Den 17 januari 1945 försvann den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Tidigare den dagen hade Viktor Abakumov, chefen för den sovjetiska organisationen SMERSJ som bedrev militant kontraspionage, och politikern Nikolaj Bulganin utfärdat en arresteringsorder och än idag är det oklart vad som hände honom.

Publicerad: 24 januari, 2019
SOPHIA EKLUND

https://www.nyatider.nu/raoul-wallenbergs-mystiska-forsvinnande-och-dod/

”Wallenberg anlände till beskickningen den 9 juli 1944 med en för en diplomat något ovanlig utrustning bestående av två ryggsäckar, en sovsäck, en vindtygsrock och en revolver. Men denna utrustning skulle komma väl till pass under de månader som förestod. ’Revolvern är bara för att inge mig mod’, sade han till mig på sitt typiskt skämtsamma sätt: ’Den hoppas jag aldrig behöva använda. Nu har jag emellertid bråttom att börja mitt arbete. Jag har läst era rapporter, men kan du ge mig en orientering om dagsläget?’  

Mannen som återberättar detta möte med Raoul Wallenberg i sin bok Med Raoul Wallenberg i Budapest: Minnen från krigsåren i Ungern är ambassadör Per Anger, som under andra världskriget tjänstgjorde som svensk attaché (diplomatisk tjänsteman) i Budapest. Under de kommande månaderna skulle han och Wallenberg samarbeta.

År 1944 intog tyskarna Ungern, vilket ledde till att situationen för de ungerska judarna försvårades. Foto: Wikipedia/Deutsches Bundesarchiv

Enligt den omfattande rapporten Raoul Wallenberg – Report of the Swedish-Russian Working Group, som är utgiven av Regeringskansliet hade den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt låtit upprätta War Refugee Board (WRB) i januari 1944 med syftet att rädda utsatta judar undan nationalsocialisterna. Under andra världskriget fanns en svensk delegation i Ungern. I denna delegation ingick Per Anger samt diplomaterna Ivan Danielsson, Lars G:son Berg och Valdemar Langlet. När tyskarna intog Ungern i mars 1944 försvårades situationen för de ungerska judarna påtagligt. Per Anger minns hur man började ”arrestera judar i framstående ställning. På beskickningen berördes vi alla indirekt genom att många av våra judiska vänner drabbades. Oftast fick vi bara veta att de försvunnit.”

Då situationen blev allt svårare beslutade WRB att sända en svensk som skulle kunna organisera en räddningsaktion. Valet föll på Raoul Wallenberg, som på den tiden arbetade som utrikeshandelsrepresentant för Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget. Enligt Regeringskansliets rapport var det WRB:s representant i Stockholm, Iver Olsen, som gav Wallenberg uppdraget att bege sig till Budapest. Wallenberg fick ett diplomatpass och riktlinjer att hålla sig till, men inga detaljerade instruktioner och han fick inte heller agera i WRB:s namn.

Wallenberg anlände till Budapest i juli 1944. Då hade den svenska delegationen börjat förse ungerska judar med skyddsbrev och provisoriska pass. Anger minns att ”Wallenberg synade dokumenten och sade efter en stund: ’Jag tror jag har fått en idé till ett nytt och kanske effektivare dokument’ Så föddes vid vårt första möte tanken på de så kallade skyddspassen, det vill säga de legitimationshandlingar i de blågula färgerna med Tre Kronor som emblem”. Dessa skyddspass blev räddningen för tiotusentals ungerska judar.

I januari 1945 intog dock sovjetiska armén Budapest och kort efter det greps Wallenberg plötsligt av Stalins organisation för militant kontraspionage SMERSJ, vars namn i själva verket var en initialförkortning för Smert Sjpionam som betyder ”död åt spionerna”, och försvann. 1957 gjorde Sovjetunionen det offentliga klargörandet att Wallenberg dött och 2016 dödförklarades denne svenske diplomat av Skatteverket.

Wallenbergs diplomatpass. Foto: Wikipedia/Armémuseum

Varför Raoul Wallenberg greps av ryssarna, samt var, när och hur han dog, har det spekulerats om sedan den januaridag han försvann för alltid, men tittar man närmare på olika händelser samt läser igenom de skannade, digitaliserade dokument som CIA offentliggjort på ett internetarkiv samt de sovjetiska handlingarna upptäcker man snart att de möjliga svaren är närmare än vad man kunnat tro.

Vem var Raoul Wallenberg och varför grep SMERSJ honom?

 Raoul Wallenberg föddes fjärde augusti 1912. Han var enda barn till Raoul Oscar Wallenberg, som dog tre månader innan sonen föddes, och Maria Sophie (Maj) Wising. 1918 gifte hans mor om sig med juristen Fredrik von Dardel.

Raouls biologiske far var kusin till bankmännen Marcus Wallenberg jr och Jacob Wallenberg. Den familj Raoul föddes in i hade haft en betydande roll inom näringslivet och storfinansen sedan år 1856 då sjöofficeren och riksdagsmannen André Oscar Wallenberg grundat banken Stockholms Enskilda Bank (SEB). Under mellankrigstiden och andra världskriget var Marcus Wallenberg jr verkställande direktör på den banken. Efter att Raoul Wallenberg avslutat den arkitektutbildning han läst vid University of Michigan hade modern och styvfadern hoppats att han skulle söka arbete på banken och av ett brev från omkring 1930 att döma tycks Raoul själv ha varit intresserad av att göra det. Dock fick han aldrig något fast arbete inom vare sig SEB eller något av företagen som ingick i Wallenberggruppen, istället skickades han på olika affärsresor runt om i världen. Det var under dessa resor som han kom i kontakt med tyska judar som flytt från det nationalsocialistiska Tyskland och han utvecklade starka sympatier med detta folk. Genom Jacob Wallenbergs nätverk kom han till sist i kontakt med den judisk-ungerske affärsmannen Kálmán (Koloman) Lauer som ledde Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget som bedrev handel av livsmedel mellan Sverige och Ungern och fick tjänsten som utrikeshandelsrepresentant. Det var detta arbete han ägnade sig åt när Lauer rekommenderade WRB att ge Wallenberg uppdraget att rädda de ungerska judarna.

Som det nämnts tidigare var det WRB:s Stockholmsrepresentant Iver Olsen som gav Wallenberg detta uppdrag och under de månader som Raoul räddade judar i Budapest höll han kontakten med denne man. Frågan är dock om Wallenberg kände till att Olsen inte bara arbetade för WRB. Innan dem amerikanska underrättelsetjänsten CIA grundades 1947 föregicks den av Office of Strategic Services (OSS) som samlade in militär information och ägnade sig åt spionage. För denna underrättelsetjänst arbetade Olsen och genom sin kontakt med denne man blev Wallenberg indirekt kopplad till OSS, utan att kanske ens veta om det. Detta har lett till spekulationen att Wallenberg också arbetade för OSS. I ett OSS-dokument från första juli 1944, som idag kan hittas i första dossiern som CIA offentliggjort på internet, framgår det att de, efter att ha gått igenom Raouls ”personliga historia [personal history]” dragit slutsatsen att det var tveksamt om han kunde vara dem till hjälp. Detta innebär visserligen att Wallenberg inte arbetade för OSS, men även att underrättelsetjänsten tycks ha övervägt att anlita honom.

Kopplingen till Olsen var en av anledningarna till att just SMERSJ grep honom i Budapest. Arresteringsordern var dessutom underskriven av politikern Nikolaj Bulganin och utfärdad av chefen för SMERSJ, Viktor Abakumov. I sin bok Stalin – den röde tsaren och hans hov skriver Simon Sebag Montefiore om Abakumov och noterar att denne man ”var direkt underställd Stalin, som han träffade minst en gång i veckan […] ’Jag gjorde inget på eget initiativ’, påstod han [Abakumov] efter Stalins död. ’Stalin gav order och jag utförde dem.’” Stämmer detta betyder det att ordern att gripa Raoul Wallenberg kom från högsta ort, från Josef Stalin själv. Dock var det inte enbart på grund av kopplingen till Olsen som Stalin ville få tag i Wallenberg, men för att kunna förstå vilka de andra anledningarna var måste man återvända till Marcus och Jacob Wallenberg.

Stalin och familjen Wallenberg mot Ivar Kreuger

 Stalin hade haft att göra med familjen Wallenberg förut, närmare bestämt under mellankrigstiden när finansmannen Ivar Kreuger byggde upp sitt stora imperium med hjälp av omfattande tändsticksproduktion, men också genom att köpa banker, företagsaktier, tidningar, gruvor och kraftstationer.

Vad som dock gjorde att han fick både Stalin och bröderna Jacob och Marcus Wallenberg till fiender var att han låtit de europeiska länder som drabbats hårt av första världskriget ta lån med låg ränta.

Ett av de länder han hjälpte var Tyskland, vilket kom att hejda kommunismens framfart i det landet. Det väckte Stalins vrede mot Kreuger. Genom dessa frikostiga lån konkurrerade Kreuger dessutom ut Wallenbergs nära samarbetspartner, bankiren J.P. Morgan jr, vilket gav honom fiender inom den familjen. Nikola Majstrovic, som tar upp detta ingående i boken Så fälldes en svensk gigant: Sanningen bakom Kreugerkraschen, nämner hur detta ledde till att Stalin, bankirerna och Bonniertidningen Dagens Nyheter (familjerna Wallenberg och Bonnier stod varandra nära redan på den tiden) gick i spetsen för att stoppa Kreuger. Ivar Kreuger svarade med att skaffa fram bevis mot dem, vilket ledde till att en av Stalins torpeder mördade honom i Paris i mars 1932.

Var den svenska regeringens ovilja att få tillbaka Wallenberg en del av deras strävan att dölja sanningen om Ivar Kreugers död och Kreugerkraschen för allmänheten? Foto: Wikipedia

Efter mordet på Kreuger iscensatte den svenska Kreugerkommissionen som utgjordes av Jacob Wallenberg (Stockholms Enskilda Bank), Hugo Stenbeck, juristerna Ernfrid Browaldh (Handelsbanken), Martin Fehr (Riksbanken) och direktör Björn Prytz den så kallade Kreugerkraschen genom att plundra Kreugerkoncernen på alla dess rikedomar och tillgångar samtidigt som de lät utmåla mordoffret som en svindlare i medierna.

Dock var det en person som inte tycks ha fått ta del av detta byte och det var Stalin, som ju låtit mörda Kreuger åt bankirerna. Detta gjorde sannolikt att Stalin fattade agg mot, bland annat, familjen Wallenberg. Det här kastar onekligen ett mycket intressant ljus över Raoul Wallenbergs försvinnande och död.

Denna koppling har även Majstrovic dragit och i sin bok om Kreugerkraschen skriver han följande: ”Stalin hade, som vi vet, investerat enorma resurser för att bekämpa Kreuger både på tändsticksfronten genom propaganda och genom att på alla börser attackera koncernens papper, vilket måste ha tagit stora medel i anspråk. Han hade tillhandahållit mördaren och mycket av logistiken. Under den tid Raoul var i Moskva, fick han förmodligen till slut veta vad Stalin ville ha från Wallenbergs och Sverige och varför, men när det blev klart för Stalin att han inte kunde få det han ville ha och att Sverige var ointresserat av Raoul, blev Raoul oanvändbar så att man helt enkelt ’släckte’ honom.”

Det finns dessutom ett CIA-dokument som stärker Majstrovics slutsats. I detta tidigare hemligstämplade dokument, som är daterat till den andra december 1952, står det att gjorts ett försök att ”ordna lösensumman [arrange for the ransom]” för att Wallenberg skulle kunna bli frisläppt. Var det pengar som Stalin i första hand krävde i utbyte mot Wallenbergs frihet så är mycket sannolikt att han, i samband med att han lät fängsla den svenske diplomaten 1945, kontaktade antingen den svenska regeringen eller någon i familjen Wallenberg och framställde detta krav. Vem som till sist försökte betala lösen 1952 är oklart då de delarna av dokumentet är censurerade. Samtidigt väcks frågan om varför de väntade så länge med att betala lösensumman och varför detta försök misslyckades.

Var Sverige verkligen ointresserat av Raoul Wallenberg? Svaret på den frågan är faktiskt ja, i synnerhet under den socialdemokratiska regeringen Erlander I som hade makten 1946-51. När Wallenberg försvann i januari 1945 var denna svenska regering anmärkningsvärt passiv, särskilt om man ser till det faktum att det var en svensk diplomat som dessutom tillhörde en av de rikaste och mäktigaste familjerna i Sverige som blivit tillfångatagen. Till och med USA visade större engagemang och CIA inledde en mycket omfattande utredning kort efter bildandet 1947. En som reagerade på denna passivitet var Per Anger som berättar följande i boken Med Raoul Wallenberg i Budapest: ”Det finns all anledning att tro att ett kraftigare agerande från svensk sida ifrån början hade lett till Wallenbergs frigivande, i varje fall om, som tidigare nämnts, en utväxling föreslagits med någon i Sverige förtappad Sovjetspion. Man får mellan raderna känslan av att även ryssarna väntat sig ett förslag i dylik riktning från Sverige.”

Den svenska socialdemokratiska regeringen var anmärkningsvärt passiv när Wallenberg togs av ryssarna. Bilden visar den dåvarande utrikesministern Östen Undén.
Foto: Wikipedia

Den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén tycks ha varit den som högst grad bidragit till Sveriges passivitet. Undén var nämligen stor sovjetsympatisör och skall till med ha skällt ut Raoul Wallenbergs nära anhöriga när de vänt sig till honom i sin förtvivlan. När Per Anger tog upp frågan om utväxlingen med sovjetiska spioner med Undén fick han det korthuggna svaret: ”Sånt gör inte svenska regeringen.”

Det skall verkligen ha funnits sovjetiska spioner i Sverige på den tiden och Stalin var sannolikt minst lika angelägen att få dem överlämnade till sig som han var att få den del av Kreugerkoncernens pengar som han ansåg vara hans. Det var två anledningar till att han förvarade Raoul Wallenberg i fängelset i Lefortovo i Moskva, men de var inte de enda. Det fanns nämligen en tredje anledning till att Wallenberg fördes till Moskva.

Wallenberg och Tyskland

I boken Affärer till varje pris av Gerard Aalders och Cees Wiebes avslöjas att år 1938 såldes kullager för ett värde av 6 914 000 svenska kronor. Kunden var nationalsocialistiska Tyskland och leverantören var Svenska kullagerfabriken (SKF), som ingick i Wallenbergsfären. Det var Marcus jr och Jacob Wallenberg som flitigt skötte denna export och 1943 sände de en leverans vars värde låg på 59 139 000 svenska kronor till tyskarna. De sålde även kullager till USA, men Tyskland tycks ha varit deras viktigaste kund.

Dessutom beviljade bröderna stora lån till kemikoncernen I.G. Farben, som tillverkade gasen Zyklon-B.

Wallenbergs lade också beslag på guld, diamanter och smycken som tagits från judar och omsatte dessa dyrbarheter i familjens bank SEB. De bedrev dessutom handel med stulna värdepapper.

Bröderna Wallenberg hade således goda relationer med det nationalsocialistiska Tyskland under mellankrigstiden och andra världskriget och Jacob tilldelades Tyska örnens orden år 1941. Denna ordensmedalj delades ut till militärer och civila som utmärkte sig på olika sätt.

Jacob och Marcus var dock inte de enda i sin familj som hade förbindelser med tyskarna under andra världskriget, utan det hade Raoul Wallenberg också. Det berättas nämligen i boken The Hero of Budapest av Bengt Jangfeldt att efter att Wallenberg gripits i Budapest beslagtog ryssarna både hans dagbok och hans adressbok. Adressboken innehöll telefonnummer till, bland annat, SS-officeren Adolf Eichmann, den tyska delegationen, Gestapos ledning i Budapest samt Wehrmacht. När Wallenberg greps var hans bil dessutom full med guld som skulle föras till Sverige och i hans väska fann ryssarna en stor summa pengar.

Raoul Wallenbergs nationalsocialistiska kontakter kan tyckas underliga med tanke på hans starka sympatier för judarna, men anledningen till att han hade kontakt med dessa nationalsocialister var för att han förhandlat med dem om det judiska folket. Det var nämligen så att det fanns nationalsocialister som var villiga att, mot en summa pengar, låta judar emigrera. Raouls kontakter och överenskommelser med Eichmann och Gestapo underlättade sannolikt hans räddningsaktion i Budapest. Dessutom var hans släktingar, Marcus jr och Jacob Wallenberg, viktiga handelspartners för Tyskland så naturligtvis ville tyskarna inte göra något som eventuellt kunde hota denna betydande handelsförbindelse.

De tyska kontakterna var dock ytterligare ett skäl för ryssarna att gripa Raoul Wallenberg. Även hans chaufför Vilmos Langfelder greps. Så fort de kommit fram till Moskva låstes både Wallenberg och Langfelder in i Lubjankafängelset. Langfelder dog i fångenskapen omkring år 1948.

Fången Raoul Wallenberg och hans död

 Under sin tid på Lubjankafängelset var Wallenberg lugn och samlad, om man skall tro vittnesmålen. Enligt Jangfeldt satt Wallenberg inlåst i cell 121 och berättade för sin cellkamrat om Sverige och förhållanden på själva fängelset var relativt goda. Några gånger förhördes Wallenberg, men inte många, och enligt ett vittne som var närvarande vid dessa förhör var förhören Raoul utsattes för mer som vanliga samtal och inte alls som de hårda förhör fångar som är misstänkta för brott utsattes för. Wallenberg utsattes inte heller för någon tortyr under sin fångenskap i Moskva.

I maj 1945 förflyttades han till Lefortovofängelset. Där utsattes han för endast två förhör under de två år han tillbringade där. Detta fängelse var hårdare än Lubjanka i avseendet att cellerna var mindre och kallare.

Under tiden väntade Stalin. Den svenska regeringen måste ha vetat vad Stalin ville ha av dem i utbyte mot Raoul Wallenberg. Möjligen visste även några i Wallenbergs egen familj. Sverige hade en chans att få tillbaka sin diplomat. Åren gick. Ändå sändes inga sovjetiska spioner till Stalin. Inte heller betalades lösensumman och enligt Joshua Pragers artikel The Wallenberg Curse, som trycktes i The Wall Street Journal den 28 februari 2009, krävde Sverige inte ens att få tillbaka Wallenberg trots att gripandet av honom stred mot internationell lag då han var diplomat. Varför gjorde Sverige inget?

Ett möjligt svar finner man hos Majstrovic. I boken om Kreugerkraschen noterar han att en del socialdemokrater tycks ha varit delaktiga i komplotten mot Kreuger och vid tiden Wallenberg togs av ryssarna satt en del av dessa politiker i regeringen. Enligt Majstrovic berodde den regeringens passivitet på att de ”till varje pris” ville ”förhindra att sanningen om vad som hände under Kreugerkraschen skulle uppdagas genom Raouls återkomst och den fruktansvärda skandalen och de enorma problem detta skulle få som följd skulle förhindras.” Det skulle dock behöva göras en mer ingående undersökning när gäller det här, i synnerhet då denna förklaring till svenska regeringens passivitet är den kanske allra mest logiska.

Vad det däremot inte råder någon tvekan om är att den svenska socialdemokratiska regeringen valde att offra Raoul Wallenberg.

År 1947 insåg Stalin att han inte skulle få det han ville ha av Sverige. Det innebar att han inte längre hade någon anledning till att låta Wallenberg fortsätta leva och lät därför avrätta honom samma år.

Att Wallenberg dödades år 1947 är belagt i mer än en samtida sovjetisk källa så just den uppgiften kan betraktas som säker. Det är också fastställt att han fördes tillbaka till Lubjankafängelset vid tiden för sin död. Vad som däremot är osäkert är hur och exakt när han dog. Enligt den så kallade Smoltsovrapporten, som skrevs av Lubjankafängelsets läkare Alexander Smoltsov, dog Wallenberg av en hjärtinfarkt i sin cell 17 juli 1947. Denna uppgift håller dock inte då Wallenberg skall ha kallats till förhör 22-23 juli. Sannolikt var det under detta ”förhör” han avrättades då han plötsligt försvinner i tomma intet efter den 23 juli. Dödsorsaken Smoltsov anger bör man också ta med en rejäl nypa salt då de egentliga orsakerna till dödsfallen bland fångarna under Stalintiden i stort sett aldrig angavs. Sannolikt för att dölja en del av terrorn för befolkningen.

Exakt hur Wallenberg dog är således höljt i dunkel, men det mest sannolika är att han sköts.

Att fångar avrättades på det sätt i Sovjetunionen var nämligen långt ifrån ovanligt. Vad som hände med Wallenbergs kvarlevor är också oklart, men sannolikt begravdes han någonstans i Moskva. Förmodligen är hans grav omärkt då Stalin tycks ha strävat efter att utradera alla spår av honom. Att utrota vissa (särskilt högt uppsatta) individer genom att ta bort deras namn och till och med retuschera bort dem från fotografier i samband med att de dödades var en av Stalins specialiteter. Försöken att helt radera Raoul Wallenberg kan förklara varför Sovjetunionen inte avslöjade att denne man dött förrän år 1957. Efter Stalins död 1953 började nämligen den nye ledaren, Nikita Chrusjtjov, utreda och offentliggöra Stalins brott för allmänheten. Sannolikt hade Chrusjtjov kommit över undangömda uppgifter om Wallenberg i den vevan.

Raoul Wallenbergs mor och styvfar blev förkrossade när de upptäckte att deras son försvunnit. Efter att ha sökt svar i flera år tog de till sist sina liv i förtvivlan år 1979 och än idag är Raoul Wallenbergs anhöriga mycket angelägna om att få veta sanningen om vad som hände honom.

Kategorier:Svensk politik, Uncategorized, Världspolitik

Etiketter:Ivar Kreuger, Jacob o Marcus Wallenberg, Raul Wallenberg, SEB, Stalin