Glöm det mesta av vad du har lärt dig i skolan om det andra världskriget! Här får du en sanningsenligt bild av vad som faktiskt hände, vilka som var inblandade och en Förintelse som inte förekom – så som du fått lära dig.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

May 13, 2019

https://www.paulcraigroberts.org/2019/05/13/the-lies-about-world-war-ii/?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_campaign=the_lies_about_world_war_ii&utm_term=2019-05-13

Efter ett krig kan historien inte skrivas. Den förlorande sidan har ingenting att tala för. Historikerna på den vinnande sidan begränsas av år av krigspropaganda som demoniserar fienden och döljer de rättfärdiga segrarherrarnas brott. Människorna vill njuta och må bra av sin seger, inte lära sig om att deras sida var ansvarig för kriget eller att kriget kunde ha undvikits om man känt till sina egna ledares hemliga dagordningar.

Historikerna är också begränsade på grund av otillgängligheten av information. För att dölja misstag, korruption och brott, har regeringar hemligstämplat dokument för årtionden framåt. Deltagarnas memoarer är ännu oskrivna. Dagböcker förloras eller hålls undan av rädsla för straff. Det är dyrt och tidskrävande att lokalisera vittnen, särskilt dem som befinner sig på förlorarnas sida och att övertyga dem om att svara på frågor.

Varje ämne som utmanar det ”glada ämnet” kräver en hel del bekräftelse från officiella handlingar, intervjuer, brev, dagböcker och memoarer, och det kommer inte ens att vara tillräckligt. När det gäller historien om det andra världskriget i Europa kan dessa dokument ha spridas från Nya Zeeland och Australien över till Canada och USA genom Storbritannien och Europa och in till Ryssland.

En historiken som befinner sig på sanningen spår, står inför många år av ansträngande utredning och utvecklingen och skönheten i att döma och uppta bevis som han avslöjar för att få en sanningsenlig bild av vad som har skett. Sanningen är alltid oerhört annorlunda än den som vunnit krigspropagandan.

Som jag nyligen rapporterade var Harry Elmer Barnes den förste amerikanske historikern som gav sin historia om det första världskriget som grundade sig på primära källor. Hans sanningsenliga berättelser skilde sig så väsentligt ifrån krigspropagandan, att han fick öknamn i boken.

   
David Irving

Sanningen välkomnas sällan. David Irving, är utan tvekan den bästa historikern när det kommer till den europeiska delen av andra världskriget. Han lärde sig på stor bekostnad att utmanande myter inte går ostraffade förbi. Ändå fortsatte Irving. Om du vill fly från lögnerna gällande det andra världskriget, som fortfarande styr oss mot vårt katastrofala mål, behöver du bara studera två böcker skrivna av David Irving: Hitler’s War och den första volymen av hans Churchill-biografi, Churchill’s War: The Struggle for Power .

Irving är historikern som tillbringade årtionden med att spåra upp dagböcker, överlevanden och krävande offentliggjorda officiella handlingar. Han är historikern som hittade Rommels dagbok och Goebbels dagböcker. Historikern som kom in i sovjetarkivet och så vidare. Han känner till mer faktiska fakta angående det andra världskriget än resten av alla historikerna tillsammans.

Den berömde brittiske militärhistorikern Sir John Keegan skrev i Times Literary Supplement: ”Två böcker som sticker ut från den stora litteraturen om andra världskriget är: Chester Wilmots The Struggle for Europe, publicerad 1952 och David Irvings Hitler’s War.

Trots många sådana utmärkelser, är Irving idag demoniserad och måste publicera sina böcker själv.

Jag kommer att undvika historien om hur det kom att bli. Men, ja, du gissade det redan. Det var sionisterna. Du kan helt enkelt inte säga något som förändrar deras propagandistiska bild av historien.

I det som följer, kommer jag att presentera det som är mitt intryck efter att ha läst dessa två mästerliga verk. Irving själv, är mycket knapp i sina åsikter. Han tillhandahåller bara fakta från officiella handlingar, inspelade avlyssningar, dagböcker, brev och intervjuer.

Andra världskriget var Churchills krig, inte Hitlers krig

Irving ger dokumenterade fakta, av vilka läsaren sedan inte kan undvika att dra denna slutsats. Churchill fick sitt krig som han längtade efter, på grund av Versailles-fördraget som avskalade Tyskland från tyskt territorium och orimligt och oansvarigt införde förnedring i Tyskland.

Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, förkortat NSDAP) är den mest demoniserade enheterna i historien. Varje person som finner något bra i Hitler eller Tyskland demoniseras direkt. Personen blir utstött oberoende av fakta. Irving är mycket medveten om detta. Varje gång hans faktiska uppgifter om Hitler börjar visa på en person som står för långt ifrån den annorlunda och demoniserande bilden, kastas Irving in i något negativt uttalande om Hitler.

På samma sätt är det med Winston Churchill. Varje gång Irvings faktiska uppgifter visar en person som är helt annorlunda än den dyrkade ikonen, kastas Irving in i något uppskattande språk.

Det här är vad en historiker måste göra för att överleva och för att berätta sanningen.

För att vara tydlig, i det följande, rapporterar jag bara vad som för mig verkar vara slutsatsen från de dokumenterade fakta som presenteras i dessa två arbeten av stipendier. Jag rapporterar bara vad jag förstår är Irvings etablerade forskning. Du läser böckerna och kommer fram till din egen slutsats.

Den brittiska och franska arméns fullständiga nederlag och kollaps var resultatet av att Storbritannien förklarade krig. Ett krig som Storbritannien var oförberett att strida och som de dumma fransmännen var infångade i genom fördraget med britterna. Britterna övergav snabbt sina franska allierade och lämnade Frankrike till Tysklands  nåder.

 
Henri Philippe Pétai       Charles de Gaulle

Tysklands nåd var stor. Hitler lämnade en stor del av Frankrike och de franska kolonierna ointagna och säkrade ifrån krig genom en halvt oberoende regering under ledning av Pétai. För sin tjänst att skydda ett sken av fransk självständighet dömdes Pétai till döden av Charles de Gaulle efter kriget för sitt samarbete med Tyskland, en orättvis dom.

                      
John Churchill                                           Louis XIV (Solkungen)
Hertigen av Marlborough
porträtterad av Adriaen van der Werff (1659-1722).

I Storbritannien fanns Churchill men han hade ingen makt. Han hade tänkt sig att ett krig skulle återföra honom till makten. Ingen britt kunde matcha med Churchills retorik och högtidliga tal. Eller beslutsamhet. Churchill önskade sig makt, och han ville återskapa sin förfaders, hertigen av Marlborough, fantastiska militära prestationen och vars biografi Churchill skrev, och som hade besegrat efter år av militär kamp Frankrikes kraftfulle Solkung, Louis XIV, Europas härskare.

 
Versailles-fördraget

I motsats till den brittiska aristokratin var Hitler en människan av folket. Han agerade för det tyska folket. Versailles-fördraget hade splittrat Tyskland. Delar av Tyskland konfiskerades och gavs till Frankrike, Belgien, Danmark, Polen och Tjeckoslovakien. Eftersom Tyskland i själva verket inte hade förlorat kriget, utan de var ockupanter på utländskt territorium, kom de överens om ett bedrägligt vapenstillestånd. Man förlorade ca 7 miljoner tyskar till Polen och Tjeckoslovakien, där tyskarna skymfades, vilket inte var ett noga avvägt rättvist resultat.

Neville Chamberlain

Hitlers avsikt var att ställa tillbaka Tyskland igen. Han lyckades utan krig tills det gällde Polen. Hitlers krav var rättvisa och realistiska, men Churchill, som finansierades av Focus Group med judiska pengar, satte en sådan press på Storbritanniens premiärminister Chamberlain, att Chamberlain ingrep i de polsk-tyska förhandlingarna och utfärdade en brittisk garanti till den polska militärdiktaturen om att Polen skulle vägra släppa ifrån sig tyskt territorium och folk.

Britterna hade ingen möjlighet att dra nytta av garantin, men den polska militärdiktaturen saknade intelligensen för att inse detta. Följaktligen avslog den polska diktaturen Tysklands begäran.

     
Ribbentrop-Molov-avtalet                Uppdelning av Polen signerad av Stalin och von                                                                              Ribbentrop, 28 september 1939.

Av detta misstag som Chamberlain gjorde och den dumma polska diktaturen tecknades Ribbentrop-Molov-avtalet som innebar att Tyskland och Sovjetunionen skulle dela Polen mellan sig. När Hitler anföll Polen, förklarade Storbritannien och det olyckliga Frankrike krig mot Tyskland, på grund av den bristande brittiska garantin. Men britterna och fransmännen var försiktiga med att inte förklara krig mot Sovjetunionen, för att ockupera den östra hälften av Polen.

Således blev Storbritannien ansvarig för det andra världskriget, först genom att dumt nog störa de tysk-polska förhandlingar och för det andra genom att förklara krig mot Tyskland.

Churchill var fokuserad på krig mot Tyskland, som han hade planerat för i många år. Men Hitler ville inte ha något krig med varken Storbritannien eller Frankrike, och han hade aldrig för avsikt att invadera Storbritannien. Hotet om invasion var ett hjärnspöke, målad upp  av Churchill för att förena England bakom honom.

Hitler uttryckte sin uppfattning att det brittiska samväldet var nödvändigt för ordningen i världen, och i dess frånvaro skulle européerna förlora sitt världsherravälde. Efter Tysklands fullständiga nederlag efter de franska och brittiska arméerna, erbjöd Hitler en utomordentligt generös fred till Storbritannien.

Han sade, att han inte ville ha något från Storbritannien utan bara tillbaka de tyska kolonierna. Han engagerade den tyska militären till att försvara det brittiska samväldet, och han sade att han skulle återuppbygga både de polska och tjeckiska staterna och lämna dem till eget gottfinnande. Han berättade för sina medarbetare, att nederlaget med det brittiska samväldet inte skulle spela någon roll för Tyskland, men allt för bosjevikernas Ryssland och Japan.

Franklin Delano Roosevelt

Winston Churchill höll Hitlers fredserbjudanden så hemligt som möjligt och lyckades i sina ansträngningar att blockera varje fred. Churchill ville ha krig, i stor utsträckning verkar det som, för sin egen ära. Franklin Delano Roosevelt uppmuntrade slugt Churchill i hans krig utan att engagera sig i någonting på Storbritanniens vägnar.

Roosevelt visste, att kriget skulle uppnå sitt eget mål, genom att ruinera Storbritannien och förstöra det brittiska samväldet. Och att den amerikanska dollarn skulle ärva den kraftfulla positionen från det brittiska pundet som världens reservvaluta. När Churchill hade fångat in Storbritannien i ett krig som det inte kunde vinna på egen hand, började Roosevelt dela ut bitar av hjälp i utbyte mot extremt höga priser – till exempel, 60 omoderna och till stor del inte användbara amerikanska jagare till brittiska sjöbaser i Atlanten.

House of Morgan

Roosevelt försenade låneavtalet tills Storbritannien i desperation hade sänt över 22 000 miljoner dollar i brittiskt guld plus 42 miljoner dollar i guld som Storbritannien hade i Sydafrika. Därefter började den forcerade utförsäljningen av brittiska utländska investeringar. T ex det brittiskt ägda Viscose Company, som var värt 125 miljoner dollar år 1940, hade inga skulder och innehade 40 miljoner dollar i statsobligationer, såldes till House of Morgan för 37 miljoner dollar.

Det var en sådant tjuveri att britterna fick bara omkring 2/3 av företagets värde när de överlämnade till Washington en betalning för krigsmateriel. Det amerikanska biståndet var också ”villkorat av Storbritannien för att avveckla systemet med kejserliga preferensen förankrade i Ottawa-avtalet från år 1932. För Cordell Hull, var amerikansk hjälp ”den kniv som öppnade ostronskalet”, – imperiet.

Churchill såg det komma, men han var för insyltad för att göra någonting annat än att prata med Roosevelt: Det vore fel, så Churchill skrev till Roosevelt: Om Storbritannien skulle avyttras på alla försäljningsbara tillgångar, så att efter att segern vunnits med vårt blod, skulle civilisationen räddas och vara till fördel för USA att bli fullt beväpnad mot alla eventualiteter, och vi står avskalade in på benet.

En lång uppsats kunde skrivas om hur Roosevelt skalade av Storbritannien på alla dess tillgångar och världsmakt. Irving skriver, i en tid bestående av gangsters till statsmän tillhörde Churchill inte Roosevelts liga. Det brittiska imperiets överlevnad var inte en prioritet för Roosevelt. Han betraktade Churchill som ett lätt byte – opålitlig och för det mesta full.

Irving rapporterar, att Roosevelts politik var, att betala Churchill ”bara så mycket stöd som behövs för ett rep att hänga en man”. Roosevelt eftersträvade ”hans omstörtning av imperiet under hela kriget”. Till sist insåg Churchill att Washington befann sig i krig med Storbritannien vilket var mer våldsamt än kriget med Hitler. Den stora ironin var, att Hitler hade erbjudit Churchill fred och en överlevnad av imperiet. När det var för sent kom Churchill till Hitlers slutsats, att konflikten med Tyskland var det ”onödigaste” kriget. Pat Buchanan ser det på det på samma sätt också.

Hitler förbjöd att man bombade civila områden i de brittiska städerna. Det var Churchill som inledde denna krigsförbrytelse, senare efterliknades den av amerikanarna. Churchill behöll de brittiska bombningarna av tyska civila hemliga för det brittiska folket med avsikten att förhindra Röda Korset från att övervaka flyganfallen så att ingen skulle förstå att det var han som bombade civila bostadsområden, inte krigsproduktionen.

Syftet med Churchills bombningar – först var det brandbomber för att sätta allt i brand och sedan högexplosiva ämnen för att förhindra brandmännen från att få kontroll över flammorna. Detta skedde med avsikten att provocera fram en tysk attack mot London, vilket Churchill räknade med skulle binda samman det brittiska folket till honom och skapa sympati i USA för Storbritanniens räkning, vilket skulle hjälpa Churchill att dra in Amerika i kriget.

 
Bombningarna över Hamburg…        och Dresden

En brittisk räd mördade 50 000 personer i Hamburg, och en efterföljande attack på Hamburg tog 40 000 civila liv. Churchill gav även order om att giftgas skulle tillsättas vid brandbombningarna över tyska civila bostadsområden och Rom skulle bombas ner till aska. British Air Force vägra fullfölja båda order. I krigets slutskede förstörde britterna och amerikanarna den vackra barockstaden Dresden, branden kvävde 100 000 människor vid attacken.

Efter månader med brandbombsattacker mot Tyskland inklusive Berlin, gav Hitler igen med sina generaler och besvarade i natura. Churchill lyckades.  Händelsen kallades ”Luftangreppet mot London” och inte det brittiska luftangreppet mot Tyskland.

Liksom Hitler i Tyskland, tog Churchill över riktningen för kriget. Han fungerade mer som en diktator som struntade i de väpnade styrkorna än som en premiärminister som fick råd av landets militära ledare. Båda ledarna kunde ha haft rätt i deras bedömningar av sina befälhavare, men Hitler var en mycket bättre krigsstrateg är Churchill var. För honom hade ingenting någonsin fungerat.

Till Churchills misslyckanden under det första världskriget i Gallipoli. Man fick nu lägga till införandet av brittiska trupper till Norge, Grekland, Kreta, Syrien – alla befängda beslut och misslyckanden – samt fiaskot i Dakar. Churchill vände sig också till fransmännen, genom att förstöra den franska flottan och 1 600 franska sjömäns liv på grund av hans personliga rädsla, helt oprovocerat. Hitler kunde bryta mot sitt fördrag med fransmännen och gripa flottan.

Inget av Churchills missöden kunde ha resulterat i en missförtroendevotering, men med Chamberlain och Halifax ur vägen, fanns det inget annat alternativ på ledarskap. Faktum är, att bristen på ledarskap var en av orsakerna till att varken militären eller kabinettet kunde stå upp för Churchill, en person med järnhård vilja.

Hitler var också en person med järnvilja, och han slog ut både sig själv och Tyskland med sin beslutsamhet. Han ville aldrig gå i krig mot England eller Frankrike. Det var Churchills idé, inte Hitlers. Likt Churchill som hade det brittiska folket bakom sig, hade Hitler det tyska folket bakom sig, för han stod upp för Tyskland och hade återuppbyggt Tyskland från våldtäkten och förstörelsen av Versailles-fördraget.

Men Hitler var ingen aristokrat likt Churchill utan av lågt och vanligt ursprung. Han hade aldrig sin lojalitet hos de många aristokratiska preussiska militärofficerarna, de med ”von” förför sina namn. Han drabbades av förrädare i Abwehr, hans militära underrättelsetjänst, inklusive dess chef, amiral Canaris. På den ryska fronten under det sista året, blev Hitler förrådd av generaler som öppnade vägarna för ryssarna till ett oförsvarat Berlin.

Anfallet vid Dunkerque

Hitlers värsta misstag var hans allians med Italien och hans beslut att invadera Ryssland.  Han misstog sig också när han lät britterna gå in i Dunkerque. Han lät dem gå, för han ville inte förstöra chansen att sluta fred genom att förnedra britterna när de förlorade hela sin armé. Hitler uppmuntrade Churchill som vände på evakueringen till att bli ett brittiskt falskt patos som oavbrutet och med iver kämpade på.

Det är oklart varför Hitler invaderade Ryssland. En möjlig anledning är dålig eller avsiktligt bedräglig information från Abwehr angående rysk militärkapacitet. Hitler sade senare till sina medarbetare, att han aldrig hade invaderat om han hade känt till den ryska arméns enorma storlek och ryssarnas extraordinära förmåga att producera stridsvagnar och flygplan.

     
Operation Barbarossa,                            Joseph Stalin
anfallet mot Ryssland

Vissa historiker har dragit slutsatsen att orsaken till att Hitler invaderade Ryssland var att han kom fram till att britterna inte skulle komma överens om att avsluta kriget eftersom de förväntade sig att Ryssland skulle komma in i kriget på Storbritanniens sida. Därför beslöt Hitler att avskräcka den möjligheten genom att erövra Ryssland. En ryss har skrivit, att Hitler attackerade eftersom Stalin förberedde sig för att attackera Tyskland.

Stalin hade betydande styrkor långt framme, men det skulle vara mer meningsfullt för Stalin att vänta tills väst slukade sig själv i ömsesidig blodspillan, för att därefter skopa upp allt om han ville. Eller kanske Stalin positionerade sig för att ockupera en del av Östeuropa för att lägga en större buffert mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Vad som än var orsaken till invasionen, vad som besegrade Hitler var den tidigaste ryska vintern på 30 år. Den stoppade allt i sina spår innan den välplanerade och efterföljande omringningen kunde slutföras. Det hårda vintern som lamslog tyskarna gav Stalin tid att återhämta sig.

Benito Mussolini och Hitler

På grund av att Hitlers allians med Mussolini, som saknade en effektiv stridsstyrka, behövdes resurser på den ryska fronten två gånger för att rädda Italien. På grund av Mussolinis missöden måste Hitler avleda trupper, pansarvagnar och flygplan från den ryska invasionen för att rädda Italien i Grekland och Nordafrika och för att ockupera Kreta.

Hitler gjorde detta misstag av lojalitet mot Mussolini. Senare i kriget när ryska motattacker pressade tyskarna ut ur Ryssland, måste Hitler avleda dyrbara militära resurser för att rädda Mussolini från arresteringar och för att ockupera Italien för att förhindra att det övergavs.

Tyskland saknade helt enkelt arbetskraften och militära resurser för att slåss på 1 000 mil lång front i Ryssland, och även i Grekland och Nordafrika,genom att ockupera en del av Frankrike, och man skulle försvara sig mot en amerikansk-brittisk invasion i Normandie och Italien.

Den tyska armén var en fantastisk stridsstyrka, men den blev överväldigad av för många fronter, för lite utrustning och slarvig kommunikation. Tyskarna ingrep aldrig trots mycket bevis på att britterna kunde läsa deras kryptering. Sålunda förhindrades försök att leverera Rommel materiel till Nordafrika av den brittiska flottan.

Förföljelse av judar

Irving hänvisar aldrig direkt i någon bok till Förintelseboken. Han dokumenterar massakern på många judar, men bilden som framgår av de faktiska bevisen är att förintelsen av det judiska folket skiljde sig från den officiella sionistiska berättelsen.

Inga tyska planer eller order från Hitler eller från Himmler eller någon annan, har någonsin hittats angående en organiserad förintelse genom gas och kremering av judar. Detta är ovanligt, eftersom det hade krävts en sådan enorm resursanvändning och alla transporter hade krävt en massiv organisation, kalkyler och resurser. Vad dokumenten verkligen visar, är Hitlers plan på att förflytta de europeiska judarna till Madagaskar efter krigets slut.

Med den ryska invasionens tidiga framgång blev denna plan ändrad för att skicka de europeiska judarna till de judiska bolsjevikerna i den östra delen av Ryssland och att Hitler hade för avsikt att ge dem till Stalin. Det finns dokumenterade order från Hitler om att man skulle förhindra massakrer på judar. Hitler sade om och om igen, att ”det judiska problemet” skulle lösas efter kriget.

Det verkar som om de flesta massakrer av judar har begåtts av tyska politiska administratörer inom ockuperade territorier i öst, vart judar från Tyskland och Frankrike sänts för omförflyttning. Istället för att ta itu med besväret, ställde några av administratörerna upp dem och sköt dem vid öppna gravar. Andra judar föll offer för ryska bybor som hade lidit länge nog under den judiska bolsjevikiska administratörer.

Auschwitz

”Dödslägren” var faktiskt arbetsläger. Auschwitz, till exempel, idag ett Förintelsemuseum, var platsen för Tysklands väsentliga konstgjorda gummifabrik. Tyskland var i desperat behov av arbetskraft. En betydande procentandel av tyska krigsproduktionsarbetare hade befriats till armén för att fylla hålen i de tyska fronterna mot Ryssland. Krigsproduktionsplatser, såsom Auschwitz, arbetskraftsflyktingar förskjutna från sina hem genom krig. Judar skulle deporteras efter krigets slut och vem som helt annan kunde bli tvungen att arbeta. Tyskland var i desperat behov av all den arbetskraft den kunde uppnå.

Varje läger hade krematorier. Deras syften var inte att utplåna befolkningar, utan för att avyttra dödsfall som inträffat på grund av tarmsjukdomar, naturlig död och andra sjukdomar. Flyktingar fanns överallt, och de medförde sjukdomar och bakterier. De fruktansvärda bilderna av massor av skelettliknande döda kroppar som sägs vara bevis på en organiserad utrotning av judar, var i själva verket lägerinvånare som dog av tyfus och svält under krigets sista dagar när Tyskland var oorganiserat och saknade läkemedel och mat till arbetslägren. De stora ädla västerländska segrarna bombade i själva verket arbetslägren och bidrog till ökade dödsfall.

De två böckerna som jag har berättat om uppgick till totalt 1 663 sidor, och det finns två ytterligare volymer av Churchills biografi. Denna massiva, dokumenterade historiska information verkade troligen passera in i Glömskans hål, eftersom den strider mot både västvärldens självgodhet och humankapital på rättegångshistoriker. Det blir för dyrt att låta fakta bli känt. Men historiker har börjat lägga till till deras egna verk med uppgifter avslöjade av Irving. Det behövs en modig historiker för att citera honom, men de kan citera honom och plagiera honom.

Det är fantastiskt hur mycket maktens sionister har tagit från Förintelsen. Norman Finkelstein kallar det en förintelseindustri, The Holocaust Industry. Det finns gott om bevis på att judar tillsammans med många andra har lidit, men sionisterna insisterar på att det var en unik upplevelse begränsad till judar.

I sin introduktion till Hitler’s War rapporterar Irving att trots den utbredda försäljningen av hans bok, ett första beröm från kunniga historiker och det faktum att boken ingick som kurslitteratur vid militära akademier, allt från Sandhurst till West Point,

”har jag fått mitt hem förstört av ligister,  min familj terroriserades, mitt namn smutskastades, mina förläggare [utgivare] blev eldbombade och jag arresterades och avvisades av ett litet demokratiskt Österrike – en olaglig handling, vilket deras domstolar  bestämde, för vilket deras ministrar straffades på uppdrag av missnöjda akademiker och inflytelserika medborgare [sionister], under åren som följde”.

Jag deporterades från Canada (1992) och man vägrade mig inresa till Australien, Nya Zeeland, Italien, Sydafrika och andra civiliserade länder runt om i världen. Internationellt anslutna grupper skickade brev till bibliotekarier och bad om att den här boken skulle tas bort från sina hyllorna”. 

Så mycket finns det för fri tanke och sanning i västvärlden. Ingenting betraktas så betydelselöst i väst som att tänka fritt, uttrycka sig fritt och sanning. I väst styrs förklaringarna för att förhöja de styrande intressegruppernas dagordningar. Eller som David Irving har lärt oss, ve alla dem som kommer i vägen!

Kategorier:Världspolitik

Etiketter:Churchill, Förintelsen, Hitler, Mussolini, Paul Craig Robets, Roosevelt, Stalin, WWII