Säkert är många med mig som har sökt svaret till mordet på Olof Palme. Själv har jag läst en hel del i ämnet av olika författare och min bokhylla i ämnet upptar säkert en meter. Men så kom jag över Lars Krantz bok ”Dö i rättan tid”. En bok som inte säljs öppet och inte går att få tag i utom från något universitetsbibliotek. Sagt och gjort, skaffade mig boken. Nu ska jag här återge något som för mig är helt nytt, men som jag också har funderat på genom åren. Kan familjen Palme själv vara inblandade? Här några utdrag ur boken…

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Sidan 61…

FEM ENSTAVIGA ORD

Säpomannen Volrath Kottling och Tage G Lövö samt kommissarie KåTe Udde. Det minns jag bestämt att de hette. Jag minns också att vi satt i en hytt på en färja, en stor hytt med en soffgrupp i. De bjöd mig på Whisky. Det brukar de göra, de som vill föra mig bakom ljuset eller vill veta vad jag vet. Det måtte stå i min file, gillar whisky. Men det håller inte längre, mitt kära herrskap, om ni nu lyssnar på Obs! Kulturkvarten i radion.

Jag vet inte riktigt hur vi hamnade i hytten, men jag vet att det var en fråga som jag ställde till dem redan när vi träffades i baren. Jag hade läst i tidningarna att det främsta indiciet mot förre landsförrädaren Pettersson var att han kände till de fem enstaviga ord som Lisbeth hade sagt efter skotten. Min enkla fråga var: Vilka var de fem enstaviga orden?

Du ska få vet det, sa mina nyförvärvade vänner. Sitt bara lugnt där i soffan. Skål förresten. Nu ska vi köra bandspelare.

Apparaten knastrade igång,  och nu var det det berömda LAC-bandet som vi lyssnade på, radiotrafiken med larmcentralen på mordnatten. Fröken Ur kom med sina minuter och sekunder. 23.35 och 20 pip. 23.35 och 30 pip. Och däremellan röster. Någon hade blivit skjuten. En känd person. I bröstet. Och där en kvinnoröst: OLOF PALME HAR FALLIT. Nog är det är en märklig replik för att komma från Lisbeth i ambulansen. Man kommer att tänka på privatspanaren Ove Arsléns telegramspår frimurare och maffioso emellan strax efter mordet. Telegrammet löd DET SVENSKA TRÄDET HAR FALLIT.

Men jag invände att detta varken var fem eller enstaviga ord.

Kottling sa att jag skulle lugna mig. Nu ska vi höra på när de talade om att gå på bio. Det var en inspelning 10 dagar före mordet, påstod han. Man hörde dem smågräla om biobesöket. Palme ville alldeles bestämt gå och se Bröderna Mozart på Grand. Han sa till och med att filmen var gjord speciellt för honom. Men Lisbeth föreslog att de skulle se MITT LIV SOM HUND. Hon avslutade med ett kort skratt. Palme sa att han kände sig i politiken som den där frimuraren Mozart vid hovet. Du menar att di är lika genial, sa Lisbeth giftigt. Blev han inte mördad förresten? sa Palme. Kottling backade bandet och vi hörde repliken en gång till: Blev han inte mördad förresten?

Det måste vara fejkat, sa jag. Inte alls, sa alla tre unisont. Varför hade ni avlyssnat på honom? Han var en säkerhetsrisk, sa kommissarie KåTe Udde allvarligt. Han skulle ju till Moskva och sälja Sverige. Han började precis som Lenin när han for för att göra revolution, med att köpa en kostym på PUB.

Som Lisbeth inte gillade, sade jag. Detta är för dumt. När kommer de fem orden?

Kottling körde fram kassetten en bit. Här är det fyra dagar före mordet, sa han. Nu kommer det sk bröllopssamtalet. Skulle han börja med kurdspåret nu igen, det som Holmér måste avgå på? Bröllop skulle vara ett kodord för mord. Bröllop är bröllop och mord är mord, både för kurder och socialdemokrater, tillrättavisade KåTe Udde.

Bröllopet var Stig Berglings. Och mordet var mordet på Palme. Bergling fick en vink att han kunde sticka med sin nya kvinna den 28 februari, när han hade permission för att förbereda sitt bröllop nästa dag. Det hade blivit ett fint villospår. Men det gjorde han inte. Han återvände snällt till fängelset i Norrköping på kvällen.

Kottling reste sig och gick emot mig. Förstår du att han låg illa till efter det? sa han. Att han visste för mycket. Han bad flera gånger om att få träffa Holmér, men Holmér hade aldrig tid. Vad tror du han ville tala med honom om? Nu ställde sig också de andra två framför mig. Man ska inte veta för mycket. Det är aldrig bra. Jag ville bara veta fem enstaviga ord, försökte jag. Mina vänner hade förvandlats till mina fiender. Om jag hade gått ur hytten hade de väl slängt mig i sjön från promenaddäck.

Men jag kanske vet något som ni inte vet, drog jag till med för att komma ur mitt underläge. Och de satte sig verkligen ned igen. Låt höra, sa de.

Och så berättade jag om hur jag hade befunnit mig utanför de lyckta dörrarna i den stora buggningsrättegången, då Hans Holmér plötsligt kommer ut och alla journalisterna skockar sig kring honom. Och TV-reportern Robban Griftegård sticker fram en mikrofon och frågar vad han menade när han sa att de hade spelat in en replik som löd: JAG GICK FRAM TILL HONOM, LA HANDEN PÅ HANS AXEL OCH SKÖT. Var det en kurd som sa det? Holmér såg pillemarisk ut, och så sa han att ”Om jag säger så här, det var någon som var i lägenheten”. Holmér avfärdar kurdspåret! Som han hade byggt hela sin spaningsverksamhet under ett helt år på. Och lägenheten, det måste alltså vara den i Gamla stan.

Jag berättade att jag hade ringt upp Griftegård efteråt och frågat var i all världen han hade fått det där ifrån. Det hade han läst i den danska tidningen Information. Holmér och Ebbe Carlsson hade haft en presskonferens i Köpenhamn när hans bok kom ut och då sa han det.

Tage G Lövö hade börjat gräva i kassettväskan. Han letade efter något. Jag fortsatte med att berätta att det inte stod något i tidningen om att han skulle ha sagt att han la handen på hans axel. Griftegård sa att han mindes fel. Han hade varit med vid rekonstruktionen på Sveavägen och då la mördaren sin högra hand på Palmes vänstra axel. Palme vände sig om medan mördaren höll kvar handen. han sköt honom sedan i bröstet med vapnet i vänster hand.

Lövö hade nu hittat kassetten han sökte och stoppade den i bandspelaren. Och så sitter vi där i natten mitt ute på Östersjön och lyssnar på en röst som säger såhär:

JAG GICK BARA FRAM, LA HANDEN PÅ FARSANS AXEL OCH SKÖT.

Jag märkte att jag började svettas- Det där kunde ju inte stämma. Sonen var ju på bion… Jag bad dem stänga av. Jag sa att jag ingenting hade hört. Jag mådde illa.

Trion framför mig skrattade, såna där äckliga skratt som Richard Widmark la upp nr han skuffade rullstolar utför trappor. De sa att jag skulle lugna ner mig. Det var inte mördaren som jag hade hört. Han hade inte skjutit på riktigt. Det var bar teater. Det var en pluggad startpistol utan kulor som han satte i gubbens mage. Det fanns inga kulor.

Det bara small, och sände upp rökmoln, precis som på idrottstävlingar. Gubben blev skjuten i ryggen.

Jag invände att då skulle han ha blivit skjuten också. Javisst, om kulan hade passerat kroppen. Men det finns kulor som inte går igenom kroppen, sa herrarna sakkunnigt. Enkelt, min käre Watson.

Nu ska jag säga fem enstaviga ord, sa jag: Ge mig ett glas till! De tävlade om att hälla upp åt mig. Jag svepte glaset och kände att jag höll på att somna. Skål, sa KåTe Udde och Tage G. Jag fick ny påfyllning och så sa Kottling, att jag skulle skärpa mig, för nu skulle det komma. Kassetten är från Sabbatsbergs sjukhus, och nu ska du få höra orden, och de är HELVETES ENSTAVIGA. Och entydiga, la han till.

Bandspelaren är åter i gång. Man hör svagt sorl i bakgrunden. Lisbeth har kallat regeringen till sjukhuset. Alla sitter runt ett stort bord. Lisbeth vid kortändan, som om det var konselj och hon var kungen. Någon häller upp Ramlösa. Alla väntar. Så reser sig Lisbeth upp. Man hör skrapet från hennes stol. Först säger hon ingenting. Sedan säger hon ingenting. Sen kommer det plötsligt, knappt hörbart men ändå somfem slag på en puka:

DET VAR JAG SOM SKÖT

Man hör hur Bengt Göransson brister i gråt och Kjell-Olof Feldt knuffar honom i sidan och viskar LÄGG AV och Ingvar Carlsson harklar sig och säger att jaha, jag skulle vilja föreslå att vi nu åker tillbaka till Rosenbad, där det är ordnat med lite öl och mackor.

Gertrud Sigurdsen hyschar på honom, och alla reser sig för att på en gång försöka komma ut genom den trånga dörren.

Jag måtte ha somnat för när jag vaknade var jag ensam i hytten. Med en tom whiskyflaska och ett lika tomt glas. Bara ett glas.

Det var efter den händelsen som jag bestämde mig för att trappa ned.

Kategorier:Svensk politik

Etiketter:Olof Palme, Palmemordet