All heder åt dessa!

Först Ulla Gustafsson, ordförande i Svenska Simförbundet, som visat civilkurage med följande påståenden:

Ulla Gustavsson skrev i sitt Facebook-inlägg att: 

”Vill de visa flickor med invandrarbakgrund kan det göras utan att de har slöja på sig. Nu visar RF att de gillar och uppmuntrar hedersförtryck: könsstympning, barnäktenskap, hedersvåld.”

 

Enligt uppgifter till Dagens Nyheter får Ulla Gustavsson sparken som ordförande för simförbundet och det på grund av det hon sagt i en intervju med Aftonbladet.

– Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket, säger Gustavsson bland annat i intervjun.

Ingen inom media har i efterföljande debatt nämnt denna bild, som var orsak till att Ulla G opponerade sig!

DN-pixlad muslim
Bild på riksidrottsförbundets hemsida, visande en skjutande flicka i huckle (kan det vara smygreklam för IS?).

Bilden togs snabbt bort efter Ullas reaktion.

 

Den andra kvinnan är Ann-Sofie Hermansson, gruppledare för sossarna i Göteborg. Hon har haft ”mage” att ifrågasätta den svenska hållningen till migrationen, till hedersförtryck och extremism.

Så här skriver hon på sin blogg:

Låt mig därför ännu en gång förtydliga mig. Varför har jag under ett bra tag nu tjatat så mycket om extremism och hedersförtryck? Vad är det som är grejen?

Svaret är på sätt och vis väldigt enkelt: det är jämlikheten som är grejen. Som socialdemokrat handlar det mesta i mitt politiska arbete på ett eller annat sätt om att utveckla ett mer jämlikt samhälle. Det gör det i högsta grad även i dessa fall.

Det finns flera viktiga verktyg för att öka jämlikheten. Så är det naturligtvis. Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma ifrån att resoluta åtgärder mot extremism och hedersförtryck – som är separata fenomen med liknande samhälleliga effekter – behöver vara en viktig del av verktygslådan.

Vi har hamnat i ett läge där en växande problematik kring extremism och hedersförtryck urgröper grundläggande rättigheter. Livsmöjligheter beskärs. Grupper som hbtq-personer och unga kvinnor begränsas i klädsel, livsstil, umgänge, karriär och mycket annat. I och med att hot, hat och fingerpekande blir vardag går man från frihet till någon nyans av ofrihet.

Det är också så att extremism och hedersförtryck göder en vi-mot-dom-attityd som bidrar till att samhället dras isär. Grupp ställs mot grupp. Där situationen är som allvarligast utvecklas parallella strukturer där centrala funktioner – såsom rättsskipning och sociala skyddsnät – delvis hanteras vid sidan av det övriga samhället.

Därmed blir det systematiska arbetet mot extremism och hedersförtryck helt avgörande för att kunna minska klyftor och bryta segregation. Tar man inte resolut tag i dessa problem kommer samhället inte att kunna vävas ihop.

Jag menar därför att en rak och öppen diskussion i dessa frågor måste vara en del i utvecklingen av en modern och framåtblickande socialdemokrati. I en kontext där var tid har sina jämlikhetsutmaningar är detta något som vi i vår tid behöver lägga betydligt mer fokus på.

Vissa positiva tecken finns. Uppgörelsen kring den nya S-ledda regeringen är stark när det gäller insatser mot hedersförtryck och åtminstone skaplig när det gäller åtgärder mot extremism. Här uppstår goda möjligheter för socialdemokratin att styra upp sin hållning i frågorna.

Men det är samtidigt uppenbart att det alltjämt är en lång väg kvar att gå. I det stök som nu uppstått i Göteborg är det återigen meta-debatten som har tagit över. Det är ingen lovande signal.

Så för mig är detta okomplicerat. Som jämlikhetsivrande socialdemokrat kan jag helt enkelt inte avstå från att ha dessa frågor högt uppe på den operativa agendan. Det vore inte trovärdigt.

 

Den tredje kvinnan är Ingrid Björkman, docent, som skrev nedanstående debattartikel i senaste numret av Nya Tider. Här framställer hon Annie Lööf och centerns rätta jag:

OPINION: INGRID BJÖRKMAN

Globalismens konsekvenser: Exemplet Sverige

Den svenska regeringsbildningen är ett exempel på globalismens inflytande i Sverige, och ger en tydlig fingervisning om deras agenda: att till varje pris fortsätta att styra om resurser till sig själva medan befolkningen får det sämre, och för att uppnå detta måste all opposition – i Sverige i form av Sverigedemokraterna – stoppas från allt inflytande. Det skriver Ingrid Björkman i veckans debattartikel.

Publicerad: 12 februari, 2019, 14:33

Vad har Annie Lööf i kikarn egentligen?

Resultatet av den utdragna regeringsförhandlingen blev till sist en rödgrön regering med uppdraget att verkställa en liberal politik. Två partiledare dominerade regeringsbildningen, var och en på sitt sätt: Annie Lööf som ständigt var på hugget och till synes fick alla att dansa efter sin pipa – och Jimmie Åkesson som var desto mera osynlig men ändå var den som alla ständigt förhöll sig till.

Lööf tog redan från början ett totalt och segervisst kommando över processen. Hennes självsäkerhet var magnifik och hon manipulerade obesvärat. Det allt överskuggande problemet var: Hur bilda regering utan att bli beroende av Sverigedemokraterna? Att det var demokratiskt tvivelaktigt att utestänga drygt en miljon medborgare från politiskt inflytande spelade ingen roll. Här gällde det att hålla rent mot ”högerextremism och populism”!

Två frågor intresserar mig speciellt: Vad är det som styr Annie Lööf? Och vilket är det verkliga skälet till utfrysningen av Jimmie Åkesson? Företeelserna kan inte förklaras utifrån enbart svenska förhållanden. De blir begripliga endast i ett större sammanhang som jag återkommer till. Först en kort orientering om Centerns respektive Sverigedemokraternas ideologiska förflutna.

Inget av våra riksdagspartier har ett fläckfritt förflutet. Samtliga partier – utom SD som inte fanns då – stod exempelvis bakom grundandet av Rasbiologiska institutet som lades ner först 1958. I särklass värst historia har Vänstern. Som god tvåa kommer Centerpartiet med svenska riksdagens dokumenterat brunaste bakgrund. Fram till 1957 hette partiet Bondeförbundet och var under många år klart rasistiskt och även nazistanstucket.

I partiprogrammet 1934-1946 slås fast:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Centern har aldrig gjort upp med sitt förflutna. Tvärtom mörkar Annie Lööf i sin självbiografi partiets historia och hävdar att det alltid varit liberalt.

SD bildades 1988 och har sedan Jimmie Åkesson, som kom från MUF, blev partiledare 2005 ändrat karaktär. Åkesson har mildrat partiets framtoning, konsekvent tagit avstånd från all såkal­lad främlingsfientlighet, partiledningens ideologiska utrensning är hård och ständigt pågående, och mot dagens partiprogram kan inga invändningar resas. De skäl som anförs för mobbningen av SD saknar all relevans. Det finns ingen faktisk grund till att speciellt SD ska frysas ut på grund av sitt förflutna.

Svaren på ovan nämnda frågor – om orsakerna till behandlingen av SD och om vad som styr Annie Lööf – ligger utanför de svenska sammanhangen. De finns att söka i en global kontext. Redan på 1950-talet började starka ekonomiska intressenter, bland andra finansmannen David Rockefeller, bygga upp en internationell lobbyverksamhet. Syftet var att få till stånd goda villkor för de internationella storföretagen och finansinstituten genom att skapa globala marknader och förutsättningar för fri rörlighet för kapital, arbetskraft och varor. Verksamheten och dess bakomliggande ideologi har fått benämningen ”globalism”.

Inom lobbynätverket formades grupperingar som Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen. Lobbyverksamheten har varit framgångsrik och resulterat i bland annat institutioner som EU. Till mötena, som är slutna för media, har inbjudits personer – huvudsakligen politiker – som bedömts kunna bidra till att förverkliga nätverkets syften. Från Sverige har bland andra Carl Bildt, Mona Sahlin och Maud Olofsson fått inbjudningar.

Den ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget kom alla samhällsklasser till godo. Men i och med globalismens framväxt kom det ökande välståndet efterhand att begränsas till de redan välsituerade. I dag får endast 10 procent av människorna i västvärlden del av tillväxten. Den allra största delen av tillväxten koncentreras till den rikaste procenten av befolkningen. Den ojämna fördelningen har skapat en folklig opposition mot globalismen – en opposition som växt sig allt kraftigare och efterhand organiserat sig politiskt i form av nationella socialkonservativa rörelser.

I USA har den socialkonservativa nationalismen fört fram Donald Trump, i Frankrike leds den av Marine Le Pen, i Norge finns Fremskrittspartiet och i Sverige SD med Jimmie Åkesson. Över hela västvärlden avancerar nu en folklig politisk nationell opposition. Den utgör ett faktiskt hot mot den kapitalistiska globalismen vars företrädare och sympatisörer försöker svärta ned oppositionen med beteckningar som ”populism” och ”högerextremism”.

Den kapitalistiska globalismen strävar efter överstatlig makt och ser nationalstaterna som det stora hindret på vägen mot detta mål. Enligt bland andra den förre tjeckiske presidenten Václav Klaus är utomeuropeisk massmigration under beteckningen ”flyktinginvandring” det effektivaste redskapet för att försvaga de europeiska nationalstaterna. Klaus hävdar att 2015 års utomeuropeiska massinflöde var en organiserad folkvandring som utlöstes av EU-eliten och sedan utnyttjades av människosmugglare.

2015 års migranter hade reagerat på inbjudningssignalerna från Europa. Genom att nonchalera både Dublinförordningen och nationella utlänningslagar gjorde europeiska regeringar det möjligt för migranterna att obehindrat ta sig genom hela Europa upp till valfria välfärdsländer i norr.

Det var ett märkligt agerande som inte endast var lagstridigt utan även destruktivt för invandringsländerna. Genom att agera som de gjorde avslöjade de aktuella regeringarna var deras solidaritet fanns. Den fanns uppenbarligen inte hos deras egna befolkningar som drabbades hårt, utan hos EU-eliten. Den europeiska allmänheten duperades. De som försökte opponera sig har skrämts till tystnad genom att stämplas som främlingsfientliga, rasister och fascister.

Som statsminister inbjöds även Fredrik Reinfeldt till Bilderberggruppen. Han misslyckades dock med sitt uppdrag att stoppa Jimmie Åkessons politiska karriär. Att öppna Sveriges gränser för utomeuropeisk massmigration ledde i stället till Reinfeldts eget fall.

Och nu är det Annie Lööfs tur att bereda Sverige för den kapitalistiska globalismen. Hon har redan varit inbjuden till både Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen. Ingen kunde missta sig på att hennes främsta mål för den nya regeringen var att eliminera Jimmie Åkessons inflytande. Regeringen – med en socialdemokratisk statsminister och inslag från Miljöpartiet – har ålagts att driva en liberal politik. Och Jimmie Åkesson är pestförklarad och undanskuffad. Så långt har Annie Lööf fullgjort sitt uppdrag.



Kategorier:Svensk politik

Etiketter:, ,

%d bloggare gillar detta: