12 MAY, 2019 08:15
Katerina Janouch
Låt oss reda ut begreppen en gång för alla. Låt oss gå till botten med de här orden, som används för att flytta fokus från de verkliga problemen som ansvarslös politik skapat. Ord, kring vilka det uppstår konflikter, och som skapar debatter istället för att diskutera de sakfrågor som plågar och splittrar både Sverige och ett flertal andra västeuropeiska länder. “Högerpopulism” och “nationalism” är ett slags retorisk spökdräkt som vänsterliberala makthavare och debattörer drar över politiska motståndare för att rikta bort uppmärksamhet från sanningen: Att man blåst folket och nu inte klarar av att lösa de problem vårt samhälle håller på att duka under av.
Det är många svulstiga ord som möter oss just nu från färgglada valaffischer på stan. Den 26 maj är det val till EU-parlamentet och de svenska sjuklöverpolitikerna basunerar ut meningslösa floskler som är tänkta att hålla dem kvar vid makten och samtidigt hålla folket i schack. Det är dock bara att konstatera: De politiker som skapat kaoset vi nu bevittnar och tvingas leva i, har inte kompetens att ta itu med röran de orsakat. Istället är de livrädda för de starka känslor deras maktmissbruk rör upp. De är rädda för att allt fler vaknar upp och vägrar finna sig i det som pågår. Människor som är förbannade för att de blivit bedragna och lurade men som ser hur politikerna med åsnors envishet fortsätter föra en skadlig politik. Först var det Reinfeldt och “brann julgranen?” och sen var det Löfven och “Mitt Europa bygger inga murar”. Vi har Annie Lööf och hennes bisarra omtanke om afghanska män utan asylskäl som tillåts dröja sig kvar i Sverige på obestämd tid fast de borde skickats hem för länge sen. Vi har de samhällsfientliga ekoterroristerna i Miljöpartiet som anser att ett förbud mot gruppsex för 15-åringar är en viktig lagstiftning att fokusera på, och de irrelevanta galningarna i Feministiskt initiativ. I Europa är det Merkel och nu Macron. Dessa typer vurmar för globalism och en fullkomligt världsfrånvänd signalpolitik som fortsätter sätta hela vår kontinents säkerhet på spel. Som splittrar och skadar, som skapar kriminalitet och där man offrar människoliv på den så kallade godhetens altare. Lögnerna står inte “nationalister” för. Lögnerna är de som serveras av sådana som Stefan Löfven och Annie Lööf.
2015 hette det i Sverige att “vi måste hjälpa människor på flykt”. Det hette att vi måste ta hand om barnen, de ensamkommande. Det hette att Sverige behövde “kompetensregnet”, att flyktingarna är raketforskare och kirurger som Sverige är i skriande behov av. När det sedan visade sig att de som kom många gånger inte flydde och inte var barn, utan var vuxna män, hette det att vi måste vara humanitära. Att det är helt okej att “människor i kris” ljuger. Om ålder. Om identitet. Att detta är deras rättighet och något vi måste acceptera, för annars är vi onda och hjärtlösa. Sen kom bedrägeriet att handla om ekonomi, det hette att vi behöver den stora invandringen för att rädda pensionerna. Massmedierna, de som kallas mainstream, serverade dessa lögner förpackade i fakta, och kallade allt annat för “fake news”. Kändisar som ansåg sig själva goda (och var rädda om sina uppdrag), spelade med i lögnerna. Åsiktskorridoren tätnade. Man fick inte kritisera denna politik! Den kallades humanistisk och storsint och en vinnande modell! Mainstreammedierna dolde medvetet det som började sippra fram. Kriminaliteten. Bidragsfusket. De etniska konflikterna. Extremister som kom. Kritiker tystades. De politiker som hade varnat redan tidigare, som till exempel Mauricio Rojas, fick löpa gatlopp och petades. Bland annat sa Rojas att vi kommer få slumliknande förorter. Han kallades “husneger” och ännu värre. Och det parti som var emot att Sverige förändrades demografiskt i grunden, Sverigedemokraterna, stämplades som nazister. Metoderna var effektiva. De flesta skrämdes till tystnad. Människor knuffades ut i utanförskap. Kyla. Trots att den politiska modellen med en kontinuerligt frikostig invandring var gravt dysfunktionell och ett nationellt självskadebeteende, och de ekonomiska kalkylerna idel luftslott, skulle statslögnen ljugas till varje pris. Att säga emot kom att kosta dyrt. Och så är det fortfarande i mångt och mycket.
Men allt fler genomskådar charaderna. Därför tilltar makteliternas desperation. Det är här de strategiska orden kommer in. De måste bankas in så folket kuvas. Centerpartiet, som allt mer förvandlas till ett extremistparti som vurmar för radikala islamister, anstränger sig kanske hårdast för att maskera sina politiska misslyckanden genom att anfalla kritikerna. Tongångarna är desamma som tidigare, men retoriken blir ännu fulare, mer vulgär. Man brunsmetar och ljuger skamlöst om sina motståndare. Socialdemokraterna generar sig inte heller utan kallar alla som inte vill rasera samhället för “nazister”. Liberalerna å sin sida klumpar ihop extremister med nationalister. De säger sig värna Europa, när det i själva verket är deras usla politik som förstört västeuropas frihet. Den usla politik som gett oss inställda julmarknader, nedbrända kyrkor, ångest, rädsla och betonghinder på offentliga platser för att förhindra islamistisk terror.
Vad är det man älskat mest med Europa, egentligen? Jo, att de olika länderna har sin särprägel. Alltså – deras nationella särarter. Inte könslösa stater med opersonliga likriktade gallerior i betong och glas, där alla likt zombier konsumerar samma blaskiga kaffe på Starbucks. Om Liberalerna får bestämma kommer Europa styras av ett centraliserat och maktgalet EU. De “öppna” gränserna gynnar inte oss, vanliga människor, för vi har inga problem att visa våra pass, vi som inte har något kriminellt i kikaren. Ett handelssamarbete förutsätter inte att våra länder måste huka för medeltida hatreligioner. De som gynnas av makthavarnas aningslöshet och naivitet är terrorister och kriminella, och dessa har redan utnyttjat Europas tillit. Tusentals barn och vuxna har mist livet i terrordåd utförda i radikal islams namn. Den usla och misslyckade “liberala” politiken har gett oss importerad antisemitism, hat, polarisering, bitterhet. Globalisterna respekterar inte nationer. De vill ha en stat med lydiga skatteslavar som inte vågar tänka självständigt. Den totalitära mentaliteten känns igen från kommunistiska diktaturer: Anpassa dig. Säg inte emot. Om du ändå höjer din röst, kommer vi att smutskasta och galenförklara dig tills vi krossar dig.
De reaktioner som vi nu ser lite överallt i de länder som drabbats hårdast av ansvarslöshet mot de egna folken kallar man nu slentrianmässigt för “högerpopulism”. Men denna “högerpopulism” är inget annat än det logiska, naturliga svaret på den destruktiva politik som förstör Europa. I Sverige är det svaret på hur sådana som Annie Lööf, Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven med flera monterar ner ett funktionellt samhälle vilket leder till otrygghet, kriminalitet och misär. “Högerpopulismen” är vreden över att kvinnor våldtas i en våg av importerade sexualbrott som saknar motstycke i svensk historia. Det är upprördheten över att åldringar rånas och dödas, över att skolbarn misshandlas, över att lärare våldtas och bränner ut sig, över att lag och rätt inte längre verkar finnas. Det är indignation över hur droginförseln ökar, hur gränserna står öppna, hur snart alla myndigheter går på knäna. Hur brutalt våld lamslår landet. Hur bomber exploderar. Hur parallellsamhällen växer fram. Hur shariapoliser i Sverige tvingar fram anpassning. Hur redan små barn tvingas in i muslimsk extremism. Hur moskéer finansieras av utländska stater vars radikala religiösa idéer får fäste i det sekulära Sverige. Hur officiella lögner fortsätter ljugas för att rikta fokus från alla dessa, och många fler liknande problem.
Det man nu kallar “högerpopulism” är svaret på att över 300.000 gamla lever under fattigdomsgränsen, att allt fler pensionärer är hemlösa och måste rota i soporna efter mat. Det är svaret på hur svenskar flyr från områden som inte lägre är Sverige. Det är svaret på hur man offrar sjuka och funktionsnedsatta så att de tar sitt liv. Hur cancersjuka inte får vård. Hur de med psykisk ohälsa inte ges stöd. Hur många människor far illa. Hur våra skattepengar slösas på bidragsbedragare medan vi som arbetar och sliter ser samhällskontraktet krossas och lösas upp inför våra ögon. Hur vi i landet med världens högsta skattetryck undrar “vad fan får vi för pengarna” och svaret blir höjda bensinskatter så vi inte har råd att tanka, höjda matpriser och en sjunkande kronkurs. Hur vi ser vårt land bokstavligen gå åt helvete.
Det man nu kallar “högerpopulism” är svaret på att vi vill ha förändring till det bättre, att vi inte vill se vänsterliberala charlataner fortsätta förstöra det som finns kvar av Sverige. Det man kallar “högerpopulism” är också utbredd bland många invandrare, ja, ni läser rätt, INVANDRARE, som reagerar med ilska och maktlöshet på att det land de varit med och byggt upp nu raseras genom en fullständigt katastrofal migrationspolitik. Det Sverige de älskat förvandlas framför deras ögon. Det samhälle som fungerat och där de känt sig trygga, finns inte kvar. De förorter de bott i blir no go zoner. Här är inte alla längre lika mycket värda. “Högerpopulismen” är svaret från de tusentals svenneblattar som levt här, jag är en av dem, och som inte längre känner igen sig.
Det man nu kallar “högerpopulism” är alla vi som vill ha tillbaka ordning och reda. Vi som inte vill läsa om att poliser misshandlas, vi som inte vill att det kastas sten på blåljuspersonal. Vi som inte vill ha vakter på sjukhus och bibliotek. Vi som inte vill se lärare våldtas. Det är svaret på den nedmontering av samhället vi nu bevittnar. Det är svaret, för vi ser inga vettiga svar från de politiker som styr. Det enda som hörs är meningslösa löften som inte infrias, åtgärder som inte hjälper, lagar som inte stiftas. En handlingsförlamning som varje dag skadar Sverige mer och mer.
Det man nu kallar “högerpopulism” är svaret på larmrapporter om kommun efter kommun som håller på att gå i konkurs på grund av massinvandringens kostnader.
På det huvudlösa slöseriet med våra skattepengar.
På att den maktmissbrukande politiska eliten utsätter oss för livsfara genom att släppa in kallblodiga mördare bland våra barn och tonåringar, mördare som begått de mest bestialiska brott mot mänskligheten.
Det är svaret från oss som älskar vårt land och som anser att de som getts ansvaret för det, svikit och förrått.
Det är svaret på den kunskapsföraktande politik som nu förs.
De vill kalla det för “högerpopulism” men orden kan inte längre skrämma oss. Vi som lever bland skjutningar, gruppvåldtäkter, ett sönderslaget statligt våldsmonopol och rån mot barn. Vi som lever utan livvakter och utan de höga murar som Europa inte skulle bygga men som nu omgärdar de politiker som fruktar den verklighet de skapat. En gång för alla: Folkets vrede har ingen politisk färg. Den är inte höger eller vänster. Den är inget lyte eller något att skämmas för. Det är bara en önskan om et anständigt liv som fungerar.
Politikernas utspel och käbbel, plattityderna på valaffischerna och meningslösa offentliga sandlådepåhopp visar bara ännu mer på hur lite de fattar och hur lite de kan. Och nej, orden kan inte längre skrämma oss, smutskastningen tystar oss inte längre. För vi är långt mer rädda för den politiska elitens världsfrånvända galenskap och det pågående förräderiet, än för de människor som är villiga att försöka börja ta itu med problemen. Om man sen vill kalla dem – och oss – för högerpopulister – låt gå för det.
När nästa bomb exploderar, när nästa barn våldtas, har orden ändå redan tagit slut.
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized
Reblogga detta på Micaels Lidéns Blog och kommenterade:
👍
Reblogga detta på Life, Death and all between.