Om du ska besöka ett sjukhus, se till att du då är fullt frisk!

Peter W har delat ett inlägg. ”Läs detta , bra att veta om ni har äldre släkt som blir sjuka. Räkna med att vakta dem på sjukhusen.”

20 september kl. 22:32
”Idag har jag fått ett bryskt uppvaknande. Helt mentalt dränerad efter ett 1,5 dygn i den svenska sjukvården. Sånt man bara läser om, som handlar om nån annan, o inte om mig.
Det handlar inte om enskilda individer utan om ett systemfel. Totalt Error. Problemet är att det inte går att göra en ominstallation och göra allt till rätta igen.

Min far åker in akut med ambulans igår morse med ryggvärk, stora buksmärtor, känselbortfall i ben, samt smärta o svullnad i ben o fötter.
Framåt eftermiddagen när olika prover o röntgen tagits, ser man att han är förstoppad och man ger honom lavemang. Han lättar på trycket och man tänker skicka hem honom. Trots svår smärta o försämrat allmäntillstånd. Min far vägrar bli hemskickad o alternativet blir att skicka honom till Gävle sjukhus, då man inte ”har plats” på Bollnäs sjukhus.
Transporten tar 3,5 timme (!!) ner till Gävle (10 mil), då man vänder o tar omvägar pg.a upphämtning av andra patienter som ska skjutas runt hit o dit (what?!) Min far har svåra rygg o buksmärtor under färden.

Väl framme på Gävle sjukhus ifrågasätter läkaren varför Bollnäs sjukhus har skickat honom dit. Läkaren undersöker honom (igen), och lägger en ”diagnos” på att det ”nog” är gikt i fötter/ben. Han får Alvedon, o läkaren bedömer att han ska skickas hem till Bollnäs igen. Satt i taxi, anländer han till sitt hem till min mor kl. 23.30, omtöcknad efter att varken ha ätit eller fått vätska sedan kvällen innan (ett dygn).

Ingen dropp har satts in, varken i Bollnäs eller i Gävle.
Min far är 85 år.

Väl hemma i Bollnäs 23.30, är min syster o man på plats för att bära in min far i hemmet, han kan inte gå själv.

Kl. 04.00 har min far så svåra smärtor i bröst o buk, att ambulans inkallas o han anländer till Bollnäs sjukhus vid 04.45, väl där bedömer man läget kritiskt o man skickar honom vidare ner till Gävle, igen. 


06.00 är han tillbaka i Gävle, o denna gång är vi (systra, mamma o jag) med. Väl där sjunker blodtrycket rejält, syrgas kopplas in o morfin ges för svåra smärtor.
Kl. 13.00 har ny röntgen o flera undersökningar gjorts, o man har hittat vatten i lungsäcken samt kraftig lunginflammation.
EKG är ”sådär”, sänkan ligger på 150, syresättningen är mycket låg o blodtrycket oroande lågt.
40 grader feber.
Frossa, smärtor o desorienterad.
Över 1,5 dygn har gått utan mat o vätska. Oro, dödsångest.

Kl. 14.00 får vi reda på att han ska ”läggas in” på HIA. Hjärtintensiven.
Vi blir lättade o kära pappa suckar o säger, ”-nu känns det tryggt, nu får jag hjälp” 

Kl. 14.30 ligger han på HIA, o vi känner oss lugna.
Läget börjar stabiliseras, blodtrycket ligger bättre, syresättningen är fortfarande dåligt, han är mycket trött o slut o vill sova.

Vi känner att vi också behöver vila o att vi kan åka hem o vila en stund.
Innan vi åker hem kommer en läkare in och nämner att pg.a det ”administrativa” o att det är platsbrist i Gävle, så kan det hända att min far transporteras hem till Bollnäs om läget stabiliseras. Ok?

Jag säger att han måste få vila nu, o få omvårdnad, han är ju långt ifrån stabil? Han har farit runt i 1,5 dygn, har inte ätit på nästan 2 dygn. Blodtrycket oroande lågt, syresättningen är låg o allmäntillstånd dåligt.

Kan ju inte i min vildaste fantasi tro att han ska skickas iväg när vi äntligen fått professionell hjälp!

20 min i bilen från sjukhuset, ringer min far o säger att de ska skicka hem honom i bil! Mot Bollnäs!

Hur han ens kunde få tag i sin mobil o ringa oss i det tillståndet är ofattbart.
Jag ringer omedelbart upp sköterskan o frågar vad som händer. Hon berättar att läkaren bedömt att min far är ”transportbar”. Har han blivit stabil på 20 minuter? Jag ifrågasätter läkarens bedömning, och ber honom ringa mig.

Jag ringer upp Bollnäs Sjukhus, och de är lika chockade över att min far ska transporteras i det skicket, i den åldern, o till kvälls.

Jag ringer åter upp till Gävle HIA o KRÄVER att min far inte flyttas nånstans. De berättar att han redan är på väg mot Bollnäs!

Detta betyder att de visste om att han skulle transporteras när vi var på sjukhuset.
Min fars ord klingade i mina öron ”nu är jag trygg, jag som trodde jag skulle dö o inte överleva dagen”.

Jag kräver att få tala med läkaren igen, jag vill höra bedömningen o på vilka grunder han utfärdat transporten.

Oanträffbar.

Min far anländer till Bollnäs sjukhus ca 18.00, utmattad o orolig.
På akuten har man inte fått nån som helst information om min far.
Tack o lov hade jag ringt o bett om en bekräftelse av VAR min far skulle läggas in i Bollnäs.

Väl på plats fanns ingen Info till Bollnäs sjukhus om min far o HIA i Gävle har inte lämnat över nån info (trots att de sagt att de gjort det).
Min syster stod o tog emot ambulansen o talade om vart han skulle ta vägen (till HIA), för det visste ingen.

Vi har lärt oss nåt viktigt idag.
Som anhörig måste du vara där.
Och du måste veta dina rättigheter.
Och du måste kunna stå på dig.
Efter samtal med ambulanspersonal (samma som skjutsade honom båda dagarna) inser vi att personalen är lika rädda, oroliga o chockade över det som sker, i Sverige idag.
Det är starkast som vinner. Som överlever.
Djungelns lag.
Är du ensam o sjuk i sjukvården, (hemska tanke) är du mycket sårbar.
Jag är ledsen, kränkt, rädd ,chockad o oerhört arg
.”



Kategorier:Hälsa, Uncategorized

Etiketter:

%d bloggare gillar detta: