Bergsjön som förstås är en av Göteborgs miljonprogramsförorter, ritad för kärnfamiljen – ett styck arbetande make, ett styck hemmafru, 1,9 barn, 1,2 Volvo 140, pinnstolar från nystartade Ikea, herdemattor, spik- och trådtavlor, garderober fulla med virkade slipsar, tweedkavajer, skottsrutiga kjolar, v-jeans…

En aningen mer homogen befolkningsgrupp än de invånare som nu bebor stadsdelen.

Av de totalt 940 000 bostäder som pusslades ihop under miljonprogrammets tio år (1965 till 1974) var en tredjedel flerbostadshus i fyra våningar eller fler, en tredjedel flerbostadshus i tre våningar eller färre och en tredjedel enfamiljshus. De tre bostadstypologierna hölls nogsamt åtskilda av sherwooddjupa skogsdungar eller svepande motorleder – stadsplanerarna föreställde sig glittrande Chevrolet Impalas i koncentriska omlopp – eller dunkla gångtunnlar lika avskräckande som vallgravar, som den Janne Josefsson nyligen gjorde reportage om (SVT 8/5).

Redan 1965, miljonprogrammets första år, smällde Sverige upp fler bostäder per invånare än något annat land i världen, 97 000 stycken. 1970 byggde vi ännu flitigare, 109 843, ett all time high, inte ens Brezjnev och Sovjetunionen rattade byggkranar lika snabbt. Men redan då hade de boende börjat tröttna. På den grötgråa monotonin, på att kryssa fram mellan sprängmassorna, på att se ”kaninburar staplas på varandra”, som det uttrycks i Jens S Jensens klassiska fotobok om Hammarkullen. De flyttade därifrån, innan de knappt hunnit flytta dit, och byggbolagen började rulla ut småhusmattor i stället.

Sprängningen direktsändes på riksTV, modernismen dog inför miljonpublik.

Kvar blev de som inte hade något val.

Att det fanns risker med den här typen av storskaliga elementbyggen visste alla. Dels det rent tekniska, förstås – läckande platta tak, dragiga fönsterband, möglande plastmattor – i modernismens anda skulle nya material och produktionsmetoder testas. Men framförallt det sociala; 1971 bongotrummade Marvin Gaye hela ungdomsvärlden till medvetande om ghettofieringen i ”Inner city blues (makes me wanna holler)” och året därpå sprängde staden Saint Louis hyreskomplexet Pruitt-Igoe, 33 elvavåningslimpor som på bara 15 år gått från medelklass till slum, från 12 000 till 2 500 bosatta. Sprängningen direktsändes på riksTV, modernismen dog inför miljonpublik.

Vid det laget hade missnöjet bubblat i decennier. Markelius (Sveriges mest tongivande stadsplanerare efter kriget, Stockholms stadsplanedirektör från 1944 till 1954) ville skapa ordning och reda i det krigshärjade väst med hjälp av stadsplaner lika repetitiva som Mondrian-målningar, lika strama som kopplingsscheman. Men de boende kände inte igen sig. Vad hände med trivseln? Med gemenskapen? Med den lindring som ett par tända skyltfönster och lite pubsorl kunde ge när man satt där ensam i sin kokvrå på tionde våningen i skenet från fläktlampan?

Redan 1948 avfärdade arkitekturkritikern Lewis Mumford bostadsområdet Stuyvesant Town i New York som en ”mardröm utan slut”:

”Thirteen stories high, absolutely uniform in every detail, mechanically conceived and mechanically executed, with the word ‘control’ implicit in every aspect of the design. This is the architecture of the Police state.”

Stuyvesant Town som består av 110 handmurade torn med utsikt över East River och som tronar över ett böljande nagelsaxmanikyrerat trädgårdslandskap med slingrande trädalléer och prunkande rabatter och porlande fontäner. Man undrar, vad hade Mumford sagt om Biskopsgården och Hammarkullen?

Statsminister Tage Erlander försvarade det med att här inte fanns samma rasmotsättningar som i USA, att det som hänt där inte kunde hända här.

Ändå gick Sverige vidare med sitt gigantomaniska byggprojekt. Statsminister Tage Erlander försvarade det med att här inte fanns samma rasmotsättningar som i USA, att det som hänt där inte kunde hända här: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”

Och, visst, i början av 1970-talet, när BBC och tyska NDR sände en dokumentär från Göteborgs miljonprogramsområden – Hjällbo, Hammarkullen och Masthuggsterrassen med flera – framstod allt helt perfekt, ”Hylands hörna”-harmoniskt, speakerns propra engelska spricker nästan när han ska beskriva allt underbart han ser. Till bilder av glatt gymnastiserande husmödrar i sockiplast och discodansande lintottar i indianer- och kojjbojjutstyrsel och elvakaffe på balkongen ur Hertha Bengtsson-servis på broderad duk deklarerar han att allt är ”Extremely well organized”, att ”the architectural detailing is meticulous” och att lekytorna är ”generous but precisely calculated”.

Han pratar om Hjällbo.

Samtidigt, i kamerapanoreringen över området syns knappt en enda människa. Av Hjällbos 20 000 invånare är det två som spelar tennis, i övrigt är det tomt. En spökstad. Eller förresten, inte en stad för här finns inga butiker, inga restauranger, inga kontor, inga torg.

Doing-oing-oing-oing ekar tennisbollarna.

Just precis så här såg Markelius efterkrigsdröm ut. I hans ögon skulle satellitförorterna vara en renrakad variant av innerstäderna, fria från trafikstockningar, kommers och fylleri, förskonade från de kulturella motsättningar som kan uppstå när människor från olika samhällsklasser blandas.

Huvudargumenten för segregationsarkitekturen, för att ”skänka bostadsområdena en hög grad av enhetlighet” genom ”en ganska långtgående social differentiering”, var två. Det första rent byggtekniskt: att blanda radhus, enfamiljshus och flerbostadshus i samma område skulle försvårat det industriella byggandet, fått kranförarna att se i kors, åka vilse. Det andra var paradoxalt nog vikten av gemenskap: om man ska bunta ihop en massa främlingar i helt nybyggda områden, mitt ute i ingenstans, då är det nog nödvändigt, resonerade arkitekterna, att gruppera dem efter samhällsklass, efter minsta gemensamma nämnare. Annars riskerar grannsämjan aldrig infinna sig.

En fullt rimlig strategi, kan tyckas. Genomförd utan onda avsikter. Ett stycke socialdemokratisk välfärdspolitik i fysisk form som i dag resulterat i Sveriges allra mest akuta samhällsproblem: av de 22 stadsdelar som polisen pekat ut som landets mest kriminella är 21 miljonprogramsförorter.

En självklar fråga infinner sig:

Om vi kan bygga oss till segregation, är det då också möjligt att bygga bort segregationen?