Säpo gick i juni ut med att antalet extremister i Sverige som befinner sig på Säpos radar uppgår till flera tusen, något som väckte uppmärksamhet eftersom det är en rejäl ökning från tidigare släppta siffror – som snarare har pratat om några hundratal.

Under måndagen specificerade Säpo-chefen Anders Thornberg att det rör sig om 3 000 personer i Sverige som tros vara inblandade i någon slags våldsbjakande extremism, varav runt 2 000 rör islamistisk extremism.

– Det är onekligen siffror som kan få folk att sätta i halsen, säger Wilhelm Agrell, professor i underättelseanalys vid Lunds universitet.

Han hänvisar till en stor kartläggning av jihadistmiljöer som Säpo gjorde 2010. Då konstaterade man att det handlade totalt om runt 200 personer som rörde sig inom dessa miljöer. En siffra som man dessutom ansåg vara konstant över tid, då antalet avhoppare var ungefär lika många som antalet nyrekryterade. Av dessa 200 ansågs en handfull utgöra ett reellt hot.

Säpochefen Anders Thornberg betonar samtidigt som man släppte de nya siffrorna att det fortfarande är ett fåtal som har vilja och förmåga att genomföra attentat i Sverige.

Men resurserna för att övervaka personerna är knappa. Enligt Wilhelm Agrells uppskattning är det inte mer än 10–20 personer som det finns kapacitet att hårdbevaka i Sverige.

Efter dådet i Manchester under våren uppmärksammades det att den brittiska underrättelsetjänsten MI5:s resurser räckte till att övervaka 50 personer dygnet runt – och då räknade man med att ungefär 500–600 islamistiska extremister kunde utgöra ett potentiellt hot.

– Om man utgår från att det krävs ungefär 20 personer för att ordenligt kunna övervaka en individ, då är det i stort sett omöjligt att hålla koll på varenda farlig individ, säger Agrell.

Om hela Säpos personalstyrka på ungefär 1 200 personer skulle jobba med övervakningsverksamhet (vilket inte är fallet) så skulle de alltså totalt kunna hårdbevaka 60 personer.

Enligt Agrell är detta ett resursproblem som underrättelseverksamheter kämpar med överallt. Även om han menar att 2 000 islamistiska extremister är en hög siffra för ett land av Sveriges storlek.

Vad innebär det att Säpo inte har möjlighet att bevaka mer än en handfull av de tusentals personer som uppges vara av intresse?

– I någon mening är uppgiften olöslig. Men man kan som underrättelseverksamhet välja att arbeta på bredden eller på djupet. Om man lyckas med det sistnämnda, vilket är det som många underrättelsetjänster får satsa på, så kan man finna en väg in i de här miljöerna och skapa insyn.

Urvalet av personer som ska sättas under bevakning är en ständig prioritering hos Säpo, menar Agrell.

– Nästan oavsett resurser så är de så kallade ensamvargarna, de som mest figurerat i periferin och som går från passiv till agerande fort, svåra att upptäcka.

Agrell menar att ett stort problem är att hotbilden och extremismen slagit fäste mycket snabbare än någon förutspådde.

– I den bästa av världar hade debatten om radikalisering förts för fem år sedan. I stället har Säpos och samhällets varseblivning varit långsammare än problematikens utveckling. Vi måste inse att vi är efter, och finna ett snabbare system för att upptäcka hot.