NÄR POLISER BLIR BLINDA OCH DÖVA SOM I EN DIKTATUR

31 juli 2019
Jan Björklund, Fil. lic

 

ASAP ROCKY-ÅKLAGARENS ANDRA FALL

I en diktatur lär sig människor att bli blinda och döva när det är lämpligt. Man har inte sett eller hört något som motsäger de styrandes önskningar. Om rättssystemet har fått i uppdrag att döma en misshaglig person, hittar man bevis som leder till det målet. Vid behov anlitas säkerhetspolisen.
Sverige är ingen diktatur, men varför sitter jag då med en genommanipulerad förundersökning framför mig? Här har poliser blivit blinda och döva. Här har Säpo varit med på ett hörn. ASAP Rockyåklagaren Daniel Suneson var förundersökningsledare. I mitt tidigare inlägg, ”Diktaturvibbar i Sverige” har jag beskrivit hur min huvudman blivit utsatt för påtryckningar. Suneson försökte tre gånger få min huvudman att byta ut mig som ombud i vårdnadsfrågan – detta trots att jag formellt inte ens hade något med hans förundersökning att göra. Det var uppenbarligen mina anmälningar, till JK, JO och RÅ, mot hans förundersökning som störde. Och då hade jag ännu inte de förskräckliga uppgifter jag nu har tillgång till.
Jag hade konstaterat att ärendet hade misskötts av utredarna vid Barnahus Stockholm, som är en enhet inom Stockholmspolisen, ända sedan min huvudman, som är mor till ett barn fött 2011, sommaren 2016 anmälde fadern för övergrepp mot barnet. Under två års tid kallades inte ens den misstänkte till förhör. Däremot tilläts socialtjänsten – först socialtjänsten i Uppsala, sedan socialtjänsten Östermalm i Stockholm – att styra ärendet. I praktiken genomförde socialtjänsten en stor del av utredningsarbetet, på ett sätt som sätter Förundersökningskungörelsen ur spel.
Jag hade sett att Barnahus Stockholm genomförde ett förhör som en tjänst till sin nära
samarbetspartner vid socialtjänsten Östermalm. Smaka på detta: ett förhör genomfördes i mitten av oktober 2018 för att ta reda på ursprunget till information som skickats till socialtjänsten Östermalms huvudman, Sociala delegationen Östermalm, d v s den politiska nivån. Den informationen hade inte delgetts tjänstemännen i sin helhet, och därför försökte alltså polisen hjälpa socialtjänstemännen att ta reda på varifrån denna information kom! Detta hade alltså INGENTING med någon brottsutredning
att göra.
Min huvudman insåg efter detta märkliga förhör att polis och socialtjänst var låsta i ett samarbete, som inte skulle tillåta att fallet utreddes förutsättningslöst. De hade bestämt sig för att hennes anmälan – trots flera vittnesuppgifter och inspelade bevis – var falsk. Hon gjorde då en ny polisanmälan den 22 oktober 2018, vid Arlandapolisen. Där tog man anmälan på så stort allvar att mor och barn skjutsades hem för att de skulle få med sig en väska och sedan resa vidare till ett skyddat boende.
Socialtjänsten Östermalm vägrade emellertid – trots omfattande bevisning – att acceptera placering vid det skyddade boendet. På grund av socialtjänstens ställningstagande hamnade min huvudman utanför lagen. Hade socialtjänsten tagit beslutet att acceptera placering i skyddat boende hade min huvudman haft lagen på sin sida. Socialtjänsten Östermalm hade redan tidigare, manipulerat ärendet
kraftigt för att den misstänkte fadern skulle få vårdnaden, vilket också skedde i maj 2018. För detaljer, se tidigare inlägg, ”Diktaturvibbar i Sverige”. När min huvudman var på flykt, kontaktades en bekant, som är skådespelare och tidigare dörrvakt, av en medarbetare vid Säpo. Han fick veta att modern var psykiskt störd (grundlöst) och att pojken behövde ”avprogrammeras”. Han kontaktade henne och försökte få henne att ge upp.

När detta inte lyckades, rapporterade han att min huvudman hade försökt få honom att arrangera ett mord på  barnets far. I senare förhör togs anklagelsepunkten anstiftan till mord upp i ett förhör, rent formellt, men på ett sådant sätt att det var uppenbart att inte ens den förhörande polisen tog den på allvar. Efter att min huvudman gripits tillsammans med sonen i mitten av mars fördes sonen, trots att fadern fortfarande var misstänkt för övergrepp mot honom, direkt till fadern efter en lång bilresa.
Han anlände dit under de tidiga morgontimmarna. När pojken förhördes vid Barnahus Stockholm två veckor senare hade han alltså kunnat utsättas för påtryckningar från en förövare. Trots detta uppgav pojken vid förhöret att det var dåligt hemma hos pappan. Förhöret avbröts när pojken började närma sig sin berättelse om övergrepp. När han fick frågan om någon skadat honom, blir det en lång paus.
Så svarar han ”Vet inte”. Den episoden finns inte med i utskriften av förhöret. Inspelningar av pojkens samtal med mamman skrevs ut på ett sådant sätt att vissa uppgifter betecknades som ”ohörbara”. På så vis kom utskrifterna att ge en felaktig bild av pojkens berättelse. Den rättsläkare som samtidigt undersökte pojken konstaterade att han hade flera ärr på ovanliga ställen och ett antal blåmärken. I rättsintyget skrev läkaren att blåmärkena kunde ha uppkommit upp till 2-3 veckor tidigare. Varför tappar rättsläkaren räkneförmågan? Varenda förälder vet att blåmärken försvinner efter två veckor. Jo, genom att utsträcka tiden, öppnade läkaren för möjligheten att blåmärkena uppkommit medan pojken var hos sin mor!
Det finns mängder av foton med sammanlagt hundratals blåmärken, bl a i form av små utgjutningar på ryggen. Ingen har någonsin frågat pojken hur ärren och blåmärkena har uppkommit. Barn brukar minnas sådant. Fem poliser gjorde husrannsakan i moderns lägenhet. Trots detta finns det ingen uppgift om att de beslagtagit moderns dator, som fanns hemma. Det finns en märklig detalj i det sammanhanget. När modern kom hem, trodde hon i flera veckor att datorn var försvunnen. Den hade legat i en låda under pojkens säng, inlindad i en filt. Så småningom hittade hon den, inlindad i filten – men i
hallbyrån. Hur ska vi tolka detta? Som att fem poliser inte klarar av att hitta en dator i en låda i en tvårumslägenhet? Eller ska vi tolka det som att de såg att datorn bara innehöll material som stödde moderns berättelse, varpå de lade tillbaka den, men lade den i fel låda?
Under min huvudmans häktningstid greps ett vittne, en psykoterapeut, av polis tidigt på morgonen och delgavs i förhör misstanke om medhjälp till egenmäktighet med barn. Sms utväxlade mellan terapeuten och min huvudman fördes in i förundersökningsprotokollet – med tonvikt på privata meddelanden. Terapeuten fick ett rent frikännande i tingsrätten. Trots detta har åklagaren beslutat att överklaga denna frikännande dom. Detta överklagande ser mest ut som ett försök från åklagarens
sida att kompromettera min huvudman, genom att hålla misstankarna om ett kärleksförhållande mellan terapeuten och henne vid liv. Utan stöd i bevisningen har sedan vissa alternativmedia framfört illasinnade och kränkande fantasier om min huvudmans förhållande till terapeuten.
Ett annat vittne är skådespelare och författare, och ganska inflytelserik. Hon fick specialbehandling. Polisen uppmanade henne: ”Du ska inte tro allt din väninna berättar”. Hon svarade: ”Jag har sett ett blåslaget barn, med slocknad livslust – det är det enda jag bryr mig om.” Min huvudman blev åtalad och fälld i tingsrätten för såväl grov egenmäktighet med barn som för grovt förtal, det senare p g a en redogörelse för ärendet som skickats ut till ett antal vänner och bekanta. I förhör uppgav hon att denna redogörelse skulle ses som ett svar på en efterlysning med bild, som en s k ”hjälpgrupp” har skickat ut till tusentals adressater. Polisen uppgav sig inte kunna spåra vilka som låg bakom denna hjälpgrupp. Men i polisens egen dokumentation finns en redogörelse för ett förhör med en känd kvinnlig medarbetare på SVT, som haft en nära relation med
Dragan Joksovic, som mördades på Solvalla 1998. Hon säger att hon är knuten till ”sökgruppen”, som  kontrolleras av pojkens far. Det var tydligen inte möjligt för polisen att koppla ihop ”sökgruppen” med ”hjälpgruppen”!!!
Skälet till att åklagaren lyckades få min huvudman fälld i tingsrätten var att tingsrätten i
brottmålsdomen hänvisade till ett HD-utslag, som säger att hennes agerande till skydd för pojken ska bedömas mot bakgrund av vad domstolen i vårdnadsmålet kommit fram till beträffande påstådda övergrepp. Hänger ni med här nu? Jag ska förklara det noga.
I brottmålet i tingsrätten fanns en överväldigande bevisning om övergrepp, i form av vittnesuppgifter från flera läkare och inspelade filmer och berättelser från pojken. Domstolen brydde sig inte om denna bevisning, eftersom dessa frågor redan behandlats i vårdnadsmålet. Vårdnadsmålet i sin tur bygger på socialtjänstens utredningar, som samtliga bygger på den första utredningen från Uppsala, som i sin tur är fokuserad på en återgiven berättelse från pojken, där han lägger skulden på sin mamma. Denna uppgift är sannolikt falsk.
Men hur kan det gå till så här? I vårdnadsmål gäller lägre beviskrav än i brottmål. Det kan väl inte vara möjligt att ett mål med lägre beviskrav ska smälla högre än ett mål med högre beviskrav? Jo, så är det i dagens Sverige. Flera läkares bestämda utsagor i ärendet har underkänts av socialsekreterare, som inte på långa vägar har deras kvalifikationer. Men domstolen lyssnar mest på socialtjänsten. Och Högsta domstolen har sagt att brottmål av detta slag ska styras av utslag i vårdnadsmål! Detta kallar jag för en ”råttan-på-repet-effekt”, ett slags Moment 22, där det inte längre är intressant vad som
egentligen har hänt, utan det viktiga är att ärenden följer en viss väg i en labyrint.
Åklagare Suneson har under utredningstiden haft två olika ärenden på sitt bord: dels anklagelserna mot pappan som handlar om fysiska övergrepp och hot, med pojken som målsägande, dels förundersökningen gällande egenmäktighet mot barn, riktad mot modern. Han har resonerat så att, ifall det förekommit övergrepp, har dessa avbrutits genom moderns bortförande av barnet.
Förundersökningen har därför inriktats på moderns gärning. Den misstänkte i den andra förundersökningen har tillåtits att ta aktiv del i förundersökningen mot modern. Föga förvånande har förundersökningen mot pappan lagts ner. Så går det till i det svenska rättsväsendet idag. En förundersökningsledare och en utredningsgrupp
hanterar både anmälan och motanmälan, och de kan själva välja vilket spår de kan följa och vilket åtal de ska lägga resurserna på. Det är samma sak i ASAP Rocky-fallet. Mot bakgrund av ovanstående berättelse, är det någon som tycker att vi kan lita på åklagare Suneson? Han har helt uppenbart försummat sin plikt att säkerställa att förundersökningen tar upp bevis som talar FÖR den misstänkte. Tvärtom har sådana bevis undertryckts, och alltför många inblandade utredare har blivit
blinda, döva och tappat räkneförmågan för att det ska vara en tillfällighet.
Har JO, JK och RÅ varit intresserade av ärendet?

Gissa tre gånger!



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, , ,

3 svar

  1. What’s up it’s me, I am also visiting this web site daily, this web page is in fact
    fastidious and the people are in fact sharing nice thoughts.

    Gilla

%d bloggare gillar detta: