Vad händer med klimatet? En bok för aktivister och skeptiker

Denna artikel om en vår tids två största frågor är skriven av Anders Persson, amatörhistoriker som också jobbade som meteorolog på SMHI 1967-90 och 2002-07, internationellt 1991-2001 och 2008-11 då han gick i pension.


Karneval förlag är att gratulera till en bok som har alla möjligheter att bli en bästsäljare, professor Lennart Bengtssons “Vad händer med klimatet?” En bättre titel hade kanske varit “Vad gör vi med klimatet?” men den är upptagen sedan professor Bert Bolin (med min medverkan) 1979 gav sitt bidrag på Ordfronts förlag . Det är en händelse som ser ut som en tanke att det nu är en fd. Ordfrontmedarbetare, Björn Eklund, som förlagsmässigt står bakom Lennart Bengtssons bok.

Karnevals förlag har specialiserat sig på kontroversiell litteratur om dagspolitiken och Lennart Bengtssons bok faller väl in i det mönstret. Den är, som bokens underrubrik anger, en klimatforskares syn på jordens klimat.
I dessa dagar då vi översvämmas av “klimatexperter” säger inte detta mycket, inte heller får namnet “Lennart Bengtsson” några klockor att pingla igenkännande hos de flesta. Men då ska ni veta att Bengtsson är vårt lands främste klimatexpert och en av de mest framstående meteorologerna i världen. Han är också en av de få klimatexperter som meteorologer gärna lyssnar på.

Vem är Lennart Bengtsson?

Jag lärde känna Lennart Bengtsson hösten 1966 när jag började läsa meteorologi vid SMHI och Stockholms universitet. Han hade då i nästan tio år varit en av de ledande i Sverige och världen att utveckla system för datorproducerade väderprognoser. Sverige var, efter USA, ledande i världen. Storbritannien hade ett mer avancerat system är det svenska, men det fungerade inte praktiskt. Lennart och hans grupp hade däremot lyckats hitta de förenklingar som gjorde framgång möjlig. Hösten 1965 kunde Sverige, efter USA, men före alla andra länder, presentera femdygnprognoser i TV två gånger i veckan.

I början av 70-talet beslöt de europeiska väderinstituten att slå ihop sina resurser, tekniskt, vetenskapligt och ekonomiskt, för att möjliggöra tiodygnsprognoser med hjälp av superdatorer. Organisationen kom att heta ECMWF (European Centre for Medium Range Weather Forecasts) och lades i Reading mellan London och Oxford. Lennart Bengtsson utsågs som vetenskaplig ledare, chefen var visserligen en dansk, men han hade fått större delen av sin utbildning i Sverige och USA.

Prognoserna började komma 1980 och var från början de bästa i världen, en topplacering ECMWF fortfarande innehar. Sedan dess härrör alla prognoser över två dygn som visas i svenska media från ECMWF, underlaget till de prognoser som är kortare än två dygn kommer också därifrån, men har givits en förfinande efterbehandling av varje enskilt nationellt institut.
Ganska få människor utanför meteorologernas led har hört talas om ECMWF, och det har en politisk orsak. Det ingår i “affärsidén” att de nationella instituten ska få “äran” av prognoserna. Och framgången har varit spektakulär. Vid starten 1980 kunde man få användbara (dvs. inte perfekta) prognoser upp till 4-5 dygn. Sedan dess har gränsen utökats med ett dygn per decennium så att vi idag har prognoser (fortfarande inte perfekta) som är användbara upp till 8-9 dygn.

Klimatcentrum på Gotland?

Hösten 1981 var Lennart på ett av sina återkommande besök i Sverige, på SMHI i Norrköping. Bosse, en meteorologkompis och jag, tog en öl med honom innan tåget till Stockholm och Arlanda skulle gå. Det visade sig då att Lennart kände att han gjort sitt på ECMWF och ville gå vidare. Hans dröm var att bilda ett centrum för klimatforskning på Gotland. Varför just Gotland glömde vi att fråga honom, men förmodligen skulle den vackra ön attrahera alla de internationella forskare han ville engagera. Tanken var också radikala i den meningen att den klimatforskning han vill ägna sig åt skilde sig från den gängse. Det handlade inte så mycket om att detaljstudera det rådande klimatet som att förutsäga de kommande förändringarna.

Bildtext: ECMWF i Reading väster om London anställer flera hundra meteorologiska forskare från hela Europa och har alltid flera dussin gästforskare på plats.

Men det skulle gå ytterligare tio år innan drömmen förverkligades. Ty strax efter återkomsten till ECMWF fick Lennart ta över efter högste chefen, som i sin tur drog iväg mot nya mål. 1980-talet var en glansperiod för ECMWF som också blev ledande på meteorologisk “kaosforskning”, dvs hur osäkerheter i vår kunskap om nuläget påverkar väderprognosernas träffsäkerhet. Lennart var med om att lägga grunden för ett system som, enkelt uttryckt, på förhand kunde tala om hur säker eller osäker en prognos var.

Klimatcentrum i Hamburg!

Men 1990, vid 55 års ålder, lämnade Lennart Bengtsson ECMWF för att nappa på ett tyskt erbjudande att starta ett klimatforskningscentrum i Hamburg inom kedjan av Max-Planck-Institut. När Lennart lämnade Hamburg 2000 hade det utvecklats till ett av världens främsta klimatforskningsinstitut.

Men vid 65 års ålder borde han ha gått i pension och, som många kollegor, ägnat sig åt fiske, golf eller segling. Men nya utmaningar väntade, både som professor i dynamisk klimatologi vid Readings universitet samt chef för avdelningen “Earth Sciences” vid Internationella Rymdvetenskapliga Institutet i Bern.

År 2015, vid 80 års ålder, var det dock dags att pensionera sig. Men eftersom Lennart fortfarande var ung till sinnes fortsatte han att hålla kontakt med den meteorologiska samfälligheten, erkännerligen klimatforskningen. Det är dessa 60 år av meteorologisk erfarenhet och kunskap, utökad med 30 år inom klimatforskningen som lagt grunden för Lennarts bok “Vad händer med klimatet?”

Föredömlig populärvetenskap.

Jag har, som ni kan förstå, som meteorolog läst många böcker om väder och klimat. Därför kan jag med gott samvete säga att Lennarts bok intar en topposition, både i vetenskaplig lödighet och pedagogisk tillgänglighet. Förlaget ska dessutom ges äran av att gjort en bok som väcker läslust med läckra bilder och lättillgängliga diagram.

Efter att ha utrett vad som är skillnaden mellan klimat och väder, går Lennart vidare och förklarar vad det är som bestämmer jordens klimat, hur vår kunskap om detta utvecklats och hur denna kunskap används inom klimatforskningen.

Ett särskilt spännande och aktuellt innehåll finner man i kapitlet om “extremväder”. Medierna rapporterar nästan dagligen om “extremväder” här och där och underbygger en känsla av att vi står inför en snar katastrof. Men boken visar att trots den uppvärmning vi haft de senaste 100 åren har inte vädret blivit nämnvärt häftigare. Antalet tropiska orkaner har möjligen minskat något, antalet kraftigare sådana har möjligen ökat något. Antalet starka tornados i USA har inte ökat sedan 1954 med mera, med mera. Detta är en omständighet som förbryllar forskarna: modellerna anger ökande extremväder med ökande temperatur. Men historien visar inget klarare samband mellan uppvärmning och extremväder.

Nedanstående figurer är inte från Lennarts bok, ehuru han refererar till dem. De finns tillgängliga på SMHI:s sajt SMHI: Klimatindikatorer.och uppdateras regelbundet.

Bildtext: Medelvinden över södra Götland, som efter fjällen är den blåsigaste delen av Sverige, visar inte att tillfällen av kraftig vind ökat sedan förra sekelskiftet.

Bildtext: Medelvärdet av de maximala regnmängderna för 60 stationer i Sverige visar heller inte på någon tydlig trend de senaste 120 åren.

Att de nuvarande klimatmodellerna visar på ett samband mellan ökande temperatur och ökad frekvens av extremväder, men att denna relation inte stöds av observationer, är ett viktigt forskningsområde för närvarande – ett av flera.

Meteorologer under press

Låt mig avvika från recensionen och berätta ur min egen erfarenhet. I slutet av 1990-talet återkom SMHI:s generaldirektör, en icke-meteorologisk, fd. politiker, tillbaka från en utlandsresa där han fått höra att vädret har varit och kommer att bli mer extremt. Han höll en presskonferens om saken och givetvis ville journalisterna veta mer. Så de kontaktade SMHI:s ledande klimatexpert, som försäkrade dem att andelen stormar, skyfall osv. i Sverige inte hade ändrats på 100 år.

För detta fick min kollega “på fa-an” av generaldirektören och det var enbart tack vare att han uppbar en doktorsgrad från Uppsala Universitet, som han undgick vidare repressalier. Men alla meteorologer är inte doktorer och har svårt att stå emot pressen att se “rätta” och säga “rätta” saker. Att de meteorologer som, förutom Lennart Bengtsson, vill nyansera klimatdebatten, oftast är pensionärer, beror inte på att de företräder gammaldags, reaktionära ståndpunkter, utan att de går fria för konsekvenser om de råkar se eller säga “fel” saker.

Vetenskap och politik

När jag jobbade i England var jag på ett stort två-dagarsmöte på “Royal Society”, dvs britternas vetenskapsakademi, som behandlade vetenskapsmännens rätt att ha olika åsikter. Tron på 95 % konsensus är inte bara en myt, den skulle vara skadlig för vetenskapen. I en paus hamnade min grupp i polemik med Chris Smith, Labours fd. miljöminister. Han verkar inte ha tagit intryck av mötet utan skällde ut oss meteorologer för att vi inte var totalt ense.

Mina brittiska kollegor sökte göra klart för honom, förgäves tyvärr, att deras uppgift var att skaffa fram beslutsunderlag, inklusive osäkerhetsfaktorer, och att de var hans och hans politiska kollegors förbannade plikt att ta de politiska besluten. Meteorologerna, åtminstone inte i Storbritannien, ville inte användas som några “nyttiga idioter”, som skjuts framför politikerna.

En av mina brittiska kollegor påminde Smith om väderprognosen för D-dagen 1944. Den var full av osäkerheter som noga redovisades för general Eisenhower. Baserad på denna information tog han beslutet att genomföra invasionen. I dagens läge är det risk för att han skulle ha bett meteorologen ta beslutet för honom!

Inte så mycket polemik

För att återgå till Lennart Bengtssons bok så är en annan kvalitet att den inte är speciellt polemisk. Den bör kunna läsas av såväl “klimatskeptiker” som “klimataktivister”. Syftet har ju också varit att söka “hyfsa debatten” genom att röja i okunskap och vanföreställningar. Andra halvan av boken handlar därför om hur vetenskapsmännen med matematiska modeller söker “förutsäga” klimatet. Detta är inte lätt, och problemet är att molnen fortfarande är svåra att fånga med de intrikata ekvationerna. Ty det handlar inte bara om att förutsäga molnmängden utan också på vilken höjd molnen bildas. På en viss höjd kan ett moln ha en avkylande effekt, på en annan en uppvärmande.

Vad bör göras?

De sista tre kapitlen diskuterar hur jordens energiförsörjning ska lösas, vad man kan göra för att motverka klimatförändringar och Sveriges plats i de stora sammanhangen. Lennart har inga patentlösningar, lika lite som han kan avgöra hur det framtida klimatet kommer att utvecklas.

Någon läsare kanske tycker att det är en svaghet med boken, “inga klara besked”. Men jag menar nog att det är bokens styrka: genom att visa på frågans komplexitet kan man lättare mota Olle i grind, dvs förhindra åtgärder som fattats i panik eller av okunskap. Det som fått många av oss meteorologer att hålla en låg profil i klimatdebatten är att vi vet hur komplicerad det atmosfärisk-oceanografiska systemet är. Både bland “aktivister” och “skeptiker” möter man ofta en förbluffande stor naivitet och tro på “snabba fix”. Lennart Bengtssons bok, som jag hoppas blir en “bästsäljare” i julbokfloden, bidrar till att öka realismen och kunskapen i klimatdebatten.

 



Kategorier:Böcker, klimatet, Uncategorized

Etiketter:, , ,

%d bloggare gillar detta: