Triggervarning! Detta är en känslig text för feminiserade män som deltagit i värdegrundskurser med speciellt utbildade och ideologiskt certifierade coacher och för er som gillar genusstudier. Däremot kan män, som deltar aktivt i det civila samhället, som ledare i ideella föreningar, familjefäder som ser sig som samhällsbyggare, bryr sig om sin egen och andras säkerhet och har sådan ordning på sina värderingar så att man kan utbyta åsikter med alla ta del av texten utan att drabbas av psykotiska tillstånd. Givetvis är inte alla svenska män i aktiv ålder feminiserade mähän, men varför får man det intrycket – så ofta?
Jag är född 1942 mitt under andra världskriget då läget tippade över till de allierades fördel. Hitler led nederlag vid Stalingrad och El Alamein den hösten. I år är jag 76 år och har passerat sista kurvan, överblickar upploppet och kan ana mitt livs målsnöre. Med tanke på vad som händer i Sverige idag med en massinvandring som mer liknar en invasion av människor från mestadels barbariska kulturer så hoppas jag målsnöret inte är allt för långt bort. Redan har två vänner dött av vanvård i en kommunal äldreomsorg som blir allt lägre prioriterad av pressade kommunalmän som är mer lojala mot de 349 i riksdagen än de lokala invånarna.
Mina riktiga startgropar i livet grävdes sent 50-tal och jag tog studenten 1963. Dagarna efter ryckte jag in i det militära på Lv 5 i Sundsvall 60 mil från min födelsestad Kristinehamn. På den tiden var en man samhällsbyggare, krigare och gentleman. Jag lärde mig tidigt slå i spik för då byggde arbetarna sina hus själva. Vi hjälpte varandra. Jag har varit med och byggt och renoverat många hus. Med den kompetensen som drivkraft var min väg ut i samhället som en av experterna i stadsbyggandets ekonomi under miljonprogrammet en naturlig utveckling.
Dagen efter inryckningen fick jag ett gevär i händerna med beskedet att det började så och om några veckor skulle vi få K-pisten. Vi blev krigare. Alla män. Utan undantag. Vi konfronterades handgripligen med krigarens frågor och nära i historien och medvetandet fanns förra kriget. Det var nu också kallt krig. Iskallt! Kubakrisen låg två år i backspegeln. Tillvaron var en praktik i värdegrundsarbete i verkligheten. Min generation fick en värdegrund men inte på några seminarier som idag. Då var det allvarlig praktik, idag icke förpliktigande teori med mest liknöjdhet i utfallet, som en cancer i samhällskroppen.
Varje människa har en nollpunkt i livet. Det är som nollan på en axel i ett diagram. Ett läge i livet då det var som bäst. För oss fyrtitalister var det nog sextitalet. I varje fall för mig. Jag utvärderar dagens Sverige mot det Sverige som var då. Dagens Sverige förlorar på de flesta punkter inom ”min” värdegrund, hur vi bygger samhället, hur vi ordnar rättssystem och trygghet och hur vi beter oss mot varandra.
Ofta kommer jag i diskussion med 80- och 90-talister. Ska vi ha bevakningskameror i våra bostadsområden och allmänna platser? För och emot! Då berättar jag att jag var nyckelbarn som liten. Vi bodde i en bostads-”limpa” på Södra Ringvägen med barnrikehus på baksidan och det stora allmännyttiga Malmen i söder. Jag hade lägenhetsnyckeln i ett snöre kring halsen, som så många andra barn. Tanterna i huset, de som för tillfälle inte var på jobbet, hängde som ”lokförare” ut genom fönstren och kollade läget. Dök det upp någon som inte följde de sociala koderna kom minst tre tanter utrusande från portuppgångarna med mattpiskorna i nävarna. Vi var trygga.
Jag förstår att jag har min nollpunkt i livet i en annan värld än dagens Sverige. De medelålders männen ler medlidsamt och tycker att dagens Sverige är bättre. Nyckelbarn? Men min fråga gäller ju den sociala kontrollen som fanns förr. Den finns inte idag. Folk bryr sig inte. Om en kvinna blir utsatt för våld så är frågan om det ska ha fått filmas eller inte och om förövaren eventuellt ska infångas i efterhand. I vårt Sverige idag tittas det bort. Svenska medelålders män är inte krigare och inte heller gentlemän. De finns inte på plats i det civila samhället. De är fega medelålders feminiserade mähän, när det mäts med min värdegrund. OK! Osmidigt uttryckt men jag kan konstatera att tryggheten inte längre finns.
Jag hade kontor på Smedsgränd i Uppsala och det togs studenten. Det här är modern tid. En kollega och jag gick ut på Bangatan. Ett studentflak kom förbi med skränande och halvfulla studenter. Någon intill menade ”att det var bra att det inte var som förr, att man måste ha godkänt i alla ämnen för att få studenten. Då skulle det inte ha varit många på flaket”. Tysta gick vi tillbaka till kontoret. Min kollega sa ”Det första jag gör när jag kommer hem så slänger jag min studentmössa”. Och det gjorde jag också. Vi var med på den tiden studenten var på riktigt!
Som nationalekonom och före detta universitetslärare i ämnet vet jag att det finns en järnhård relation mellan ett lands välstånd och utbildningsnivå. Idag sjunker den senare av två anledningar, en dålig skola och en hämningslös invandring.
Jag var med om studentrevolten 68 på Nationalekonomiska institutionen i Göteborg. Överklassens lata ungar ledde det hela. En fråga var vad arbetarklassen behövde för utbildning. En utbildad befolkning skulle inte så lätt underordna sig ”proletariatets diktatur”. Det skulle ju enligt Marx utsaga snart infinna sig ett revolutionärt läge. Vad räckte det exempelvis att lära sig i matematik? Inte mer än de fyra räknesätten för att förstå ”Das Kapital”. Jag minns att en japansk professor i nationalekonomi sa att hans erfarenhet var att de studenter som inte kunde lära sig derivera en funktion ofta blev marxister, medan de andra fortsatte läsa borgerlig ekonomi. I Sverige blev väldigt många marxister. De styr landet nu. Det blev inget revolutionärt läge så den revolutionära vänsterns folk strömmade till journalisthögskolorna för att skola om folket den vägen.
Alltså! Den svenske mannen ska inte engagera sig och ta ansvar som samhällsbyggare, krigare och gentleman. Vänstern vill se en lättmanipulerad man som dagligen tar del av SR, TV, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen och dito alster och bete sig som det feminiserade mähä de uppmanas vara där. Framför allt ska inte våra riksdagsmän på Helgeandsholmen vara annorlunda. Denna ö tycker jag att man ska döpa om till Cyklopernas Ö för att redan nu anpassa namnet till historiens utfall för landet.
Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.
Kategorier:Svensk politik, Uncategorized
Reblogga detta på ulsansblogg.