Nyhetskrönika: Måtte djävulen ta er för det ni har gjort mot mitt Malmö

I natt sprängdes en bomb i mitt gamla hus. I går utbröt skottlossning utanför akutmottagningen där jag suttit på nätterna med kruppsjuk son. Cykelvåldtäkterna och pizzeriaskjutningen skedde i mina gamla hemkvarter. Min älskade hemstad Malmö förblöder och de styrande diskuterar vilken färg vi ska ha på plåstren. Måtte djävulen ta er för det ni har gjort.

Jag borde troligtvis vara mer förbannad, men det jag framförallt känner är en avgrundsdjup sorg. En mig närstående person, så mycket urmalmöit man bara kan vara men nu utflyttad sedan åtta år, sammanfattade sina känslor så här efter nattens sprängning:

– Jag känner ingenting. Jag bryr mig inte. Det känns inte som att det är mitt längre.

Det är ju helt naturligt att man blir bedövad efter ett tag, det är bara ren självbevarelsedrift. Samtidigt har bedövningen bland Malmöborna tydligtvis nått patologiska nivåer. Det skjuts i stort sett varje dag men ingen reagerar. Många jag talar med verkar tycka att “pja, det är så det är i Malmö, lite stökigt men herregud det är ju en del av charmen”. Och ingen de känner har ju blivit skjuten. Ännu.

På den tiden när jag jobbade som kriminalreporter, omkring 2005-2010, var Malmöpolisen mycket förtjust i att påstå att stadens redan på den tiden omfattande tunga gängkriminalitet inte utgjorde någon fara för allmänheten. Dåvarande chefen för Länskriminalen i Skåne, Henrik Malmquist, sa just precis det till mig 2007, i en intervju för tidningen Punkt SE. Han sa dock också en annan sak, som är betydligt mer intressant:

– Det rör sig om uppgörelser i den undre världen. Att skjuta någon på öppen gata kan vara ett sätt att signalera till andra kriminella att de inte kan känna sig säkra någonstans.

“Importerade kulturmönster som inte är svenska”

Han konstaterar att den här typen av våldsamma uppgörelser på allmän plats har ökat markant de senaste åren. Henrik Malmquist menar att det beror på att vi nu har en organiserad brottslighet i Sverige som inte fanns för 10–15 år sedan.

– Det handlar om importerade kulturmönster som inte är typiskt svenska, sa han.

Hur mycket tror ni att han fick äta upp det här med ”importerade kulturmönster”, trots att det naturligtvis var en fullständigt korrekt och faktabaserad analys? Just det, Henrik Malmquist fick maximalt med skit från exempelvis ledande vänsterpartister, dock stod han på sig och vägrade pudla, vilket hedrar honom.

Tyvärr var det ju ingen som hade lust att lyssna på vad denne extremt rutinerade och rakryggade polisman hade att säga, och nu sitter vi här i kulregnet. Den senaste veckan är det framförallt tre saker som sticker ut i Malmös till synes eviga parad av kriminella händelser.

Tre händelser på kort tid

Händelse 1: I söndags kväll sköt någon rakt in genom fönstret till en pizzeria på Lundavägen i centrala Malmö. Målet, en 16-årig kille, träffades av tre skott men fick inte livshotande skador. I lokalen fanns ett antal andra personer, bland annat två små barn, enligt uppgift en tvååring och en sjuåring. Polisen konstaterar att fallet är svårjobbat, då målsäganden inte har någon som helst lust att samverka med utredningen. Kuriosa: Jag har bott cirka 50 meter från denna pizzeria, på tvärgatan Vårgatan. På den tiden (sent 1980-tal) var området lite småruffigt i så motto att här bodde en del människor med låg inkomst och missbruksproblematik, men skjutningar … eh, nä.


Universitetssjukhuset i Malmö

Händelse 2: På måndagen utbröt skottlossning mitt på blanka eftermiddagen utanför akutmottagningen på Skånes Universitetssjukhus i Malmö, tidigare känt som Allmänna Sjukhuset. Ingen förefaller ha blivit skadad och inga misstänkta kan lokaliseras. Vittnen har sett två män springa från platsen. Polisen misstänker att skjutningen är direkt kopplad till pizzeriadådet, någon form av hämndaktion således. Kuriosa: På den här akutmottagningen har jag suttit alltför många gånger och väntat många, långa timmar. De senaste åren framförallt med min lille son, som tyvärr haft en tendens att få väldigt allvarliga kruppbesvär på nätterna när han är förkyld. Fasan man skulle känt om det började skjutas utanför när man satt där med sitt barn är svårsmält.

Händelse 3: I går natt, alltså natten mot tisdag, sprängde så någon en bomb i entrén till en jourbutik på Lantmannagatan. De stackars människorna som driver butiken sedan 1998, det mycket strävsamma kinesiska äkta paret Sheng Sun och Dongbai Xia, har genom åren utsatts för ett svindlande antal rån och rånförsök. Redan 2002 blev de intervjuade i Sydsvenskan, där de berättade om det senaste rånförsöket då mannen med hjälp av ett basebollträ lyckades skrämma bort en rånare som drog kniv mot hans fru. Butiken har som sagt varit mycket hårt ansatt, bland annat blev de pistolrånade 2005, yxrånade 2008 och 2014 utsatta för ett rånförsök som slutade med att polisen var tvungen att skjuta varningsskott mot den flyende gärningsmannen. Kuriosa: 1990 köpte jag min första egna lägenhet. Den ligger vägg i vägg med jourbutiken och jag känner Sheng Sun och Dongbai Xia mycket väl, då jag behöll lägenheten i 15 år (även om jag inte bodde där hela tiden). De är sanslöst hårt arbetande människor. Butiken har öppet 8-23, alltså 15 timmar per dygn och paret är i princip alltid där båda två. Ibland hoppar sonen in och hjälper till. Hur de har orkat fortsätta hålla verksamheten igång under alla dessa år är en fullständig gåta.

Spelar ner situationens allvar

Katrin Stjernfeldt Jammeh. 

Samtidigt arbetar mäktiga krafter för att spela ner situationens allvar så gott man kan. Malmös starka kvinna, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, har för vana att helt enkelt bara strunta i att svara på frågor hon inte gillar, nu senast i samband med SSU-skandalen. I somras, efter en Gudfadern-liknande massaker på ett internetcafé i centrala Malmö då tre unga män sköts ihjäl med automatvapen och ytterligare tre skadades, var Jammehs kommentar att blodbadet gjorde henne ”seriöst arg”.

Det som gör mig seriöst arg är att våra politiker gjort detta mot oss med berått mod. Nej, Malmö var ingen perfekt stad för 20-30 år sedan, och nytänkande var absolut en nödvändighet när industrieran, med Kockums i spetsen, gick i graven. Men att importera 100 000  främlingar från Långtbortistan till en liten stad som Malmö på kort tid, i många fall personer som har mycket dåliga utsikter att bli självförsörjande, är inte att betrakta som något annat än harakiri. Malmö har i kraft av just levande industristad haft en stor invandring långt före många andra delar av Sverige. Redan på 1950-talet kom jugoslaver, greker och italienare för att jobba på Kockums. Men:

1. De kom för att jobba, och

2. De var européer.

Medvetet vilseledande

Att hävda att det som hänt de senaste säg 20 åren på något enda plan skulle vara jämförbart är inte bara naivt – det är medvetet vilseledande. Och jag vet inte om jag borde bli mest förbannad på politikerna, som ju rimligtvis suttit med alla fakta på hand och ändå handlat i berått mod. Eller på folket, som fortsätter sova för ingen vi känner har ju blivit ihjälskjuten.

Det sägs att orkestern ombord på Titanic fortsatte spela ända tills fartyget gick i djupet.



Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:, , ,

2 svar

  1. Reblogga detta på Micaels Lidéns Blog och kommenterade:
    Rebloggar detta på micaelsblogspot.

    Gilla

Trackbackar

  1. Nyhetskrönika: Måtte djävulen ta er för det ni har gjort mot mitt Malmö – Micaels Lidéns Blog
%d bloggare gillar detta: