För politiker ända från gräsrotsnivå till riksdagsledamöter och statsråd gäller inga explicita kompetenskrav. Just därför anser jag att man av dem med rätta kan kräva minst ett visst mått av bildning i form av allmänt omdöme, sinne för proportioner samt vett och etikett. Och jag avser inte en etikett som föreskriver färg på slips eller klänning, eller tar ställning till en diskret rastaturban. Däremot skall klädseln inte vara en uppseendeväckande utstyrsel som avviker från vedertagna svenska ramar.

Respekt för uppdraget

Av rikets översta skikt av förtroendevalda förväntas situationsmedvetenhet samt respekt för uppdraget och institutionen, trots att man kanske inte råkar respektera sina personliga politiska motståndare

”Du är inte min talman”

Rossana Dinamarca

Samma riksdagsledamot för Vänsterpartiet som fällde den repliken uppträdde även iförd en T-tröja med texten ”SD = rasister”.

I Finland hade personen av riksdagens vaktmästare hindrats från att beträda plenisalen i den klädseln. T-tröjan lämpar sig för gatuparlamentet, inte för riksdagen.

Annika Strandhäll

Ett annat fall av okonventionell klädsel tilldrog sig i somras under fotbolls-VM. En sweatshirt med nummer 21 och namnet Jimmy Durmaz figurerade då i kammaren. Visserligen tog en grupp riksdagsledamöter därmed ett behjärtansvärt initiativ, då de ville visa sitt stöd för en fotbollsspelare som utsatts för ett rasistiskt påhopp. Frågan är dock om sådana här sympatiyttringar har sin plats i riksdagen eller vid utomstående manifestationer i samband med idrottsevenemang.

Givetvis finns det inga explicita bestämmelser om detta i riksdagsordningen och just därför är det viktigt att efterlysa omdöme och situationsmedvetenhet. Det är ju inte länge sedan man i den allmänna debatten lyfte fram ansvaret hos de vuxna i rummet.

Lind och Kaplan – Åkesson och Ygeman

Då vi förflyttar oss från klädetikett till kommunikationsetikett kunde listan på beteendeönskemål i fråga om de folkvalda göras lång. Deras verbala budskap skall vara tydliga och allmänt eller specifikt relevanta.

Det kan man sannerligen inte säga om nyblivne kulturministern Amanda Linds hyllning av Mehmet Kaplan och i synnerhet inte om hennes val av forum för tillkännagivandet. Vill hon framföra ett tack till Kaplan för hans insats i MP:s arbete, hör uttalandet hemma i ett internt sammanhang vid ett fikamöte bland MP-medlemmar, inte i riksomfattande medier. Hon har visserligen en solid bakgrund av akademiska studier och examen som legitimerad psykolog, men hennes agerande är likväl ett tecken på omogenhet och bristande omdöme. De som försvarar det gör exakt samma tabbe.

Är det möjligtvis så att det svenska skolväsendets svaga resultat hos dagens unga vuxna politiker börjar ge sig till känna i form av otillräcklig bildning, svaga sociala färdigheter och skrala kunskaper i vett och etikett? Minst sagt irriterande är det i alla fall att vissa riksdagsledamöter i intervjuerna upprepar språkfel som ’menar på’ (Annie Lööf) samt sammanblandningen av uttryck i ’märker av’ och ’tar tillvara på’. Var gömmer sig kommunikationsexperterna och språkvårdarna?

Är det inte meningen att politikens förgrundsfigurer skall föregå med gott exempel i språkligt hänseende?

 
Anders Ygeman                   Jimmie Åkesson

Anders Ygemans återinträde i regeringen har givetvis också kritiserats. En av dem som uttalade sig om utnämningen var Jimmie Åkesson. Kritiken, som delades av företrädare för andra riksdagsgrupper, riktade ju sig mot utnämningen och de tidigare omständigheter som ledde till att Ygeman avsattes.

Jag kom precis att gå igenom några gamla Tv-debatter för att studera politikernas debattstil och noterade då, att både Åkesson och Ygeman i en diskussion i maj 2018 ledd av Anders Holmberg gav prov på föredömlig debattstil. Såväl programledaren som deltagarna uppträdde i enlighet med situationens krav. Där förekom inga överslag eller personangrepp och det slog mig, som i tio års tid följt Jimmie Åkesson i Tv-diskussioner och debatter, att just han med rätta kunde kallas debatternas gentleman. Det är anmärkningsvärt, då just Åkesson i medier och bland politikerkollegor i åratal fått lov att agera slagpåse och lovligt villebråd. Det är en bedrift att hålla sig till en saklig kommunikationsstil trots alla provokationer, att utan åthävor dra tillbaka en utsträckt hand som motdebattören i kammaren (Löfven, Dinamarca med flera) vägrar att fatta efter en livlig debatt. Åkesson uttrycker sig dessutom på en idiomatiskt korrekt svenska.

Vem är en bildad människa?

Vid en bordsdiskussion på en middagsbjudning i Helsingfors på statsrådets festvåning Smolna, där ett ministerium agerade värd för en utländsk delegation på besök, väcktes en diskussion om bildning. En fransk gäst ställde där, kanske av ren nyfikenhet på hur man inom olika kulturer definierar begreppet bildning, frågan: Vem kan då betraktas som en bildad människa?

Efter en stunds samtalssurr framkastades av en schweizisk gäst påståendet att den som har avlagt en akademisk slutexamen kan kallas bildad. Då yttrade sig för första gången i diskussionen en yngre finländsk dam. Hennes svar på frågan löd: Jag anser att den som i olika situationer uppför sig som en bildad människa, hänsynsfullt och korrekt, med rätta kan kallas en bildad människa. Det var ett förslag som ledde till unisont bifall och en applåd åtföljd av en skål.

Den Sverigebild som förmedlas till andra länder påverkas, tro det eller ej, även av det som tilldrar sig i riksdagen. Utländska ambassader har sina attachéer från både press- och underrättelseorgan på plats på åhörarläktaren och sänder regelbundet sina rapporter till hemlandet. I dessa noteras även detaljer i apparition och replikskifte. Vi kan ju likaså i våra egna Tv-nyheter dagligdags följa debatter och diskussioner i andra länders parlament och därigenom bilda oss en uppfattning om kommunikationskulturen utomlands.

Vill vi att vår riksdag skall framstå som en representativ population för ett utvecklat målstyrt land med en hög bildningsnivå?

Då bör vi som väljare och arbetsgivare för riksdagsledamöterna ställa motsvarande krav på de folkvalda.