen sina utmaningar.

Domedagsprofeten Greta Thunberg får därför fortsätta att skrämma världen. Cirkusen är i full gång.