http://katerinamagasin.se/det-pagar-ett-lagintensivt-krig-mot-sverige-svensk-polis-och-det-svenska-folket/?fbclid=IwAR0AX22hiXdSpQ6K0njiJqgmI9ST98V1V0KvN-DTYfEchdvu1JDaX-uhxxQ

30 OCTOBER, 2018 12:49

Nedanstående text beskriver en känsla som jag och många andra i Sverige numera bär med oss i princip dagligen. En känsla av olust och oro. Många frågar sig – utan att få några hållbara svar – om vad det är som just nu sker i vårt samhälle.

Vart vi än går bär vi med oss farhågor om hur situationen kan komma att eskalera ifall inte den negativa spiralen bryts. Vi är frustrerade och fyllda av förvirring när vi försöker förstå varför de politiska makthavarna tycks så indolenta och ointresserade av det som deras eget folk drabbas av.

Hur kan ett tidigare sunt samhälle som det svenska inte klara av att värja sig mot den röta som drabbat det? Krig är inte enbart skyttegravar och militärklädda beväpnade män på tömda stadsgator.

Det krig vi befinner oss i nu är på sitt sätt lömskare och svårare att värja sig emot. För ingen vet vem som ska bli angripen härnäst, vems liv som är i fara. För till skillnad från ett traditionellt krig är det civilbefolkningen som är målet, och den stat som ska vara ansvarig klarar inte av att skydda landets medborgare.

Kan vi prata om det? “Det står bortom all tvivel att det pågår ett lågintensivt krig mot Sverige, svensk polis och svenska folket”. I ett lågintensivt krig vill man komma åt polisen, bryta ned rättsvårdande myndigheter samt sätta existerande socialt förtroende ur spel. Samhället bryts på så vis långsamt ned.

Reaktionerna från våra politiker kring dessa frågor är knappa. Det beror säkert på att man betraktar dem som abstrakta. Det är därför man inte bjuder in till extrainsatta förhandlingar, krismöten eller pratar om krisberedskap. Det första tecknet kring att man möjligen börjat tänka i liknande banor fick via broschyren: “Om krisen eller kriget kommer”. Där tillhandages information om hur vi ska förbereda oss på händelser som allvarligt påverkar vårt samhälle och som ytterst kan hota vårt lands frihet och självständighet. Förutom broschyren har vi inte sett varken lagändringar eller insatser av större art, tvärtom, i stället har beslut fattats som ytterligare försvagat förtroendet för det samhälle vi lever i. Bryr man sig inte? Eller förstår man inte att landet redan är under belägring?

2017
En villa besköts i området Hagaberg i Västerås. Det rörde sig om ett mordförsök på en polis och dennes familj. Mordförsöket var kulmen på en rad attacker under 2017. Första januari kastades en granat mot polishuset i Katrineholm. Sjätte februari sprängdes en bil tillhörande en polischef involverad i bekämpandet av gängkriminalitet. Trettonde augusti skakades polishuset i Hallstahammar av en explosion. En liknande händelse ägde även rum den artonde oktober i Helsingborg. Den tolfte september utsattes en fru till en polis för ett kidnappningsförsök.

Att polisen hotas till livet visar på en tydlig markering från dem som anser att polisen stör deras verksamhet. Samtidigt är det en maktdemonstration som skapar stor social oro. “Vågar vi ringa polisen?”. Många är rädda för att lokala kriminella gäng ska få reda på att polisen kontaktats. Påverkar inte det vårt samhälle allvarligt? Hotar inte det medborgarnas frihet? Bryter inte sådant ned samhället?

Landets kvinnor och flickor samt även män och pojkar våldtas på löpande band. Att våldta är också en slags lågintensiv krigshandling. Genom historien ekar skriken från våldtagna människor. Att stoppa våldet i samhället är lika viktigt som att stoppa hoten mot polisen. Men detta tycks komma allt längre ned på den politiska agendan. En våldtäkt är inte enbart en kräkning mot kvinnan, utan även en kräkning mot dennes familj och mot samhället. I synnerhet ett samhälle som påstår sig stå upp för kvinnors fri- och rättigheter. Våldtäkt är ett effektivt vapen. Den nakna och ibland misshandlade kroppen har alltid varit ett slags slagfält i krig eller konflikter runt om i världen. Varför skulle Sverige undantas? Sverige som kommit att bli ett land präglat av motsättningar och polarisering. Varje dag anmäls 20 våldtäkter i Sverige. Det är en siffra som talar sitt tydliga språk.

Det pågår ett lågintensivt krig mot vårt samhälle. Detta under en tid då Sverige sägs vara inne i en högkonjunktur. Vad händer när lågkonjunkturen knackar på dörren? Kommer det lågintensiva kriget att trappas upp ytterligare?

Poliser attackeras och misshandlas, brandmän och ambulanspersonal likaså, deras fordon vandaliseras, de hindras från att utföra sitt arbete. Kommer polisstationer stängas ned? Kommer misshandlade och våldtagna kroppar “visas” upp? Det är kanske att hårdra det men även om det är otäcka tankar så menar vi att att de måste tänkas. Kunskap är makt, okunskap är dess motsats. Att ligga ett steg före är att inte ligga ett steg efter. Att vara, tänka och reagera proaktivt innebär att man tvingar sig själv att tänka och nämna det otänkbara. Vi är inte långt borta från det otänkbara.

2018 – attentat mot polishus
Den 17 januari detonerar någon form av sprängladdning utanför polishuset i Rosengård i Malmö. Explosionen lämnade en krater på parkeringen och skador på polishusets fasad och närliggande fordon. Den 22 september utsattes polisstationen i Gävle för ett attentat. När en bil åker in i garaget kastades en tårgasgranat in. En man i 35-årsåldern grips i närheten av polishuset och blir senare anhållen av åklagare.

Angreppen som sker i och mot vårt samhälle måste bemötas med kraft, inte med broschyrer som beskriver en eventuellt kommande kris – som dessutom redan är här. Räcker det verkligen att Morgan Johansson (S) kallar det för “ett avskyvärt angrepp på rättsväsendet” eller att Ulf Kristersson ser attackerna mot vår polis som “ett angrepp mot vår rättsordning och mot statens allra mest grundläggande funktioner? Förstår man ens allvaret? Och hur påverkas ett samhälle där våldtäkter mer eller mindre ses mellan fingrarna – lite som Collateral Damage? Det finns inget i dagsläget som tyder på att utvecklingen är på väg att vända.

2018 – bilbränder – samtliga anlagda
Natten mellan den 13 och 14 augusti härjade nästan 90 anlagda bilbränder i Göteborg, Trollhättan, Lysekil, Stockholm och Uppsala. Samma natt rapporterades om ytterligare fyra bilbränder i Helsingborg. Den 31 augusti rapporterades om ett tjugotal bilar som förstörts eller skadats i bränder på flera orter i södra Sverige. Den 3 september brann totalt 13 bilar på fem olika platser i Västerås. Den 9 september brann bilar på fem platser i Skåne. Totalt förstördes ett tiotal bilar. Den 10 september brann två bilar och en tredje uppgavs vara brandskadad när polisen larmats till misstänkt anlagda bilbränder i Munkfors.
Den 17 september rapporterades om två olika bilbränder i Oxie. Bägge tros vara anlagda. Flera vittnen larmade också om ett halvdussin höga smällar som misstänktes vara skottlossning vid 23.15.

Efter varje attack mot polis/polishus ropar folket på partiledarna om fler poliser som då lovar mer resurser trots att de, precis som vi, är fullt medvetna om att utbildningsplatserna på våra polishögskolor gapar tomma och att erfarna poliser fortsätter att lämna yrket.

Polisen är utmanad och utarmad. Det förtroende vi en gång hade för våra rättsvårdande instanser är inte vad de en gång brukade vara. Det är ett allvarligt problem som i allmänhet fångats upp av dem som inte tror på det fria samhället, den fria kvinnan eller fria ordet – och i synnerhet fångats upp av de kriminella.

2018 – explosioner mot bostadshus och andra fastigheter
Den 19 februari vid midnatt exploderade någonting i eller vid ett hus i östra Staffanstorp. Flera personer slog larm efter den höga smällen. Flera rutor krossades. Den 17 juni detonerade en kraftig smäll i Malmö intill ett flerfamiljshus natten till söndagen. Explosionen orsakade skador på fasaden och tre fönster. Den 14 september kallades polis till Flemingsberg söder om Stockholm efter att boende hört en kraftig explosion. En bil och en husfasad ska ha skadats av någon slags detonation. Den 15 september skedde en kraftig detonation i Stockholm. Boende uppmanades stanna inne. Enligt vittnesmål skedde detonationen vid en fritidsgård. Dagen efter hittades ytterligare ett föremål som polisen bedömde som farligt.

Dessa incidenter är bara ett axplock av alla de attacker som de senaste månaderna skett i ett tidigare fredligt Sverige. Den brännande frågan är hur utvecklingen ska vändas? 50 dagar efter valet är utsikterna för en ny regering små, och att den inslagna politiska vägen ska ändras förefaller föga troligt. Hur situationen kommer att utveckla sig är i dagsläget oklart, men att landet befinner sig vid ett vägskäl står bortom allt rimligt tvivel.

Kategorier:Svensk politik, Uncategorized

Etiketter:blåljuspersonal, kriminalitet, lågintensivt krig, svensk polis, våldtäkter