Genom val av nyheter, vinklar och ibland åsidosättande av det pressetiska regelverket har några av dem utvecklats till att bli mer av politiska aktörer och pianospelare än nyhetsbevakare.

Av de sju stora; Public Service, TV4 samt SvD, DN, Aftonbladet och Expressen sticker fyra ut på olika sätt. De fyra sistnämnda. Etermedierna SR, SVT och TV4 har en lite annorlunda roll än de övriga och riktar sig fråmst till väljarna när de är lediga med ett väsentligt bredare utbud än nyheter. Kultur, sport och nöjen samt dokumentärer eller filmer gör att de inte kan bedömas på samma sätt. Public Service har dessutom ett ännu bredare uppdrag i form av folkbildning än de privatägda aktörerna.

SvD, DN, Aftonbladet och Expressen är de plattformar som alla mer eller mindre är närvarande via webben i väljarnas vardag som helgdag 24 timmar om dygnet. I telefonen, paddan, laptopen eller via jobbets desktop. För tre av de stora fyra, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är valrörelsen minst lika avgörande som för några av de politiska partierna. Om de överlever perioden efter valet 2018 eller ej.

Aftonbladet

Aftonbladets trafiksiffror på webben har enligt Alexa, världens mest välrennomerade trafikanalysföretag som hämtar data från bland annat Google Analytics, Facebook, Twitter och andra plattformar, en utveckling som tycks ha tagit sikte på jordens mittpunkt. Ett kraftigt ras som inleddes i samband med #metoo under hösten 2017 har inte kunnat hejdas utan visar nu upp att det fick ny fart i samband med Benny Fredrikssons, tidigare direktör för Stockholms Stadsteater, tragiska självmord i Australien tidigare i år. Ytterligare ett hack i kurvan nedåt kan identifieras i samband med årets Almedalsvecka.

Skälet till det senare är svårare att sia om men det kan inte uteslutas att läsarna till slut fick nog av en tidning som metodiskt tittat i en annan rikntning när övergrepp på judar begås av andra än Nordiska Motståndsrörelsen.

 

Aftonbladets samtliga redaktioner valde att inte rapportera om de systematiska kränkningar som judar utsattes för under sju dygn i Almedalsveckan trots att de skedde bara tio meter från Aftonbladets eget tält. Det var inte bara NMR som begick övergrepp. Många antisemitiska och hatiska tillmälen, vid flera tillfällen per dag, kom från utrikesfödda. Palestiner och iransk-afghanska hazarer. Utan att Aftonbladet på något sätt, i något format under sju dygn försvarade judars rättigheter trots att Aftonbladet hade sitt tält mindre än tio meter från vänskapsförbundet Sverige – Israel där övergreppen och trakasserierna tog plats.

Läsare i gemen gillar inte mobbare eller personer som har ett apologetiskt förhållningssätt till antisemitism. Aftonbladet i allmänhet och ledarredaktionen i synnerhet visar alla tecken på att ha en förlåtande attityd till antisemitism om avsändarna är från Mellanöstern. Sådana åsikter kostar.

Aftonbladets agerande i sju dygn i Almedalen styrker detta och gör därmed Aftonbladet till en av de strategiskt viktigaste aktörerna för att normalisera samt därmed legitimera hatet mot judar om de kommer från vissa priviligierade grupper.

Vidare har bakgrunden till Benny Fredrikssons tragiska självmord nu även fått internationell spridning Den högt ansedda tyska tidningen ”Die Zeit”s reportage om Aftonbladets kultur och form av tabloidjournalsistik fångar det mesta. Rubriken sammanfattar Aftonbladets publicistiska gärning och faktiska idé:

Så kan man ha sönder en människa.

Människan i detta fall var Benny Fredriksson. Den här gången. Att en tidning, som Aftonbladet, får publicitet för sin publicistiska idé i Die Zeit är i det närmaste unikt. Att artikeln sedan blir citerad och översatt till Washington Post, en av världens mest ansedda dagstidningar, gör att Aftonbladets publicistiska idé, att påstå sensationella saker med pornografiska undertoner och förstöra människors liv utan att ha full täckning för publiceringen, nu rimligen bör anses vara världsberömd.

 

Greppet är inte nytt för Aftonbladet. Det är inte den första människans liv de förstör. Sven Otto Littorin, fd arbetsmarknadsminister i regeringen Reinfeldt I, fick se sitt liv förstört sommaren 2010 då han utan andra bevis än en anonym uppgiftslämnare anklagades för att ha försökt köpa sex. Brottet var, vid tidpunkten för Aftonbladets ”avslöjande” såväl preskriberat som av en art där endast försök inte ens var straffbart. Det drev som Aftonbladet iscensatte drabbade inte bara Littorin utan även i allra högsta grad hans då minderåriga barn. Aftonbladet har aldrig ens i efterhand vare sig velat eller kunnat styrka en enda av sina uppgifter. Men de förstörde en människas liv. Och satte sår i några barns liv. Barn som aldrig bett om att bli indragna i Aftonbladets publicistiska idé.

Illa uppbyggda drev, baserad på dålig journalistik, med pornografiska undertoner på nyhetsplats som publicistisk idé. En publicistisk idé som annars endast återfinns i högerextrema kretsar. Men idén hänger annars ihop med det apologetiska förhållningssättet till antisemitism.

Som del i den skara av journalister som drev fram denna jakt, utan att kunna prestera några som helst bevis för sina utsagor, finns ett namn. Mattias Carlsson. Carlsson bytte strax efter jakten på Sven-Otto Littorin arbetsgivare och återfinns idag på Dagens Nyheter. Med motsvarande arbetsuppgifter.

Dagens Nyheter

Dagens Nyheter är den andra aktören som mer eller mindre slåss för sin relevans. DN har haft en stadigt sjunkande trafik men som såg ut att hejdas då Peter Wolodarski i maj i år gick ut med ett gratiserbjudande till förstagångsväljarna. Nu är gratisperioden slut och det visar sig att DN:s nedåtgående kurva aldrig bröts.

DN går in i valspurten med färre läsare efter gratisperioden än innan och skälen till trafiktappen är med stor sannolikhet liknande de som Aftonbladet visar upp. Läsarna börjar få nog en efter en.

 

Under Peter Wolodarskis ledning har hela DN utvecklats till en hybrid mellan nyhetsrapportör och uttalad politisk aktör. DN är inte en nyhetsrapportör längre i egentlig mening. DN har utvecklats mer och mer till att bli en förmedlare av subjektiva “berättelser” förklädda i nyhetsformatet.

Denna period inleddes strax efter att Peter Wolodarski lämnat tjänsten som ledarredaktör och tillträtt som chefredaktör och ansvarig utgivare med att DN på ledarplats anklagade brandmännen i Boden för uttalad rasism på ledarplats. Att rasistiska tillmälen var vardag på brandstationen. Ett sensationellt påstående. Men utan grund. DN erkände i efterhand att hela påståendet var lögnaktigt men sade samtidigt att det berörde en annan, ospecificerad brandstation, någonstans i landet. DN:s anklagelseakt svävar fortfarande fritt i luften och det är än i dag osagt vilken av alla Sveriges brandkårer som är öppna rasister som samtidigt bekämpar de stora skogsbränder som drabbat landet valåret 2018.

Detta är bara ett av flera exempel när DN påstår sensationella saker som en berättelse i ett nyhetsformat men sedan inte kan leda sina påståenden i bevis.

Rapporteringen om Sandvikens kommun är ett annat mycket tydligt exempel. Sandviken påstods gå med miljardvinst som en effekt av migrationsströmmarna. Först några år senare visade det sig att allt var bluff men under den tid som påståendet fick hänga fritt i luften användes nyheten som slagträ i debatten. De som ifrågasatte den utmålades som rasister.

Det som förenar DN och Aftonbladet är nyhetsformatet sexuella övergrepp med pornografiska undertoner. DN valde en annan politiker än Sven Otto Littorin. DN valde riksdagens talman Urban Ahlin, som måltavla. Anonyma källor som valde att träda fram via självutnämnda ombud har sannolikt förstört Urban Ahlins postpolitiska karriär. När kvinnan, som varit föremål för det påstådda, trädde fram själv i en utredning som advokatfirman Setterwalls genomförde, styrkte “Frida” heller inte på någon punkt det som DN påstått. Mönstret som DN visar upp känns igen från Aftonbladet.

Detta kan härledas till att det i grunden är samma person – eller personer som på ett eller annat sätt varit med och byggt upp narrativ på icke styrkta källor eller sakförhållanden. Med en pornografisk underton förutom i fallet med Hanif Bali där DN inledningsvis försökte få Bali till en del av en rysk signalspaning och härva av konspirationer riktad mot UD. DN har inte på någon punkt i efterhand lyckats med att styrka anklagelserna om den riktade ryska signalspaningen mot vare sig UD eller Hela Hälsinglands ledarredaktör Patrik Oksanen. Även i denna nyhet fanns Mattias Carlsson närvarande i utformandet av narrativet.

Den gemensamma nämnaren för dessa två drev mot politiker heter Mattias Carlsson. Även om Carlsson inte nämns vid namn eller funktion så är han idag en del av DN:s fasta grävgrupp och en av Peter Wolodarskis viktigaste medarbetare vid sidan av Niklas Orrenius.

Två politiker, Ahlin och Littorin, har bägge fått se sina liv förstörda på grund av anklagelser utan grund. Samt en teaterchef. Det borde om inte annat få en och annan journalist och tidningsägare att börja skruva på sig. Om värdet i att ha Aftonbladet eller DN i sitt CV är en fördel eller inte i framtiden är inte längre självklart.

Svenska Dagbladet

Den tredje stora aktören med problem är Svenska Dagbladet, SvD. SvD har valt att dels lägga allt material, inklusive opinionsmaterialet, bakom en betalvägg. Detta begränsar genomslaget då det skapar en eko-kammareffekt. Endast prenumeranter får ta del av ledar- och debattartiklar och de hör idag endast sina egna röster.

SvD Kultur är även den en tydlig politisk aktör som på kultursidornas nyhetsplats implicit etiketterat Ledarsidorna.se som högerextrem bortom all anständighet. Tove Lifvendahl, ledarredaktör, har dessutom dragit tillbaka inbjudningar till seminarier hänvisande till värdgrunden.

SvD är idag som den enda av de fyra stora tidningarna helt beroende av presstödet som för 2018 bedöms uppgå till 40 MSEK av skattemedel. Dessa 40 MSEK utgör den vinst som Schibstedt Media Group kan plocka hem.

 

Expressen

Den enda av de fyra stora som ser ut att kunna hålla emot är Expressen. Förutom att Expressen är den enda av de fyra som än så länge inte har en betalvägg har Expressen en bredd på kolumnister som slår igenom i en stabil läsarkrets.

 

Expressen upplevs inte som en eko-kammare på samma sätt som de övriga tre utan kan visa upp ett brett spann på opinonsbildare. Ingen annan tidning kan ha Johan Hakelius och Özz Nüjen på samma sida, utryckande sina egna ocensurerade åsikter, och det känns fullt naturligt. Det samtidigt som Expressens tidiga satsning på webb-TV visar sig vara ett lyckokast. Kanalen, med sina olika programformat, är idag minst lika etablerad och professionell som vilken annan TV-kanal som helst och en självklar arena för vilken partiledare som helst med ambitioner att vara delaktig i.

Av de fyra stora är det endast en, Expressen, som lyckats hålla emot och som upplevs som relevant av läsarna. Och därmed rustad inför slutfasen av  valrörelsen 2018

 

Faktiskt – en statlig satsning

DN och SvD är två av de kanaler som regeringen via Vinnova valt ut som faktagranskare av nyheter i valrörelsen 2018. För detta har DN fått vara med och dela på de 13,5 miljoner kronor som Vinnova avsatt. På sidan Faktiskt där resultaten publiceras samarbetar DN, SVT, SR samt SvD med Bonnierägda KIT (som uppges vara teknikpartner för en enkel webbsida).

Hur effektiv denna satsning kommer bli är tveksamt då DN valt att faktagranska åsikter och ord. DN-journalisten Alexandra Carlsson Tenitskaja avsåg att granska om riksdagsledamoten Hanif Bali:s användande av ordet ”abnormt” när han framförde sin åsikt var sant eller inte. En granskning som fick mycket kritik på sociala medier samtidigt som Carlsson Tenitskaja själv vägrar svara på frågor i efterhand. Helt i strid mot vad hon själv annars begär av sina måltavlor. Att DN har kvalitetsproblem med sina journalister är sannolikt en delförklaring.

Vad Carlsson Tenitskaja har för utbildning i grunden kan spela in. Allt fler redaktioner väljer att rekrytera in nya medarbetare från folkhögskolornas kortare journalistutbildning istället för från de vedertagna JMK och JMG, de treåriga journalistutbildningarna i Stockholm respektive Göteborg. Vid folkhögskolorna ges bland annat utbildning i värdegrundsbaserad journalistik. Den främsta av dessa kortare utbildningar, den som ges vid Kaggeholms folkhögskola, har en utbildning i hur religiösa perspektiv skall kunna arbetas in på nyhetsplats. Journalister med JMK och JMG har lättare att hävda högre löneanspråk då deras utbildning generellt innehåller moment som folkhögskolorna valt att skära bort. Som de mer omfattande kurserna i statistik och källkritik. Eftersom även folkhögskolorna givit sig in i att utbilda journalister finns det idag ett överskott på journalister.

Dagens Nyheter har idag Sveriges högsta löner för journalister, över 47 000 kronor i snitt, men vad som inte framgår är att de flesta av Bonnierkoncernens journalister är anställda via bemanningsföretaget Marieberg Media AB med väsentligt lägre löner. Ofta under 30 000 kronor per månad. Inom Bonnierkoncernen har detta skapat såväl ett A- och B-lag på redaktionerna som konflikter mellan anställda. A-laget är de medarbetare som är direkt anställda av till exempel DN. B-laget är de som skall täcka upp resten av redaktionerna som vikarier eller korta bemanningskontrakt bemannade av Marieberg Media AB.

Resan fram till valet är inte bara en politisk resa. Den är i allra högsta grad även en medial resa. Valdagen, eller perioden direkt efter, kan mycket väl bli dagen då flera ansvariga utgivare och ännu fler redaktionsledningar går mot nya utmaningar eller nya adresser om morgnarna. Som till den lokala Arbetsförmedlingen för att ta ett exempel.

Ägare brukar till slut reagera när trafik- och försäljningssiffror tar sikte på jordens medelpunkt. Tre av de fyra stora aktörerna, DN, Aftonbladet och SvD, visar idag upp något som skulle tolkas som en oroande fokusering att vilja nå dit. DN med sitt subjektiva historieberättande i nyhetsformat, Aftonbladet med sin numera världsunika- och kända publicistiska idé samt SvD som valt att helt låsa in sig själva bakom betalväggen.

 

Redaktörens kommentar:

Artikeln bygger på tre års löpande statistikinhämtning av Alexa´s premiuminnehåll som baseras på dels Google Anayltics, Facebook, Twitter och andra plattformars data, dels en samkörning av dessa data.  Ur materialet kan även demografiska undergruppers beteende utläsas. Såsom kohorter sorterade på kön, ålder, etnicitet, utbildning, inkomst, storstad/glesbygd etc.

Samkörs dessa data med en tidslinje på till exempel Aftonbladets nyhetsrapportering och den efterföljande debatten av till exempel Benny Fredrikssons tragiska självmord kan slutsatser dras om hur en form av nyhet tas emot. Både i stort och i de olika kohorterna. Även data som varifrån trafiken kommer kan extraheras samt till vilka adresser användarna går vidare.

Graferna som presenteras i artikeln utgör endast de tre månaders senaste, mycket grova, trafikutveckling. Licensavtalet med Alexa sätter de yttre begränsningarna i vad som kan publiceras. Det finns även ännu mer avancerade analysverktyg som kan tanka ner vilka IP-adresser som kopierar textmassor systematiskt.

Stöd gärna Ledarsidorna.se genom att bli prenumerant eller genom donationer så redaktionen kan utvecklas och att vi kan öka produktionstakten.