Yttrandefrihet, föreningsfrihet och nationell neutralitet är sådant vi som små barn fick lära oss att Sverige stod för. Men hur står det egentligen till med dessa friheter idag?

Som barn brukade vi ofta lite fnittrigt svara att “det är ett fritt land” när någon annan hade frågat en fråga som började med “får jag”. Det var inte så att vi gjort några politiska analyser, men var det något vi hade lärt oss så var det att Sverige var ett fritt land. I skolan fick vi lära oss om demokratin, om tryckfriheten och yttrandefriheten och föreningsfriheten och att Sverige var ett neutralt land som inte böjde sig för någon stormakt.

Det ter sig nästan löjeväckande idag, men under lång tid – ungefär fram tills min hjärna var färdigutvecklad antar jag – trodde jag att Sverige var ett fritt land. Den som påstår det för mig idag får dock skynda sig med att förklara vilken sorts frihet denne menar; fritt från vad?

Yttrandefrihet?

Nyligen dömdes en man från Norrbotten för hets mot folkgrupp. SVT Nyheter Norrbotten skriver:

“Mannen ska ha spridit meddelanden och lagt ut bilder på Adolf Hitler samt andra bilder med budskap såsom ”krossa homolobbyn”, ”stoppa invasionen” och ”mångkultur är skadligt för dina barn och barnbarn”. Detta ska ha inträffat vid två tillfällen under 2017.”

Så var det med yttrandefriheten.

Nu är visserligen problemet med hets mot folkgrupp ingen nyhet, men domen från Norrbotten visar att det skett en ordentlig glidning. Att dömas för att man kallar mångkulturen skadlig, eller något annat av de exempel som ges, är ett stort steg åt vänster för rättsväsendet.

Suveränitet?

För bara en dryg vecka sedan var det val till Europaparlamentet. Enligt Aftonbladet har “60 procent av all lagstiftning som passerar riksdagen sitt ursprung i EU” och man skriver dessutom:

“Medlemsländerna får inte ha ­lagar som strider mot EU:s. Om en svensk lag står emot en EU-lag ­gäller den senare. Det kallas EU-­rättens företräde.”

Sverige är alltså inte fritt sett till sin suveränitet. Istället är hon en lydstat till den Europeiska Unionen. Men sa jag inte nyss att det var val till Europaparlamentet? Jovisst, men Sverige får bara tillsätta 20 av de 751 ledamöterna – alltså ungefär 2,6 procent av mandaten för de som ligger bakom åtminstone 60 procent av våra lagar.

Det så kallat demokratiska inflytandet över parlamenten i Bryssel och Strasbourg är alltså obetydligt, för att inte säga obefintligt.

Föreningsfrihet?

Men föreningsfriheten då? Ja, där är Sverige än så länge ett ganska fritt land. Visserligen är föreningsvärldens naturliga konkurrens satt ur spel genom de miljarder av skattepengar som staten och dess myndigheter öser över “politiskt korrekta” föreningar, medan andra – som föreningen Det fria Sverige – helt får klara sina finanser själva. Men vi har inget organisationsförbud i Sverige. Än.

Tyvärr höjs allt högre röster för att Sverige ska ändra i grundlagen för att kunna förbjuda organisationer, vilket skulle göra Sverige ännu mindre “fritt” än vad det är idag. Drivande i denna “frihetsförstörelse” är Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.

Så, du som påstår att vi är “ett fritt land”, vad är det egentligen du menar? När människor döms för sina åsikter, när majoriteten av våra lagar drivs igenom av människor vi inte har haft möjlighet att välja, när den ledande oppositionen föreslår organisationsförbud – vad är det då för frihet vi har kvar?

Friheten att springa runt med dildos i pannan under “Pridefestivalen”? Visst, men den som uttalar sig emot homolobbyn blir straffad, precis som mannen i Norrbotten. Frihet att få tycka precis som makten? Visst, men det har man i Nordkorea också.

Det gamla frihetsrockbandet Nothung sjöng i sin klassiker Rock mot demokrati att “er frihet är ingenting jag vill ha, det är frihet åt det sjuka och förtryck av allt bra”.

Det är svårt att inte hålla med.

Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:föreningsfrihet, mötesfrihet, suveränitet, yttrandefrihet