Svenskarna sliter inte under ett kommunistiskt ok. Vi är tack och lov ett marknadsorienterat samhälle. Speciellt på landsbygden är svenskarna robusta, individualistiska och ansvarsfulla medborgare. Men vi har en enorm välfärdsstat att bestrida – och den förgiftar vår nation, mycket på samma sätt som en fulländad kommunism gjorde. Om kanske inte i samma grad.

Utan tvivel, utgör den scenen för några ganska dystopiska utvecklingar, både när det gäller den stadiga konsumtionen av produktiva möjligheter – men också genom dess giftiga effekter på vår kultur. Utöver detta, har Sverige accepterar en avsevärd mängd invandrare (för att uttrycka det milt) från kulturer som skiljer sig stort från den svenska. I denna text kommer jag att ta en titt på välfärdsstaten, sedd genom ett prisma på Sveriges nuvarande mångkulturella utmaning.

Först och främst, är mångkulturalism en bra sak? När mångkulturalism framträder genom frivilliga interaktioner är den uppenbarligen värdefull – annars skulle den inte ske i ett fritt samhälle så som den så ofta gör. Återigen: På marknaden finns den, över tid, den vackra möjligheten att folkstammens identitet expanderar genom att man inkluderar, assimilerar och anpassar sig till tidigare okända saker. Anpassning och kulturella inslag via frivilliga föreningar kan väl inte vara en dålig sak! Men i en sådan situation; är inte mångkulturalism en felaktig bedömning? Jag skulle hellre kalla det en framväxande konvergens mot en gemensam kultur, i den takt som deltagarna har satt. Sammantaget: en önskvärd sak, speciellt jämförd med alternativen.

Påtvingad mångkulturalism ökar å andra sidan polariseringen och tribalismen längs de mest grundläggande och lättast igenkända skiljelinjerna. I tider av inströmningar; tenderar lätt urskiljbara drag att bli förhöjda och ärade, ett upplyftande till en plats för stor beundran. De blir en ersättare för verkligt delade kulturella värderingar och normer, vilka under sunda förhållanden är nödvändiga för samarbete.

I tider med snabb och ofrivillig förändring; blir de en ytlig falsk vågbrytare mot det okända. I stället för att engagera sig i marknadsmöjligheter över delar, tenderar vi att spendera tid till att förstärka våra positioner. Behovet av säkerhet, gör att vi börjar luta oss mot en totalitarism av förenklad purism.

Tvångsföreningar, som en ständig invasion och erövring, kommer att späda på bitterhet och konflikter längs kulturella och etniska linjer och kanske även utgöra vägvisare för att gamla konflikter blossar upp. Välfärdsstaten är en annan typ av attackbärare i en gjutform bestående av tvångsföreningar – den har bara olika specifika egenskaper. Slutresultatet är detsamma: Folk som inte vill dansa tango är tvungna att nedvärdera varandra inför nästa dans.

Spontant framväxande kulturförändring genom win-win-situationer å ena sidan, och förändringar genom tvång å den andra sidan,  är två radikalt olika sätt på vilka samhällen utvecklas. Dessa mekaniker överlappar varandra ofta i historien. I varje given situation kan det vara svårt att urskilja vilket som har företräde.

När en välfärdsstat erbjuder bidrag och stöd till stora mängder av människor från kulturer som skiljer sig enormt från den dominerande kulturen, trots önskningar från de nuvarande invånarna  – ser vi ett tydligt fall av tvångsförening – en krutdurk som oundvikligen kommer att bli full av förbittring.

Människor som inte vill något bättre än att för hela sakens skull spränga allt i luften, kommer oundvikligen att börja samlas med facklor på plats. Kulturell homogenitet kan till en viss del jämnas ut och palla upp de inneboende felen som skvalpar där under vare omfördelningssystem, medan kulturell heterogenitet snabbt avslöjar sprickorna. Varför är det här så exakt?

E Pluribus Unum

I sin studie från år 2007: ”E Pluribus Unum: Mångfald och gemenskap i tjugoförsta århundradet” visade den liberale Harvard sociologen Robert D. Putnam att det finns en oundviklig korrelation mellan mångfald och social misstro. Han drar också slutsatsen att rasism verkar ha mycket lite att göra med det.

Han visar på att människor som lever i mångfasetterade samhällen tenderar att misstänka sina grannar, oavsett hudfärg, och att det tenderar att slå tillbaka även mot ens nära vänner. De förväntar sig det värsta från samhället och dess ledare. De erbjuder sig mindre frivilligt, ger mindre till välgörenhet, rösta mindre och agitera mer för sociala reformer – men har mindre tilltro till positiva resultat från dessa reformer. Människor som bor på etniskt eller kulturellt olika områden tycks dra sig tillbaka, som sköldpaddor in i sina skal.

Putnam verkar inte vara ett stort fan av sina egna upptäckter, och hans studie är fylld av välmående och stränga försök att pricka hål i sina egna slutsatser. Men nej, mångkulturalismen verkar ha en obehagligt negativ inverkan på det civila samhället.

Att en Harvard-professor behöver spendera år för att nå en sådan uppenbar slutsats är förbryllande. I homogena samhällen finns det mer förtroende och större socialt kapital. Människor som delar språk, tradition, religion, institutioner och historia kan samarbeta lättare och arbetar sig igenom tvister utan att tillgripa våld eller i hemlighet övervaka statens kategoriska förmågor.

Människor som inte delar språk, tradition, religion, institutioner och historia har svårare att samarbeta och hitta förtroenden. Är det inte självklart? Man skulle behöva marinera under en mycket lång tid i någon potent verklighet genom att förneka en ideologisk soppa för att kunna nå någon annan slutsats. Det finns inget behov av att åberopa rasism som en förklaring över huvud taget.

I sin studie talar Putnam också varmt för slutspelet: att mångkulturella samhällen kan bryta fragmenteringen genom att omfatta nya sociala normer och bredare identiteter. Jag kan bara hålla med. Människor måste göra det, för vi lever tillsammans i denna värld. Och när vi utvidgar begreppet ”oss” frivilligt över tid, tenderar vi att vara relativt framgångsrika på det.

Putnam använder exemplen från de tidiga migrationerna till USA. Irländska amerikaner och italienska amerikaner är till exempel inte längre varandras fiender. Dessa grupper led av sammandrabbningar mellan sig själva och mot den härskande WASP-kulturen, trots att de delar hudfärg och de flesta religiösa känslor.

Putnam lägger fram tanken att om grupper kan överbrygga sina skillnader, kommer det något självklart gott ut ur mångfalden och får den att börja lysa. Jag är inte övertygad. Åter igen, mänskligheten har överbryggt kulturella och etniska skillnader många gånger i historien, och det här är verkligen bättre än en ren konflikt – men är ”mångfald” verkligen självklart bra i sig självt? Hur i så fall?

Den progressiva förkärleken för den inneboende styrkan av mångfald är helt övertygande. Vad betyder en slogan som ”mångfald är styrka” exakt? Är den sannare än ”enhet är styrka”? Dessa två uttalanden ser ungefär likadana ut för mig på ett grundläggande sätt: de är lika skrämmande.

Varken ”mångfald” eller ”enhet” kan vara styrkor på något universellt sant sätt. En sådan slutsats skulle behöva bero på komponentdelarna i en given situation. Det skulle också bero på hur du definierar styrka, mångfald och enhet. Tydliga definitioner är avgörande när man försöker nå sanningen.

Skulle det inte vara att föredra att man strävar efter en kultur som kan diskriminera dåliga idéer och vara öppen för att anpassa sig till goda idéer – som förhandlas fram genom yttrandefrihet och frivillig förening? Skulle inte en sådan kultur vara önskvärd att bygga och underhålla? En kultur som kan förändras mot det bättre, ibland på grund av kontakter med andra kulturer, skulle verkligen vara stark.

Mångfaldsfanatiker verkar emellertid tro att allt som krävs för att nå utopi med goda avsikter är att proppa in alla slags människor tillsammans på en regnbågsväg av kärlek och (mycket begränsad) tolerans. Tillsammans (och med underförstådd partiskhet) kommer vi att gå mot hat! Detta är galet.

I samtida samtal framläggs USA och särskilt New York som framgångsrika kulturella och etniska smältdeglar. Det ligger mycket i den känslan som är helt sann. Men i den utsträckning som New York har blivit framgångsrik, har den inte blivit det tack vare att man bara mosar in människor tillsammans mot sin vilja och sedan tvingar dem till att  tycka om varandra.

Människor som kom till USA hade inget annat val än att bita ihop och försöka bidra med något av värde. Även om detta inte skedde utan friktion och konflikt (ofta via fackföreningar och politiska rackartyg) men i slutändan inträffade kulturella anslag och framför allt: en assimilering till den övervägande kulturen – inte tvärtom.

Det fanns fortfarande kulturella konflikter, och dessa löstes eller åtminstone mildrades över tid eftersom människor inte uttryckligen tvingades till att samverka eller bidra till varandras uppbackningar. Det var definitivt enklavisation och segregering, många gånger frivilligt också, men alltid kopplat till  gott om möjligheter för människor att vederbörligen och frivilligt närma sig varandra, man gav sig tid och av egenintresse. Åtminstone i längden blev folk anhängare till en övergripande amerikansk kultur. Voila: fred.

Med en välfärdsstat som en påtryckare mellan grupper blir kulturuppdelningar dock så mycket svårare att överbrygga. Storskalig invandring kommer alltid att vara kulturellt krävande, även när det finns tillgång till marknadsmekanismer för att överbrygga kulturella skillnader. Men välfärdsstaten upphäver i stort sett sådana gräddfiler.

1. Den attraktiva välfärdsstaten lockar med icke-produktiv ekonomisk migration, avskräcker arbetsmarknadsinträdet för invandrare som vill bidra och cementerar bidragsberoendet. Utöver kulturella effekter måste vi därför lägga till vrede som drivs av den övervägande kulturen som inte har något annat val än att finansiera dessa absoluta främlingar.
2. Medan inte specifikt relaterat till välfärdsstaten; har minimilöner och andra nödvändiga skyddsmässiga fackliga bestämmelser förvärrat dessa mekaniker. I Sverige går det knappast en dag utan att någon av ett företagsanställd skattebetalande invandrare får ett utvisningsmeddelande på grund av att man ”tagit ut för få semesterdagar” eller ”accepterat en för låg lön”. Ja, migrationsmyndigheterna driver på ett effektivt sätt fackliga påbud! Mot bakgrunden av detta,  vem kan beskylla en migrant som helt enkelt bestämmer sig för att dra det säkra kortet och fortsätter med att få bidrag?
3. I Sverige är välfärdsstaten enorm och omfattar allt; från en uppsjö av överförda betalningar, till skolor (inklusive universitet) och hälso- och sjukvård. Det finns bokstavligen inget sätt att undkomma dess grepp om man vill ge sken av ett normalt liv.

När en välfärdsstats subventionerar migrationen får vi en direkt börda för de befintliga skattebetalarna, som tenderar att vara etniskt och kulturellt svenska, utöver och bortom den börda som redan införts av inhemska bidragsmottagare och hyressökande.

Den ökade efterfrågan på en redan ansträngd välfärdstjänst från nya – oförnimbara främmande grupper som kanske aldrig ”bidragit till systemet” – gör det uppenbart att varje eventuellt uttag ur välfärden från människor som kanske har brukat jorden i flera generationer, är kraftigt avräknade. Människor är benägna att få ha en åsikt i denna fråga och förtjänar inte nödvändigtvis att bli märkta som rasister för att man vågar uttala sig.

Sveriges sjunkande välfärdsstat är sjukt in i kärnan. Och det måste därför ifrågasättas in på bara skinnet, kanske är det till och med tillåtet att det förgås. Det är inte invandrarna som lever på bidrag som ska krossas, även om det verkligen finns många bidragsmottagare och hyressökande bland dessa invandrare, skulle det vara svårt under en övergångsperiod innan de kan hitta produktiva roller i det civila samhället och kan lämnas till deras eget öde.

Det här är en gråtande skam – men svenskar har valt välfärdsstaten gällande alla och därför finns den i slutändan: för ingen. I kombination med euforisk fördelssignalering har den visat sig få en djupt skadlig effekt på civilsamhället. Och nu måste vi betala priset, på ett eller annat sätt.

Dessa dynamiker spelar ut med full kraft i Sverige idag – och det är hjärtskärande att stå och titta på.