Beslutet att ombilda Polisen fattades redan 2012 och trädde i kraft den 1 januari 2015. Man tillsatte då Dan Eliasson, som utan poliserfarenhet och med flera skandaler i andra myndigheter bakom sig, skulle slå ihop alla polismyndigheter till en enda och skapa Sveriges i särklass största myndighet: Polismyndigheten.

Den 15 februari i år ansågs omorganisationen vara slutförd och Eliasson omplacerades åter­igen, i dag basar han för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Bland poliserna var hans insats starkt kritiserad, men själv påstod han att ”den negativa trenden för utredningsresultaten har brutits”.

När Morgan Johansson (S), justitie- och inrikesminister, kommenterade omplaceringen till Expressen den 31 januari, sade han inget om kritiken eller att Eliasson skulle ha blivit sparkad:

– Vi gjorde bedömningen att när omorganiseringen är färdig inom polisen och resultaten gick upp igen så gick polisen in i en ny fas. Därför var det här rätt tillfälle att byta.

Nu bekräftar Statskontorets slutrapport Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet kritiken – resultaten har blivit klart sämre. Rapporten släpptes dock först efter valet, den 28 september, och kunde därför inte påverka valresultatet.

En sammanhållen svensk polis?

Med omorganisationen avses den process där Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och de 21 olika polismyndigheterna blev en och samma myndighet – Polismyndigheten. Arkitekterna bakom omorganisationen spådde bland annat att kvaliteten skulle höjas och handläggningstider förkortas. Rapporten från Statskontoret visar emellertid att det blivit precis tvärtom. På område efter område sågas resultaten.

Statskontoret ser både bristfällig styrning och resurser som ett huvudproblem – polisen sägs inte utnyttja de möjligheter som trots allt finns, och man fick inte de resurser som behövdes för att genomföra ombildningen.

I den statliga offentliga utredningen, En sammanhållen svensk polis (SOU 2012:13), som låg till grund för polisens omorganisation, var problemen med den tidigare organisationen av polisen bland annat följande:

• otydlig ansvarsfördelning mellan nationell och regional nivå
• ineffektiv styrning, brist på nationella arbetssätt
• fattade beslut fick svagt genomslag
• länspolismyndigheterna kunde inte upprätthålla tillräcklig kompetens och förmåga
• hinder för operativ samverkan
• låg kostnadseffektivitet
Regeringen angav åtta delmål för myndighetsombildningen:
• tydligare ledning
• större enhetlighet
• mer effektivt resursutnyttjande
• större flexibilitet
• bättre tillgänglighet
• bättre kontakt med medborgarna
• stärkt förmåga att ingripa mot brott och ordningsstörningar
• stärkt förmåga att utreda brott för att möjliggöra lagföring

Statskontoret har i sin utvärdering bland annat tillfrågat anställda inom verksamheten om hur de upplever omorganisationen. Det visar sig att endast ett av dessa åtta mål visar en tydlig positiv effekt av omorganisationen: Större enhetlighet. Sex andra mål upplevs i stället som tydligt negativt påverkade av omorganisationen, med förmågan att utreda brott som den värst drabbade. Målet Flexibilitet är bara marginellt påverkat.

Även Statskontorets egna utvärderingar bekräftar medarbetarnas farhågor. Av de fyra delmål som rör resultat har inget infriats:

”Men trots detta har ombildningen ännu inte lett till bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet i Polisens arbete. Förmågan att ingripa mot brott har inte stärkts och utredningsverksamhetens resultat har fortsatt att försämras. Polisen har heller inte på något entydigt sätt blivit mer tillgänglig eller förbättrat sin kontakt med medborgarna.”

Total misstro internt

Ett av de största problemen handlar om den misstro mot omorganisationen som finns hos poliserna: ”Medarbetarnas förväntningar på den nya organisationen har inte infriats och få tror att den kommer att leda till målen”, står det i rapporten.

Statskontoret konstaterar att omorganiseringen verkar ha varit svårare och tagit längre tid att genomföra än väntat. Anledningen till detta bakslag är att ”det finns både chefer och medarbetare som har ett svagt förtroende för omorganiseringen.”

– Rapporten bekräftar den kritik som Polisförbundet haft under flera år. Omorganisationen var dåligt förberedd och det gick fel från första början. Man misslyckades totalt med att få medarbetarna med sig, sade Polisförbundets ordförande Lena Nitz i en kommentar till TT.

Polismannen som Nya Tider talat med instämmer:

– Jag kan bara hålla med. Jag förstår grundtanken med omorganisationen, men den gick ju alldeles för snabbt och det har de väl börjat inse nu. Vi kommer väl aldrig att gå tillbaka till 21 polismyndigheter som det var förut och det tycker jag inte vi ska göra heller, men man skulle nog ha tagit det lite lugnare, för de flesta chefer var mycket väl medvetna om att det skulle ta sju till åtta år att genomföra den, även om vissa trodde det skulle kunna bli en förändring på ett dygn.

Man behöver nog lyssna mer på medarbetarna. De som har lämnat polisen borde man intervjua djupare, för det är många bra kollegor som har lämnat. En del är på väg tillbaka men en del har gått vidare till civila myndigheter.

Sämre tillgänglighet

Polisens tillgänglighet för allmänheten har inte blivit bättre. Synlighet och utryckningstider är konstanta medan svarstiderna försämrats ytterligare jämfört med före omorganisationen.

Socialtjänsten upplever att polisen är mindre tillgänglig nu än före omorganisationen. Trots att omorganisationen skulle stärka allmänhetens förtroende för polisen på lokal nivå så går utvecklingen i motsatt riktning: förtroendet för polisen på lokal nivå har minskat sedan 2015. Förtroendet för polisen på nationell nivå är högre än för polisen på lokal nivå, men förtroendet är på ungefär samma nivå som före omorganisationen.

Sämre ingripandeförmåga

Polisens förmåga att ingripa har inte förstärkts. De lokala resurserna för ingripanden har inte ökat. Polisen är visserligen på plats lika snabbt (eller långsamt) som före omorganisationen, men både poliserna själva och åklagare anser att polisens ingripandeförmåga och kvaliteten på arbetet vid brottsplatsen försämrats. Resurserna inom ingripandeverksamheten har minskat.

Endast 66 procent av de tillfrågade i lokalpolisområdena (LPO) anser att polisen har kapacitet att ingripa dygnet runt i det egna lokalpolisområdet, jämfört med 71 procent före omorganisationen. En klar majoritet av de anställda inom lokalpolisområdena tror att omorganisationen försämrar förmågan att ingripa mot brott.

 

Färre arbetar i ingripandeverksamhet nu jämfört med före omorganisationen (21 procent mot 23 procent). Personalomsättningen har ökat och antalet erfarna poliser har minskat radikalt. Tidigare var det omkring en tredjedel av ingripandepoliserna som hade varit anställda i mindre än fem år. I dag är det varannan. Den höga personalomsättningen betraktas som en förklaring till de allt sämre möjligheterna att upprätthålla kompetensen inom ingripandeverksamheten, enligt rapporten.

– Så är det definitivt, konstaterar polisen. – Och det är kanske svårt att komma ifrån det problemet. Vi var ju extremt få poliser ett tag och nu massutbildas det, så det är ju otroligt mycket ungt folk. De flesta är bra, men det tar ju tid att komma in i det praktiska ingripandearbetet, det tar fyra-fem år innan man är mer eller mindre självgående och sen behöver man vidareutbildning, och det har blivit eftersatt. Förut hade vi tre-fyra utbildningsdagar per termin, nu är det knappt en.

NyT: Beror det på omorganisationen?

– Absolut. Tanken var att POL-KON [polisiär konflikthantering] skulle sättas i ”röret” direkt men det har också tagit flera år. Nu är det sagt att det från och med nästa år ska vara tre plus tre utbildningsdagar per år för dem som är i yttre tjänst.

Mindre tid för åtgärder vid brottsplatsen

Det är inte bara ingripandeförmågan som försämrats utan även de initiala utredningsåtgärderna. Poliserna själva anser att omorganisationen lett till försämringar, en bild som också delas av hela 38 procent av tillfrågade åklagare (40 procent av åklagarna ansåg att det inte är någon skillnad mot tidigare).

Bristen bottnar enligt Statskontoret i personalbristen: patrullerna har inte tid att göra rätt förstahands­åtgärder innan de kallas på nya larm. De försämrade initiala utredningsåtgärderna gör det svårare att klara upp brotten när de sedan hamnar på utredningsenheten.

Större skillnader än tidigare

Att omorganisationen skulle leda till större likvärdighet hos polisen döms också ut av Statskontoret. Den nya organisationen är uppdelad på sju regioner, som inte motsvarar någon annan administrativ indelning, till exempel län. Trots att målet var att det skulle bli mer enhetligt, är variationerna nu större än tidigare.

Regionernas resultat när det gäller lagföringskvot, utredningsandel och antal bearbetade ärenden per 1500 UL-timmar (timmar för att arbeta med utredning och lagföring) hade alla större spridning 2015-2017 än motsvarande mått för 2012-2014. Det gäller både skillnaden mellan högsta och lägsta utfall och standardavvikelsen.

NyT: Fortfarande kvarstår stora skillnader i resultat över landet. Hur ser du på idén att polisen ska göras likvärdig över hela landet?

– Vi är inte enhetliga efter omorganisationen, vi jobbar regionvis. Att allt ska vara likadant är en tanke som många gånger bestäms i Stockholm, utifrån deras förutsättningar. Man kan eftersträva att allt ska vara likadant överallt, men det går helt enkelt inte i ett så stort och avlångt land som Sverige, säger polisen.

Han exemplifierar hur omorganisationen bygger på idéer som inte är realistiska utanför de stora städerna:

– Det mest allvarliga problemet kopplat till omorganisationen är bristen på yttre arbetsledare. Det är ganska stora geografiska områden här nere där jag jobbar, avstånd som skiljer sig från dem som finns i de tre stora städerna. Sitter man i Stockholm där de flesta beslut tas så ser man inte de avstånd som finns ute i landet.

Han berättar att man från första dagen efter omorganisationen upptäckte att man saknade någon som leder arbetet i den dagliga verksamheten.

– Då fick vi tillämpa det gamla systemet att inför varje arbetspass utse platschef enligt ”äldst i tjänst”-principen, men platschefen har ingen särskild utbildning och får inte ta några beslut mer än någon annan polisman. Jag är själv platschef i dag, men vi går helt utan arbetsledare på passen. Vi har ett yttre befäl men han sitter i en stad som är tolv mil härifrån, så han kommer ju aldrig hit och kan arbetsleda oss.

Polismannen berättar att arbetsledaren ibland finns tillfälligt på plats, men då ska denne vara ansvarig för ett område som i detta fall täcker två hela län, med avstånd på över 30 mil. De yttre arbetsledarna är det som han saknar mest från den gamla tiden.

NyT: Rapporten lyfts ändå fram som en framgång att regionerna nu kan ta stöd av varandra i större utsträckning än tidigare.
– Visst är det sant att vi stöttar varandra över regionerna, men det kunde vi innan också när vi var 21 myndigheter, så omorganisationen har inte förändrat något i det avseendet.

Bristfällig styrning

Rapporten menar dock att problemen inte bara bottnar i bristen på ekonomiska resurser. Även styrningen är bristfällig. Fortfarande kvarstår problemet att besluten inte får tillräckligt genomslag, trots att förutsättningarna för det nu bedöms vara större i den mer enhetliga organisationen. Det saknas också resurser för att infria flera av målen. Polisens egen internrevision pekar på att kopplingen mellan planering och uppföljning är svag och att den strategiska styrningen inte fungerar.

– Att tro att det var möjligt att genomföra Myndighetssveriges största omorganisation utan extra resurser var både naivt och fel. Tyvärr har mina medlemmar fått betala priset i form av en försämrad arbetsmiljö, säger polisförbundets ordförande Lena Nitz till TT.

NyT: Finns rätt kompetens hos polisen, både nationellt och lokalt?

– Högst upp är det betydligt bättre nu efter att Dan Eliasson lämnade och Anders Thornberg tog över, han borde ha varit där från början. Nere på LPO-nivå [Lokalpolisområde] beror det helt på vem du frågar och vilket område han eller hon jobbar i.

– Det fanns biträdande chefer till höger och vänster innan omorganisationen. Det fanns det tydligen ett behov av, säger polisen ironiskt.

De biträdande cheferna försvann med omorganisationen för att bli av med chefer, berättar polisen. Men dessa chefer hamnade på något vars officiella namn är kansliet, men som polisen anser att man snarare kan kalla en kyrkogård för gamla, biträdande chefer.

– Vad de gör där, annat än att tjäna extremt mycket pengar, är högst oklart. Jag frågade en vän till familjen som var en ganska högt uppsatt chef i den gamla organisationen vad han gör på kansliet nu och han visste faktiskt inte ens själv vad han hade för tjänst, utan sade att han svarade på lite mejl och hade 60  000-70 000 kronor i månadslön.

– Det är klart att det är lite prestige för en medelålders herre eller dam som efter 30 år inte kan sätta sig och åka radiobil längre. Många hamnade på kansliet och inväntar nu pensionen och tjänar mycket pengar, så de har det säkert bra. Någon funktion har de såklart officiellt, men vad de fysiskt gör vet jag inte, för uppenbarligen behövdes inget sådant här kansli tidigare.

”Pinnjakt” beordras

I Stockholm är resultatet ännu sämre än förra året, som internt betraktas som ett mycket svagt år. I ett internt e-postmeddelande som läckte ut till media beordrar en chef vad som ibland kallas för ”pinnjakt”, nämligen att öka antalet redovisade ärenden i hopp om att putsa till statistiken:

”Däremot har vi redovisat omkring 650 ärenden färre jämfört med förra året. Med anledning av detta kommer nu stora ansträngningar göras för att öka antalet redovisade ärenden”, stod det i meddelandet. En polisområdeschef bekräftade uppgiften med motiveringen att politikerna mäter polisens resultat i siffror och inte i kvalitet: ”Vi behöver lagföra fler personer”.

”Pinnjakten” leder till att polisen prioriterar småbrott som fortkörningar istället för mord eller våldtäkter för att kunna presentera statistik som ser lyckad ut, eftersom alla brott – stora som små – räknas som ett ”ärende” (en ”pinne”). Trots att omorganisationen bland annat syftade till att bli av med pinnjakten, står det nu klart att fenomenet fortsätter prägla polisens arbete.

NyT: Finns det de i utredningsverksamheten som prioriterar förseelser som fortkörningar och dylikt för att bättra på statistiken?

– Absolut, så är det. De kollar ju på statistiken och då är det ju lättare att jobba med ”färdiga produkter”. Då vill man skicka ärenden till tingsrätten eller lägga ned dem istället för att utreda.

Den nye rikspolischefen Anders Thornberg, som tog över myndigheten efter Dan Eliasson, står fast vid att omorganisationen var nödvändig och ”på lång sikt” ger polisen bättre förutsättningar.

NyT: Har du själv upplevt några fördelar med omorganisationen?

– Handen på hjärtat – egentligen inte, säger polismannen lakoniskt.